Favorit till Sean Penns karaktär i Tolken, (2005).
I FILMEN TOLKEN (The Interpreter) från 2005 stänger Sean Penns Secret Service-agent av jukeboxen på en skränig bar. Han sätter i sladden och slänger i ett mynt i den färgglada musikmaskinen. Det tar inte många sekunder innan ljuv musik fyller lokalen. Samtidigt går Penn och slänger in några mynt i en telefon. Han ringer ett samtal, och parallellt med Lyle LovettsIf I had a Boat hör vi en kvinnlig röst från en telefonsvarare. Hon låter glad och förälskad tillsammans med Lyle Lovetts vemodiga melankoliska countryballad. Men då vet vi också att allt inte är fridfullt.
DET VILAR NÅGOT mörker över Sean Penns karaktär vilket filmen sedan förklarar. Men det har ringa betydelse. Det är dessa minuter, Sean Penn ensam i en knökfull bar, telefonsvararen och Lyle Lovetts mästerliga låt. Det är dessa minuter vi alla ska minnas. Det är dessa minuter som gör filmen Tolken värd att se! Och för er som inte har hört If I had a Boat, ja, ni har något gott att se fram emot. Årets försenade julklapp, till er själva, blir att lyssna på Lyle Lovett! Här, varsågod, direkt från hans album Pontiac (1987).
Josh Brolin är enastående i rollen som George W Bush, enligt West 8th:s recensent.
RECENSION W. 2008, USA Regi: Oliver Stone
OLIVER STONEÄR tillbaka i gammal god form med filmen W efter halvdana filmer som Alexander och World Trade Center. Och det är kanske inte så frapperande att det är just en film om George W Bush som får bli Stones återkomst. Oliver Stone kan sina grejor när han gör filmer om amerikanska politiker. JFK om Kennedymordet, och den smula underskattade Nixon är väl värda att se om!
Vad kan man säga om W? Många har kritiserat filmen för att den kommer för tidigt, då president Bush huserar i Vita huset året ut. Jag tillhör inte den skaran. Inte efter den intervju jag läste i en brittisk tidning med Oliver Stone, där frågan om varför han gjorde filmen just nu var central. Stone berättar att han vill påminna amerikanerna om vad som händer just nu och belyser därför också varför det ser ut som det gör. Men han lyfter också på något sätt ett varningens finger för framtiden. Eller som Stone själv uttrycker det: ”som regissör får man ett ansvar att göra filmer som är en spegel av samhället”… (bra snackat, Oliver!) Favoriten Josh Brolin i huvudrollen är suverän, han har George W Bush kroppshållning, gester, mungipa, dialekt. Han spelar inte Bush, han är honom från tåpp till tå.
W. (2008).
W HANDLAROM ynglingen George W Bush från Texas och hans väg via droger, festande, motgångar, baseboll, fängelsevistelser och religiösa väckelser till sin plats i Vita huset, och positionen som världens mäktigaste man.
Förutom en del lysande satiriska och metaforiska scener då Oliver Stone fullständigt överträffar sig själv i berättande, finns det en i grund och botten gripande dramahistoria. En historia som nyanserar bilden av George W Bush, om en förlorad son som står i skuggan av en framgångsrik storebror och hela tiden förväntas göra fadern stolt. Men han misslyckas igen och igen och föräldrarna håller inte inne med sin besvikelse. George junior är en olycklig man. En loser som hela tiden vill visa att han duger och att han är värd att älska. Men så blir det inte.
Läs mig rätt. W är ingen snyfthistoria och ”tycka-synd-om-film”. Snarare en satir och en ganska realistisk sådan, om hur en administration bestående av medvetna konservativa väljer en ”kille med begränsat intellekt, men en sådan man skulle vilja sitta ner och ta en öl med”. W balanserar mellan humor och drama, och lyckas faktiskt under nästan hela tiden!
Att filmen inte får svensk biodistribution är häpnadsväckande, och nästan skandal!
I SEPTEMBER TIDIGARE i år visades Lost Boys 2 – The Tribe på Fantastisk Filmfestival i Lund och festivalen gästades av en av skådespelarna, Corey Feldman. Feldman siades gå mot en ljus framtid då han först var barnstjärna och medverkade i flera kända serier som Mork and Mindy (med Robin Williams) och Cheers (Skål på svenska med Shelly Long och Ted Danson). Men det var först 1984, som 13-åring, som Feldmans riktiga filmgenombrott kom efter en roll i Fredagen den 13:e, del 3.
COREY FELDMAN FORTSATTE medverka i succéer, i Spielbergproducerade skräckkomedin The Gremlins, och i ungdomsäventyret The Goonies, som idag har kultstatus. Men framförallt var han med i den utmärkta Stephen King-filmatiseringen Stand By Me (1986). Feldman spelade alltid smått överenergisk (kanske skulle det kallas bokstavsbarn idag), ständigt retandes, fräck, rapp och den minst ”normale” i alla filmer. Feldman hade på 80-talet en namne, tillika hans rival som side-kick och sedermera bästa vän, Corey Haim. Haim hade också haft en roll i en uppskattad Stephen King-film, Silverbullet (1985). Haim fick sitt rejäla genombrott i ungdomsdramat Lucas, där han spelar begåvad men mesig student som försöker vinna snygga hejaklackstjejen framför fotbollslagets kapten, spelad av en ung Charlie Sheen. Lustigt nog hade både Haim och Feldman glasögon i sina mest ansedda insatser. Haim som Lucas och Feldman som Teddy Duchamp i Stand By Me. I backspegeln ser jag i alla fall ett lite kravlöst 80-tal. Feldman och Haim var inga riktiga skådisar. De var ungefär som de bloggare som kallar sig journalister i dag. Men sen om de har ambitionen och begåvningen är en annan sak. Jag gillade i alla fall Feldman och Haim. Det var mest tjejer som gjorde det under mitten av 80-talet.
DE VAR MED i tjejtidningar som Frida, Okej och Acke. Men på något sätt var det inget att bry sig om. Haim och Feldman kändes oslagbara och blev lite av outsiders, de var ju inte som dom balla killarna i ”brat pack-gänget” (Sheen, Dillon, Swayze, Lowe, Estevez). Haim/Feldman gav töntar som försökte skola om sig till populära två ansikten. Och det kändes som kampen fortsatte även utanför filmrollerna. Att bli accepterad och få rätt status i Hollywood. 1987 gjorde de tillsammans Lost Boys då de skulle bekämpa tuffingen Kiefer Sutherlands vampyrgäng. Här var Corey och Corey fortfarande töntar, men de hjälteförklarades då de var på de godas sida och ville rädda storebror Michael (Jason Patric) från att bli renodlad vampyr. Lost Boys beskrevs 1987 som rysare/skräck på videotopplistorna och i tidningarna. Den sågades av flera kritiker. Idag är den allt annat än läskig, men den har klart kultstatus.
Corey x 2 intervjuas på Urban Rush (på kanadensiska Shaw TV), 2007.
ÅRET EFTER GJORDE Haim/Feldman Nu är det kört, (License To Drive) som idag är en ganska skrattretande komedi. Men för en 9-åring på den tiden så fanns det element i denna bagatell som lockade. Snabba bilar, oneliners, kavajer med stora axelvaddar, hockeyfrisyrer, Billy Oceanmusik och ”drömflickor”, i det här fallet en tidig roll för Heather Graham. Filmen handlar om Les Anderson (Haim) som försöker bli ”populär”, och för att bli populär bland tjejerna på High School, vad göra? Jo, ordna körkort och bil snabbast möjligast. Som polaren Dean (Feldman) säger i filmens inledning till Les: "The only difference between him and you, Anderson, is that he has a license and you don´t”. Dean pekar längre bort mot gatan och mot en fräsig sportbil där en kille i solbrillor hämtar upp drömtjejen Mercedes. Varken Dean eller Les har bil, de sitter själva på något som liknar en mountainbike…
DRIVKRAFTEN FÖR Les Anderson blir sedan att fixa lappen, och det hör även till filmens (enda) handling. Ja, det är en B-film och en ganska medioker komedi med dagens mått mätt. Men det finns ändå lite hjärta och charm som jag idag kan sakna i mer ”hårda” komedier som American Pie. Så vad händer? Jo härom året satt jag och zappade framför teven och såg av en händelse Filip och Fredrik som besökte just Corey Feldman i hans hem, någonstans i L.A. Och det var bedrövligt. Vedervärdigt. Overkligt. Min forne idol visar sig vara homofob, strikt konservativ och rätt IQ-befriad. Jag får revidera, om inte en hel världsbild så i alla fall vissa världsdelar.
NOG HAR JAG förstått att det inte stått rätt till sedan 1990. Feldman blir ihop med Drew Barrymore, och de verkar inte hysa någon kärlek annat än till droger. Och här någonstans blir också Feldman bofast i B-filmernas värld. Hjärndöda filmer med surfare och bikinibrudar och skämt som kallas skämt men som ingen i hela världen förstår. Corey Haim sägs försvinna djupt in i drogerna och får läggas in på klinik. Det senaste man hörde från honom var inte från honom. Det var från The Thrills låt Whatever happened to Corey Haim?
Så kanske var det ingen större miss att man inte befann sig i Lund den där aftonen då Lost Boys 2 visades och Corey Feldman besökte Sverige. Eller så var det just det? Man kanske hade fått revidera några världsdelar ytterligare…
Fotnot: Corey Haim har en liten roll i Lost Boys 2 och satsar nu på en tv-serie med Corey Feldman.
Kristin Scott Thomas bland världens tre bästa? Ja, tycker West8th:s recensent. Men vad tycker du?
FÖR EN TID sedan diskuterade vi på West8th-redaktionen om att presentera en lista över de bästa kvinnliga skådespelerskorna. Vi befann oss i optikbutiken med bara genusglasögonen på. Vi valde bågarna men ironiskt nog hade vi ofantligt svårt att spotta ur oss skådespelerskor. Vi var som Dante och hans vilsenhet i Svarta skogen. Nja, kanske inte riktigt så. Men ni vet, utan kompass och klar riktning i skogen, kan man säga. Varför är det så att man utan att blinka droppar manliga (amerikanska) skådisar som om det vore lika självklart som klockan, medan arbetet att ta fram kvinnliga skådisar ses som ett jobb?
Hursomhelst, i dag kommer West8th:s ständige filmanalytiker Thomas Andersson med sin lista. Lite längre fram i jul kommer sajtens övriga medarbetare att presentera sina listor på samma tema. Men håll nu till godo med denna tidiga julklapp!
1 Julianne Moore – Magnolia och Safe är filmer som är klart sevärda, och inte minst tack vare fröken Moore. Och den ganska utskällda Hannibal är knappast hennes fel. Moore tangerar agent Sterling med minst lika stor glans som Jodie Foster.
2) Faye Dunaway – Ok, det är kanske mossigt, men kolla hennes tidiga meriter: Bonnie & Clyde och inte minst Äventyraren Thomas Crown!
3) Kristin Scott Thomas – Vad tog du vägen efter att du snackat med hästar tillsammans med Robert Redford?
4) Cate Blanchett – Förmodligen en av världens bästa skådisar någonsin! Har bara en enda skönhetsfläck som jag ser det, Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull. Heaven och Elisabeth rekommenderas annars varmt!
5) Ellen Paige – Ja, det är väl nästan obligatoriskt att ha henne så här högt uppe efter årets kometfilm , Juno!
6) Joan Allen – Jämte med Gene Hackman är Allen en väldigt solid birollsskådis, som man dock ser alldeles för sällan. Ice Storm och Nixon hade aldrig varit så bra utan Joan Allen!
7) Diane Keaton – nu vet jag att det kliar i skägget på vissa läsare, men Anne Hall räcker som motivering för Keatons plats på listan!
Räcker detta som motivering? Diane Keaton mot Woody Allen i Annie Hall.
8) Meryl Streep – var förmodligen världens bästa skådis en gång i tiden! Även om jag inte sett Mamma Mia, och kanske aldrig ser den, så är detta en karaktärsskådis!
9) Frances McDormand – en mångsidig skådis som man inte kan beskylla för att bara ha ett ansiktsuttryck! Bröderna CohensFargo - var vänlig och se!
10) Sigourney Weaver – Naturligtvis.
11) Alexandra Maria Lara – Tyska som utmärkt sig genom Undergången. Hon hade även en liten roll i Anton Corbijns film om Joy Division, Control.
12) Juliette Binoche – Frankrikes bäst betalda aktris genom tiderna kunde fått Laura Derns roll i Jurassic Park, men tackade nej.
Juliette Binoche i Lasse Hallströms prisade Chocolat (2000).
13 Maggie Gyllenhaal – Min favorit, och borde kanske egentligen äga listan. Sherry Sherry Baby är en fantastisk film genom hennes intensiva rollporträtt!
14 Anette Bening – Mänsklig och vacker som få. Borde fått Oscar för American Beauty, där hon spelade skjortan av hyllade Kevin Spacey.
15 Robin Wright Penn - Den före detta modellens insats i Forrest Gump är av den naturen att hon fortfarande, 14 år senare, fortfarande tillhör topp-15.
16 Jodie Foster - Skör som en tråd, men vi älskar henne. Jag vill framförallt uppmärksamma det idag lite bortglömda rättegångs- och våldtäktsdramat The Accused.
17 Mary Stuart Masterson - Stekta gröna tomater. Period.
Mary Stuart Masterson lär Mary-Louise Parker hur det går till på landet i Stekta gröna tomater (1991).
18 Laura Dern - Måste såklart vara med på en topp 20-lista!
19 Laura Linney - Underskattad flummare. Kommer medverka i ett par mästerverk innan vi summerar hennes karriär.
20 Isabella Huppert - Pianisten är en av de bästa franska filmerna. Någonsin.
Kommentera gärna listan! Vilka saknas? Vilka hör inte hemma i detta finrum? Vilka är bifogade? Vi vill höra!
John Williams har flera samarbeten med Steven Spielberg på CV:et.
I VECKAN SÄNDES en repris av Vetenskapsradion i P1 och dess utmärkta program om filmmusik. En specialist på ämnet hade analyserat John Williams musik till Steven SpielbergsHajen (Jaws 1975). Och specialisten kunde intyga och visa att musiken knappast var ett hafsigt verk. Nej, Williams hade lärt sig ett och annat om hajar och med musikens hjälp ger han information om hajens syfte och hur den fungerar. Musiken byter takt och tempo och på så sätt får vi information och stämning som inte bilden kan ge.
Med detta vill jag bara ännu en gång lyfta fram John Williams bidrag till Spielbergs mästerliga skräckfilm. Utan musiken, ja vad hade filmen egentligen varit? Jo, förmodligen ganska bra, men inte alls lika intensiv eller skräck- och oroskapande! Samarbetet Spielberg/Williams har generat flera stora filmögonblick.
Steven Spielbergs åtta bästa stunder enligt West8th:s recensent: 1)Hajen (1975) 2)ET (1982) 3)Jakten på den försvunna skatten (1981) 4)Närkontakt av tredje graden (1977) 5)Jurassic Park (1993) 6)Catch Me If You Can (2002) 7) Schindler's List (1993) 8)Always (1989)
I SINA BÄSTA stunder vinner Nya zeeländska popmakarna Crowded House över...hör och häpna...Beatles! Med 4-3 i förlängning!
Bröderna Finn och deras kompisar kom till popmakten i slutet av 80-talet med hitsen Don´t Dream It´s Over och Better Be Home Soon. Ok, de vann kanske aldrig popmakten, men jag ser få band som gjort så mycket grejer som dels håller för musik i radiosportsändningar och dels lever ett liv utanför det. Skivorna Woodface och Together Alone är klart värda att lyssna in! Mina favoritlåtar heter Fall At Your Face (1991 på Woodface) och Distant Sun (1993, Togother Alone).
Nikolaj Lie Kaas och Ulrich Thomsen i Susanne Biers internationella genombrottsfilm.
RECENSION BRÖDER 2004, Danmark Regi: Susanne Bier
EN FILM OMtvå omaka bröder. Michael (Ulrich Thomsen) är föräldrarnas favorit. Han är major, har en vacker fru och två döttrar. Han är driftig och vänlig. Lillebrodern är familjens svarta får. Jannick (Nikolaj Lie Kaas) är kriminell och har svårt att hålla i pengarna och i flaskan. Nyligen har han kommit ut från fängelsecellen. Men brödernas roller, eller statuspositioner, förskjuts då Michael får rycka in i en krigsaktion i Afghanistan. Han rapporteras ganska snart död. Då börjar vändningen för lillebrodern Jannick. Likt att den enes död blir den andres bröd. Det blir Jannick som får ta hand om Michaels familj, hustrun Sarah (Connie Nielsen) och deras två döttrar. Det visar sig sedan att Michael har överlevt krigsinsatsen, men till vilket pris?
REGISSÖREN SUSANNE BIER gjorde innan mästerliga Bröder, filmen Älska mig för evigt. I den filmen ställde hon frågan: Är det möjligt att älska någon för alltid? Bröder blir som en fristående fortsättning på den filosofiska gåtan. Filmens tema: Att ställa kärleken mot det yttersta. Hur mycket är man beredd att offra i kärlekens namn? Vad menas med att älska någon oavsett vad som händer? Frågorna behandlas, och dessutom undersöks själva begreppet kärlek, utifrån olika aspekter som kan spela in: trygghet, lojalitet, trofasthet, omsorg.
Bröder visar varför Danmark slår Sverige med 7-1, enligt West8th:s recensent.
BRÖDER KAN LÅTA smetig och sentimental, men låt er inte luras. Det är en dansk, och jag vill understryka dansk, pölseversion av Deer Hunter. Bier balanserar och undanröjer de allra lättaste klichéerna och schablonfällorna. Men det är ingen svår film. I stället är det en film för vem som helst. I grund och botten utstrålar filmen humanism och visar hur vardagslivet luckras upp. Alla kan relatera till detta. Och trots det lite mörka och kanske till synes dystra dramat, finns här en del humor också. Storheten med Bröder är att Bier lyckas träffa rätt dramaturgiskt med en diskbänksrealistisk historia.
Bröder visar varför Danmark vinner över Sverige med 7-1 när det gäller film. Och det kan enkelt förklaras med två enkla ord: STARKA MANUS.
För övrigt var det Bröder som på ett sätt fick Bier att packa väskan till Hollywood. Efteråt gjorde hon Efter bröllopet, och kort efter sin första amerikanska film, Things We Lost in the Fire.
Varför kysser dem bara inte varandra? West 8th:s recensent har svaret.
RECENSION Återstoden av dagen 1993, England Regi: James Ivory
EFTER ATT MAN har sett Återstoden av dagen ställer man sig frågan: blev det verkligen som Butler Stevens ville? Korrigerade han det misstag han en gång gjorde i sitt liv?
Jag är inte riktigt säker på det. Men du som ser den ikväll eller imorgon, har kanske en annan åsikt. Den vill jag gärna höra eller läsa om!
Nåväl. Återstoden av dagen bygger på en roman av den japanske författaren Kazuo Ishiguro. När filmen kom våren 1994 på svenska biografer var det inför en enigt bugande kritikerkår. Och med all rätta!
Detta är en film som skildrar en kärleksberättelse som jag vet upprör folk. En del jag pratat med anklagar filmen för att vara larvig och meningslös. ”Varför kysser han, Hopkins, inte Thompson för? Så är allt avklarat!”, menar belackarna.
En scen från Återstoden av dagen med Anthony Hopkins och Emma Thompson.
FÖR EGEN DEL gillar jag just berättelsen om den extremt lojale butlern Stevens (Anthony Hopkins) som inte visar känslor eller åsikter. I stället viger han sitt liv åt att tjäna sin herre, lord Darlington (James Fox) till priset av sina egna värderingar, behov och känslor. Men är det möjligt att hålla efter ett själsliv för evigt för en så kallad större sak? Den frågan testas då Mrs Kenton (Emma Thompson) blir medarbetare med butler Stevens på Darlington Hall
Det jag nu har märkt, och inte gjorde 1994, har att göra med Anthony Hopkins. Visst är han bra här, men frågan är: hade det varit bättre att se honom här innan masken och mördandet i När lammen tystnar (-91)? Hopkins är en bra skådespelare, inget tvivel om det. Men han är en av dessa aktörer som sällan är någon annan än just Hopkins. Det känns emellanåt lite märkligt att se Lector, förlåt mig Hopkins, i Återstoden av dagen. Samtidigt vet jag inte vem som hade gjort rollen som Stevens bättre.
EN ANNAN IAKTTAGELSE jag gjort nu är den om den mångsidiga berättelsen. Det är främst ett personporträtt men också ett försök att skildra en historisk tid, 1940-talet och dess andra världskrig. Och kriget påverkar onekligen händelseutvecklingen på Darlington Hall. Bland annat hamnar Mrs Kenton och Stevens i en moralisk diskussion. Lord Darlington avskedar nämligen två judiska tjänsteflickor, till Mrs Kentons stora bestörtning. Hon hotar med att själv säga upp sin tjänst om flickorna inte får stanna. Detta påverkar även den så alltid neutrale Stevens. Nu tvingas han välja och faktiskt komma med en åsikt.
RECENSION Ömhetsbevis 1983, USA Regi: James L Brooks
EN AV 80-TALETS absolut bästa filmer, alla kategorier. Ömhetsbevis (orig.titel Terms Of Endearment) är Simpsonsproducenten James L Brooks sensationella långfilmsdebut från 1983, och den vann rättmätigt hela fem Oscars, bland annat för Bästa film. Men den största lysande stjärnan fick ironiskt nog klara sig utan priser. I en imponerande ensemble fullkomligt lyser nämligen Debra Winger och bjuder här en av filmhistoriens enskilt starkaste rolltolkningar. Winger spelar Emma, en naiv, sprudlande men harmlös ung kvinna som bestämmer sig för att gifta sig med sin första stora kärlek Flap (Jeff Daniels), trots sin mor Auroras (Shirley MacLaine) bestämda avrådan. Flap är engelsklärare, och minst lika naiv och hoppfull som Emma i sin jakt på det ljuva, kärleksfyllda livet. Paret lämnar Aurora och Texas för Flaps nytilltänkta lärarjobb i Iowa. Men i samband med att hemmafrun Emma blir gravid för tredje gången börjar slitningarna bli allt tydligare i relationen, och mamma Aurora får via daglig telefonkontakt med dottern allt mer rätt i sina förutsägelser.
SAMTIDIGT GÅR DEN drygt 50-åriga förtjusande, men ensamstående Aurora hemma i Texas och väntar på en karl som kan överraska henne. Hon anar inte att grannen på andra sidan häcken har precis allt som hennes andra kavaljerer saknar; humor, oförskämdhet och en stor portion sexlust. En roll som förmodligen var skräddarsydd för Jack Nicholson redan tidigt på planeringsstadiet. Nicholson gör heller ingen besviken som den före detta astronauten och livsnjutaren Garrett, som får Aurora på fall över en eftermiddag.
Ömhetsbevis.
MAN KAN SÄTTA så många olika etiketter på Ömhetsbevis. En film om relationer som är så starka att inget i världen kan förgöra dem, en berättelse om starka, goda personer som försöker överleva vardagstristessen på sina egna sätt. Ömhetsbevis är, oftast, skådespeleri som ren, skär konst. Debra Wingers insats är så imponerande att bara prestationen i sig griper tag, och jag har svårt att se att filmteamet kunde hålla ögonen torra under scenerna.
Ömhetsbevis återkommer hela tiden till den naiva, nyfikna människan. Det speglas genom den ständigt lika positiva Emma Hortons jakt på glädje, hennes avgrundsdjupa kärlek till barnen, och till slut hennes kamp för att överleva. Men det speglas också genom hennes nyfunne älskare, bankiren Sams (John Lithgow) längtan efter kärlek, det speglas genom den lite bortkomne och olycklige Flap, och det speglas genom den upp över öronen i Garrett förälskade Aurora.
TROTS ATT James L Brooks i vissa Hollywoodkretsar anses vara en levande legend, har han faktiskt bara fem långfilmer på sitt samvete. Brooks och Matt Groenings livsprojekt Simpsons har tagit den mesta av tiden de senaste 20 åren. Men de få filmer Brooks regisserat vittnar alla om en mästare som lever för dialogen. I Ömhetsbevis sätter han en standard som inte många fler än han själv nått upp till sedan dess. Hans sätt att till synes helt obekymrat skölja över den allvarliga scenen med varma, fantasifulla, upplyftande och mänskliga kommentarer är ett kännetecken som även genomsyrar hans senare filmer som Livet från den ljusa sidan (1997) och Spanglish (2004). Brooks har en osviklig kärlek till de mänskliga detaljerna, och det är det som gör Ömhetsbevis till en fulländad pärla i filmhistorien.
Shirley MacLaine fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, och en av de nominerade konkurrenterna var alltså motspelerskan Debra Winger. Jack Nicholson vann sin Oscar för bästa manliga biroll, i sin tur i konkurrens med John Lithgow. James L Brooks vann Oscar för både Bästa regi och Bästa manus efter förlaga. Filmen vann Oscar för Bästa film.
1996 kom en uppföljare, Aftonstjärnan, med enbart Shirley MacLaine och Jack Nicholson kvar från föregångaren.
RECENSION The Wrestler 2008, USA Regi: Darren Aronofsky
THE WRESTLER AVDarren Aronofsky (Requiem For A Dream och The Fountain) var Stockholm filmfestivals bästa film och är tveklöst en av årets bästa filmer! Mickey Rourke gör en fantastiskt trovärdig rollprestation som den sargade wrestlingbrottaren "Ram". Hans hälsa har börja svikta och en strippa Candince (Marisa Tomei) uppmanar honom att ta upp kontakten med sin dotter (Evan Rachel Wood). Lika svårt som det är för Ram att dra sig tillbaka från brottningen är det att få ordning på privatlivet...
The Wrestler.
THE WRESTLER ÄR rörande och realistisk. Den bärs i synnerhet upp av det magnifika skådespeleriet från Rourke och Tomei. Dessutom visar också Aronofsky att han är en skicklig berättare genom sättet han använder bilder och form på. The Wrestler vann Guldlejonet i Venedig 2008 och är ett måste!
Med anledning av signaturen Maccas kommentar på förra inlägget publicerar West8th här singeln som slog fullkomlig knockout på Top Of The Pops för tio år sedan. Året var 1998, Frankrike blev världsmästare i fotboll på hemmaplan och jag levde livet en sommar i Torquay utanför Exeter. Den här postar vi för dig, Macca!
Spice Girls - Stop
Fotnot: Det där med Top Of The Pops och knockout har West8th inte fått bekräftat.
Det är med all säkerhet ett av Irlands töntigaste band någonsin. Men låt oss för en stund ignorera denna video, som slår helt nya rekord i cornyness, och bara lyssna på Love You Anyway. Är det bara jag som får Motownvibbar? För allmän kännedom; jag skämtar inte. Det här ÄR en bra låt. Den första någonsin från pojkbandet från Dublin.
Bästa youtubeklippet, förutom trailerklippet av Oliver Stones W och Darren Afronskys The Wrestler, är solklart denna liveversion av Here And Now med skotska pop/rockgruppen Del Amitri. Klippet genomsyras starkt av en "skulle ha varit där"-känsla. Here and Now är Del Amitris motsvarighet till Steve Miller Bands The Joker, ni vet den låt som huserade i början på 90-talet i jeansreklamer."
Nyligen såg jag The Bodyguard på TV4 Film. Och den berörde mig mer nu än när den gick upp på biograferna, 1992. Kevin Costner visar hur bra han är i den typen av hjälteroller som inte bär muskelpumpade attribut och stilar med oneliner efter oneliner. Han är bara tyst. Och ser kroppsligt ut som en fotbollsspelare, ja, en fotbollsspelare från 80-talet, ganska smal men vältränad.
Costner har fått så mycket skit att jag bara vill försvara honom. Visst, jag är inte dummare än någon annan. Jag kan erkänna att han gjort felsteg på senare år. Men hans facit från genombrottet Silverado 1985, De omutbara, Ingen utväg (-87), Bull Durham och Drömmarnas Fält (-89), Dansar Med Vargar (-90), JFK (-91), Robin Hood - Prince Of Thieves (-91) och Bodyguard är ett jävla tungt facit! Samtliga filmer är sevärda och mycket tack vare Kevin!
Han har ju jämförts med James Stewart och likheter finns, inte minst i gentlemannastilen och kläderna och i dialekten.
I Bodyguard spelar Costner Frank Farmer, en tidigare livvakt till Reagan. Farmer lever med samvetet från en attack på den dåvarande presidenten och arbetsgivaren. Men Farmer försvarar sig yttre sett med att hävda att han inte var där, då det hände. Han var nämligen på sin mors begravning.
Costner är helylle - som alltid. Men jag tänker inte dissa för det. I en av de första scenerna sitter han hemma på gården och lyssnar på Four Tops Walk Away Reneei bandspelaren och kastar kniv. Han får besök av Whitney Houstons säkerhetschef som vill anlita honom. Farmer visar honom att han är ett säkert kort med vapen och säger bara "we´ll see" om han kan göra ett bra jobb...
Det är den där lågmälda stilen, som han ofta blir utskälld för, som jag gillar. Flera säger att han är en torrboll, men det är han inte! Bodyguard har skönhetsfläckar, men det är mest i manuset. Vissa partier, som när Farmer är med Rachel(Whitney Houston) i Florida, är svaga. Och liksom slutfinalen på Oscarsgalan då Farmer räddar Houston. Det finns liksom inget motiv varför hans tidigare kollega Portman ska försöka döda sångerskan.
Dessutom är det flera logiska luckor som duggar tätt... Men nåväl. Sammantaget är Bodyguard en bra romantisk thriller med flera snygga partier, och när den är som bäst är den tät och spännande. Och se den för vad den är! En underhållningsfilm, 100 procent mainstream. Ingenting annat.
Minns ni med samma förtjusning som West 8th:s filmrecensent?
Den känns nu väldigt mycket 90-tal i musiken och kläderna. Och jag gillar att det utspelar sig mellan en svart kvinna och en vit man. Och med tanke på att producenten/manusförfattaren Lawrence Kasadan skrev filmen för Steve McQueen och Faye Dunaway, blev det egentligen inte så tokigt.
Filmens slut är också mycket, mycket bra. Costner står på flygplatsen med bruten arm och brutet hjärta. Hans kärlek, hans arbetsgivare Rachel Morrton lämnar honom med flyget. Efter en öm kyss till tonerna av I Will Always Love You...
I nästa klipp sjunger Rachel på en nattklubb med en annan livvakt. Och Frank Farmer har en ny arbetsgivare, någon kommunalpolitiker... Bodyguard blev sågad när den kom 1992, och jag tyckte inte heller om den. Jag tyckte den var smörig. Men idag, med ett ”vuxet öga” och kanske mindre prestigeladdad syn på den, betraktar jag den med kärlek som till en gammal vän. Förstående, med värme och humor. Och, faktiskt, beundran.
Det är inte bara finanskris just nu. Britpopen faller rekorddjupt också. För några veckor sedan kom eländiga Oasis Dig Out Your Soul. Nu hör jag The Verves Fourth, som inte heller övertygar. Singeln Love Is Noice överraskade och fick mig att tro att Fourth ändå kunde låta okej. Men det var bara en illusion.
Fourth är ett sömnigt album och saknar gnista och popmusikens essens: melodier. Öppningsspåret Sit And Wonder är märkligt anonym och förtjänar inte sitt goda rykte. Flera låtar börjar som Ashcrofts soloskivor, trivsamt och habilt men med en avsaknad av refränger.
Öppningsspåret Sit And Wonder får ett svalt mottagande av West 8th:s recensent.
Och man väntar och väntar på den stora triumfen. Den där låten. Gåshuden. Inspirationen. Verklighetsutflykten. Stanna upp och lyssna-låten. Men den kommmer nästan aldrig. Avslutningsspåret Appalacian Springs räddar Fourth från katastrof och lämnar The Verve med en viss värdighet. Förenklat, väldigt förenklat, skulle man kunna kalla Appalacian Springs för The Verves motsvarighet till Rolling Stones Moonlight Mile från Sticky Fingers-plattan. Det är så nära The Verve kan komma svunnen gloria, år 2008.
Albumet Fourth tenderar nämligen stundtals att bli en byta-spår-skiva, och sen är det slut. Jaha.
Bara genom att se titlarna på låtarna, kan kanske den kritiske musikintresserade redan på förstadiet räkna ut vad det är frågan om. The Verve har tappat formen. Tio år senare. Det som var 1997 års bästa band är idag som vilket band som helst. Magin är borta. Ashcrofts röst låter också i vissa spår omgjord, han vill leka Mick Jagger eller varför inte Jim Morrison. Vad spännande.
Det talas om Frankrike, Italien och Spanien. Känns sofistikerat och friskt. Men vad skulle kunna gå fel om du grejade ett Green Card efter tre månader och permanentflyttade till görgoa, varma, oproblematiska USA?
1989. Kolla in färgerna. Och såklart dansen som börjar 2.17 in. Hon den rödhåriga spralliga heter Katie Pierson. Vi återkommer till henne.
1990. Fortfarande odödlig. Dansen när de håller varandras ryggar blir bara coolare för varje gång jag ser den. Snart 20 år sedan. Så kommer folk aldrig dansa igen. Word to your motha!
1991. Jag fastnar alltid för Katie Piersons (B52:s) helt fantastiska, nästan absurda glädjeuttryck. Här gästar hon ett av de absolut största banden sista 25 åren. Och just det, kolla dansen. Man vill ju bara kramas.
1996. Det finns definitivt något att beundra med det här klippet. Jag eftersöker debatt kring objektets storhet, en storhet jag f ö själv understryker.
1996. En av världens bästa hiphoplåter nånsin. Min gamla kompis, som spelade in låten på att blandband till mig, kallade detta för gladhiphop om jag minns rätt.
1996. Samplingen av Kool & The Gangs Winter Madness är en av de bästa nånsin. Rent glädjegung. En tung favorit.
1999. Det fanns något oskyldigt och oförstört med kristna Sixpence från Texas. Min syrra älskade filmen som kom med låten. Tror att det kan ha handlat om en highschoolrulle a´la sent 90-tal. Nu minns jag, Freddie Prinze Jr spelade i huvudrollen.
1999. Självefterfrågad favorit i repris på West8th-bloggen. Jag diggar framförallt munspelet 2.05 in i låten. Får mig att vilja flytta till Ohio och bo i Columbus i 12-13 år nånting.
Dig Out Your Soul, Oasis, 2008, Big Brother Records
Oasis nya album är deras svagaste hittills. Jag försökte hela förra veckan att botanisera och tänka positivt och annorlunda, men det går inte. Dom har förlorat låtarna. Som jag ser det finns det bara två låtar på hela skivan som håller, psykadeliska och Chemical brothers-vänliga Falling Down och gubbrockiga Waiting For The Rapture, båda framförs av Noel.
Dessvärre misstänker jag att det här är spiken i kistan för mitt Oasisintresse. Liams bidrag på skivan är skrattretande: Ain´t Got Nothing On Me (fan inte en till Meaning Of Soul, och här försöker han vara samhällskritisk mot tysk polis. Va fan, lägg ner Liam!), Soldier On (Coral hyllade den, jag tycker det är ett sömnpiller), I´m Outta Time (Lennon-härmningen är total men det låter mest som en sämre Robbie Williams).
Singeln Shock Of The Ligthning är inte på något sätt bra men i sällskapet av albumets 11 spår är den faktiskt godkänd och ska man välja en singel, så måste det bli den. Oasis låter mer Kasabian än vad Kasabian låter Oasis. Synd att man förlitat sig på orgel och psykadelica. I grund och botten kanske låten hade gjort sitt genom mer förlitan på akustiska gitarrer och elgitarrer, och kanske piano.
Bröderna Gallagher verkar uttråkade och gör bara musik för musikens skull. TIll varje pris. Framförallt saknar de fingertoppskänsla och omdöme för vilka låtar som håller klass. Ge ut det vi har, känns det lite som. Och kanske var det så här Rolling Stones resonerade efter 1982:s Tattoo-skiva och gör än idag (även om jag tycker att Steel Wheels från 1989 och Voodo Launge från 1994 är helt okej plattor)?
Andy Bell står för skivans bottennapp och det gör mest ont. Den man som en gång i tiden firade triumfer i shoegazerkungarna Ride och gav oss den bästa britpopsingeln i modern historia, Step into my world (1997). Bells bidrag till senaste Oasisskivan heter The Nature Of Reality, och går inte att lyssna på. Bara titeln borde egentligen säga allt, men jag vill ju så gärna följa devisen: "Don´t judge the book of the cover", men aj aj ,det gick inte den här gången... heller. Kula Shaker-parodi...Sitarer jam, nej för fan...
Falling Down - en av få höjdpunkter på Dig Out Your Soul enligt West8th:s recensent.
Bag It Up låter som ett rivet Foo Fighters-spår, men den lyfter aldrig. Spår 2, The Turning är en snygg låt och låter radiopopvänligt men melodin kommer aldrig. Introt och verserna är dock helt okej. Synd att melodin inte finns, och synd att Liam får upprepa "Cum On, Cum On, Let Your Reptile Baby", och det låter mest...ingenting.
Kanske är jag fast i 1995, storhetstiden, för jag saknar melodierna, känslan. Sett ur 2000-talets Oasis-formkurva har det varit upp och ner.
Standing On The Shoulder Of Giants är en okej platta. Det var skilsmässoalbumet, och Noel stod inför ett regimskifte med nya medlemmar och en experimenterande musikalisk period. Mark Spike, producent, la in loopar och flirtade med klubbmusik. Allt var inte bra men flera låtar är underskattade, bland annat Stone Roses-inspirerade Who Feels Love, och här gjorde dom också sin egen "Strawberry Fields Forever" i Go Let It Out. Det är Oasis modigaste skiva och den mest missförstådda. Men redan här anar man vart det barkar: Liam ska skriva låtar, Noel förlorar melodierna och texterna blir istället mer substansfyllda. Men varför väljer man textrader som "get your shit together girl" och känsla, melodier eller textrader som "you know that feeling you get, when you feel older than time, you ain't exactly sure if you've been around" och ett riff och refräng som låter som Metallica?
Heathen Chemistry från 2002 har flera bra låtar, men här finns en del onödiga grejer, och det är uppenbart att Noel har haft skrivkramp, och Liam och de andra får rädda en utebliven skörd med sina egna "plantor". Men de är inte fruktbara, även om Liam skriver sina bästa låtar: Songbird och Better Man. 2005:s Don´t Believe The Truth gav en viss förhoppning inför framtiden. Noels bidrag är överlägset bäst, även om jag tyckte det var sisådär att ge ut gamla övergivna b-sidor nu som albumspår (Let There Be Love och bandets klart sämsta singel genom tiderna, Lyla). Obegripligt. Men här går ändå att ana att bandet är inne i en splittrad musikalisk period: Velvet Underground/Dylaninfluenser, och The Kinks och Beatles. Andy Bells öppningsspår Turn Up The Sun skvallrar om att Black Rebel Motor Cycle Club har haft en vis inverkan. Men det är en bra låt!
...men 2008:s Oasis är blekt...
Idag förstår jag inte längre vilka Oasis gör musik för, annat än för sig själva. Något jag aldrig trodde jag skulle behöva skriva....
Det enda som påminner om 1997 är att Verve vinner 2008 mot Oasis med 3-1 i skivmatchen. I pausvilan 0-0. The Verves Love Is Noice är ingen märkvärdig singel, monoton, men den överträffar Oasis Shock Of The Lightning. Oasis blir för mig som en förlorad son, som jag har haft för höga förväntningar på, och Verve är lillebror som överraskar och slår i underläge, och kommer som undsättning när storbror ramlar...
Vissa saker kommer aldrig få någon förklaring. Jag kommer aldrig få veta varför Pontus & Amerikanerna bara la av, varför ICA-anställda i Ljungskile aldrig hört talas om rotselleri eller hur folk på allvar kan tycka att Magnus Betnér är rolig.
Sen var det det här med Emilio Estevez. Vi kommer aldrig få veta vad han egentligen gör i Hollywood. För även om farsan heter Martin Sheen, och brorsan heter Charlie Sheen, så är ju Emilio Estevez totalt likgiltig för skådespeleriet som konst. Emilio har ett ansiktsuttryck. Det använder han. Alltid. I alla filmer, i alla scener.
Nu är det inte Estevez fel att Spanarna (Stakeout) är en av 80-talets mest onödiga filmer. Vi har redan varit inne på att Estevez bara har ett ansiktsuttryck, så det känns inte snällt att ta upp det igen. Nej, det är inte Estevez fel att filmens dialog känns som något hämtat ur en pilsnerfilm med Erik ”Bullen” Berglund. Det är inte heller Estevez fel att hans spanarkollega, den gubbsjuke, plumpe Chris Lecce (Richard Dreyfuss) sitter och läser Playboy, för att sedan smygtitta när Madeleine Stowe slänger kläderna och hoppar in i duschen. Och för all del, det är inte Estevez fel att filmer av denna sort blev kultförklarade under hela 80-talet (den tidigare så hyllade John Badham gjorde även en uppföljare, Spanarna 2, sex år senare).
Nej, Spanarna är stundtals en osannolikt usel film, helt oberoende av Emilio Estevez tillkortakommanden. Att en av världens mest bedårande aktriser (Madeleine Stowe) skulle börja sin karriär med att (helt ologiskt) bli kär i en småfet, mustaschprydd polis (Dreyfuss) med total avsaknad av stil känns i dag, tja, lite märkligt.
Kultfilm? Kanske det. Men vi kommer aldrig få någon förklaring till varför.
Underskattat fängelsedrama med Master P i både producent- och skådespelarrollen. Avery Montgomery (Richard T Jones) får felaktigt skulden för ett mord och hamnar i fängelse tillsammans med barndomsvännerna Dre (De'aundre Bonds, filmens sensation) och Cashmere (Gabriel Casseus från New Jersey Drive), där gängen och drogerna styr. Under tiden som Avery försöker överleva och hålla sig för sig själv, hamnar Dre och Cashmere i dåligt sällskap. Utanför jobbar Averys fru Krista (Melissa De Sousa) för att få maken frikänd.
Lockdown är på inga sätt unik bland föregångarna. Sedan Lock Up (1989), men framförallt Blood In Blood Out (1993) kom och gjorde genren rumsren, har det funnits ett gångbart format för skildringar inifrån murarna. HBO:s Oz har bara gjort genren än mer fängslande. Med hjälp av en rad skickliga skådisar lyckas debutanten John Luessenhop förmedla en rå och naken skildring, och han gör också avkall på det mesta av den sensmoral som alltför ofta smyger sig in i den här typen av berättelser. Med tanke på den oförminskade Prison Break-hype som vällt över oss i två år, och som verkligen är allt som Oz inte var, känns den åtta år gamla Lockdown som en enda lång skitig befrielse i höstnatten.
Säga vad man vill om det. Ingen kan påstå att sportjournalistiken är oumbärlig för vår framtida samhällsutveckling. Men dess kaxighet och det allt större utrymme den får är ju faktiskt intressant. På gott och ont. För 10 år sedan var det väl ingen som på allvar övervägde att bjuda in en "sportreporter" till en debatt.
En del tycker att sportjournalister tar sig själva på för stort allvar. I den här debatten undrar jag vilken som egentligen tappat fotfästet. Författaren Björn Ranelid är en retorisk mästare. Han kan hylla sig själv oreserverat i en femminutersmonolog utan att för den delen se slagen ut. Hade jag representerat sportjournalistiken och sportstjärnorna (som Fredrik Ljungberg) i en debatt mot Ranelid hade jag varit livrädd. Men Fotbollskanalen.se:s Olof Lundh gör det sakligt och stabilt, även om han inte får komma till tals hälften så mycket som BR.
Även Sydsvenskans Anja Gatu lyckas väl ändå att få viss upprättelse för den så utskällda sportjournalistiken. Och det är ju bara ytterligare ett bevis på att sportjournalistiken - på gott och ont - berör även i de lite finare rummen. Men ni får vänta en bit in i programmet. Aftonbladets Robert Laul känns som vanligt fladdrig. Patrik Sjöberg säger en sak på tjugo minuter. Yannick Tregaro verkar skämmas över sin egen GP-artikel. Hans Chrunak har jag alltid varit tveksam till. Han verkar, precis som Lars Lagerbäck, tro att citat går att ändra på i efterhand - om man bara skriker tillräckligt högt. Är man skarp förstår man ju att Chrunak vet att han sa precis vad Expressenreportern skrev. Magnus Nyström, som förvisso inte alltid är den smidigaste, tar också trovärdigheten ifrån en Chrunak som verkar tycka det är skitkul att vara en del av media (SVT:s simexpert), så länge man inte sitter med i Debatt. Nåja, Anja Gatu gör det bra på slutet. Patrick Ekwall är för trygg för sitt eget bästa. Han är ett mysterium för mig (även om jag som många andra dårar suttit och kollat mig blind på Ekwall vs Lundh-avsnitt), och i ärlighetens namn borde han väl lägga av med tv snart. Hans blogg är betydligt mer intressant och, faktiskt, välskriven. Trevligt att Lars Lagerbäck också var med, även om vissa saker han påstår haltar en del.
Jason Mraz - försöker lära sig d-ackordet, men hamnar närmare ett avancerat gh.
Riktigt jävla inne:
1. Titiyo. 40-taggaren rockar som fan. Det går inte att tröttna på Kleerup-låten. Monoton, kylig och skön vårplåga som jag började lyssna på alldeles för sent. Kleeurp - en snubbe att gilla - även om alla andra också gör det.
2. Jonas Bjurström, mittfältaren i Trelleborgs FF kan mycket väl vara allsvenskans bäste mittfältare. Den bäst bevarade pärlan i hela Sverige. Jag var först med detta, ok?
3. Mix Megapol Malmös nattsändning. Jävligt tveksamt, jag vet. Men lördagnatt hemma framför datorn. Ensamhet, självömkan - och Roxette o Christer Sandelin på radion. Då var man sju, åtta något. Den problemfria tiden.
4. H&M:s priser. Slår aldrig fel. Tack för alla lönsamma samarbeten i Afrika o Indien. Yes!
5. Olof Lundh - En jävla hjälte. Och har nästan alltid varit det. Född och fostrad i Lund med därtill passande efternamnet. Som förpliktigar. "Lunds enda statarfamilj" sa Mats Olsson. "En av de finare familjerna" sa Patrick Ekwall. Jag vet inte vad som stämmer. Men tack Lundh - Bois- och Leedsfantasten - 2.02 lång - för din stil, dina historier o din kunskap! Ha en schysst sommar! Olofs CV: Skjutjärn på JMG - Check! Skjutjärn på GP - Check! Skjutjärn på Expressen - Check! Skjutjärn på TV 4 - Check! Bäst kontaktnätverk i hela jävla Fotbollsverige - Check så in i helvete! Birro kanske alltid kommer försvara Totti - Jag kommer alltid försvara Olof (om nu nån jävel skulle bry sig).
6. Mange Schmidt. Skrällen! Har kallat denna nolla (?) "sopa" fler gånger än någon annan. Men den senaste singeln är mer självdistanserad än vad som e hälsosamt. Dessutom får man rätt uppenbara 80-tals-dancehall-vibbar med synten i bakgrunden - tack!
7. Kate Ryan. På gränsen, men belgisk eurodance får för lite ljus på sig.
8. Michael Essien. Behöver man aldrig motivera. Aldrig någonsin. Att han spelar i Chelsea beror på pengarna. Men kan man klandra honom? Fråga Razak Omotoyossi.
9. Guns N Roses - Appetite For Destruction (1987) - sälj den till mig Martin!
10. Carl Lind, Borås Tidning. Det här är ett av de bättre reportagen jag läst. Från en mörk decemberkväll i Hästveda.
Riktigt jävla ute:
1. Jason Mraz. Behöver inte motiveras. Jag gör det ändå: Jason Mraz är hela jävla sinnebilden för mainstream -multinationellproducerad , ligga-alla-till-lags-musik som hjärntvättar den redan rädda och osjälvständiga världsbefolkningen. Nu handlar det om en sofistikerad, "softish" stil som varenda jävel gillar. Tröttsamt är en schysst kommentar i sammanhanget. Ibland e nordamerikanerna tröttare än vad man befarade. Inte Timbaland då. Han är pigg.
2. Radopratarna på Mix Megapol Malmö. Behöver definitivt inte motiveras. Och jag gör det inte. 2 a) De här inslagen med "lyssnare" från Veberöd och Svalöv m fl som talar om varför de lyssnar på "Mix Megapol"...
3. Djävulen Bär Prada. Till slut såg jag den. Och den var katastrofal.
Jag har varit först med ett par saker. På rak arm:
...Jag var förmodligen bland de första att upptäcka att kalles kaviar funkar utmärkt även på toast...
...Jag var jävligt tidig med att nämna IMDB i speciella kontexter. Vi snackar alltså sent 90-tal här, vid internets genombrott...
...Jag var inte först med att hylla Jonas Game...men han är bra...
...Jag var först med att hylla Tim Borowski...men störst är att jag upptäckte Bastian Schweinsteiger redan 2004...
...Jag var förmodligen först i Sverige med att sitta och dricka Gevalia EBONY (ett kaffe man blir hög av)i mängder framför mitt Championship Manager-spelande...vi snackar tidigt 2000-tal...
...Jag VAR tidigast i min klass med att kolla på Seinfeld. En serie som lite senare upptäckets av hela världen. Andra serier jag upptäckte/hyllade först är bl a Nip/Tuck och Nightstand with Dick Dietrick...
...Jag var tidig och indie med att baissa både Cameron Diaz (överskattad/talanglös) och Angelina Jolie (talanglös/överskattad)...
Precis som jag trodde var det Tom Petty jag hörde i "Vaken" på vägen hem härom natten. Men det var jag själv som fick ta reda på det - inte Susanne Tellinger. Pettys nygamla projekt Mudcrutch är något så egendomligt/intressant (?) som popinfluerad sydstatsrock. De första 10 sekunderna påminner om andra albumet från gruppen som i dag heter Ceasars. På den tiden (1999, 2000?) var Ceasars Palace ett favoritband. Jag kommer i håg att jag satt med min vän i hans bil och tjatade om att få höra Cherry Kicks-skivan varenda gång vi skulle köra nånstans. Och oftast fick jag höra den trots att min vän redan hade lyssnat sönder den. Han var alltid tidigare än mig med allting.
Jag ska inte säga att det finns några större likhetstecken mellan Tom Pettys lätt pretentiösa vemod och Jocke Åhlunds & Cesar Vidals punkångestpop (fan vad bra skrivet). Men har det någonsin funnits så är Scare Easy låten att leta i. Både musikaliskt och textmässigt.
Mycket skriverier om Miss Li och hennes turnerande med Lars Winnerbäck. Fattar inte riktigt den stora grejen med Miss Li. Ingen kan ju ta ifrån henne att hon e grym på piano. Men hon känns som en direkt kopia av Kate Nash. I dagens MySpace-värld skulle jag till och med tippa på att Linda Carlsson sneglat rätt mycket på http://www.myspace.com/katenashmusic de senaste åren.
Men vad fan vet jag? Kanske är tvärtom eller absolut ingenting.
Efter att ha sett den (väntade) besvikelsen Spanien-Italien sluta med (förväntade) straffar satte jag mig i bilen och körde med ilfart hem. En sträcka som ska ta 1 timme och 15 minuter körde jag in på 45 minuter bara på ren vilja. Jag kände mig som en kung där i natten i en bil som inte var min. Plattan i botten och genomsnittshastighet på 130 km/h.
Speciellt på slutet då, mitt i Vaken-sändningen på P3/P4, en fantastisk låt las ut i etern. När låten gått halvvägs var jag hemma. Strategiskt valde jag att sitta kvar i bilen med tändning och allt skit på bara för att få höra programledaren Susanne Tellinger berätta vilken låt lyssnarna nyss fick höra. Jag var SÄKER på att det var en av mina gamla hjältar sen barnsben, Tom Petty.
Men det var det inte. Problemet är bara att jag fortfarande inte vet vem det är. Tellinger valde nämligen att avsluta det med "Easyhutch med Buddcrush" ... "Easyhutch med Buddcrush" existerar inte enligt Google. Är irriterad. Så in i helvete. Mailade precis dem på Vaken. Väntar på svar.
Slog sönder en glasram i hasten till datorn. Fy fan vad livet e orättvist.
Ja, det är sant. Inte mer än 40 pers löste biljett för att se Martin Elisson och Lars Malmros när de spelade på Mejeriet, Lund i fredags. Man blir lite mållös - eller var det väntat? Kan inte bestämma mig. Dock kan inte Pop-Lars vara nöjd.
Ikväll spelar de på Debaser, Malmö. Jag tippar på mer folk då.
...när man hittar en låt som man haft fragment av i huvudet i snart 10 år, men inte kunnat varken text, titel eller artist till...Jag tackar tillfälligheterna och Google.se. Minns ni den "post-alternativa" cowrocken? Minns ni 1999? Minns ni att denna låt höll ZTV-tittarna i ett kort men fast järngrepp? Just denna (och enbart denna) låten får mig att förlåta millennieskiftet och Blink 182, Am Hi-Fi, Tal Bachman, Good Charlotte m fl för en stund. Lyssna en gång och ha överseende med mig...
Jag vet inte om det är att Martin Elisson ser exakt likadan ut som han alltid gjort. Lika besvärad och plågad, som en nersupen, utmärglad poet. Eller om det är den något mer instrumentella, punkiga indiepopen som får mig att vakna till liv. Hur som helst är det något komiskt med att se på Elisson, och jag tror han själv också tycker han ser sliten ut när han tittar sig själv i spegeln. Det finns en så självklar självdistans i låtarna som gör att jag sitter och skrattar åt det samtidigt som jag älskar det. En vän med Stockholmsrötter som är självutnämnd expert på Göteborgs pop- och rockscen säger att det låter som Håkan Hellström fast så "jävla mycket sämre". Samma person har också yttrat "Asså, det låter ing'e bra det här".
Jag håller absolut inte med. Hästpojken har inga ambitioner eller anspråk. Det känns som ett experiment, där de jävlas med sina gamla fans. Är det det som gör att det känns så otroligt festligt? Var Bad Cash nånsin så här roliga? Jag tycker detta är grymt, Elisson!
Favorit till Sean Penns karaktär i Tolken, (2005).
