Nationell feber. Fullsatt Globen. Utsålt Ullevi x 2. Kritikerhyllningar. Ikondyrkan. Morgonsoffor. Rockare, soulare, indiesnören står och gapar och skriker och applåderar. Och så en ny skiva som natuligtvis är hans "mest ärliga någonsin".När jag växte upp var Bruce Springsteen det töntigaste jag visste. 15 år senare tycker jag exakt likadant. Under 90-talet var denna muskelrockens profet no 1 ett skrattobjekt. Jag minns en sketch från SNL, där Springsteen och Michael Bolton tävlar om vem som skrivit mest meningslösa låtar. Men något har tydligen hänt. Jag försöker förstå vad. Samma renässans fick Dolly Parton efter att man inte hört något från henne på 10 år. Varför får mediekåren panik när habila 70- och 80-talsikoner skall ut på turné igen? Hade Dolly Parton fortsatt utan uppehåll hade hon knappast setts som en "medveten och sparsmakad artist" idag.
Jag kan förstå att Springsteen är stor hemma i New Jersey, men att hans aldrig sinande, och alltid lika förutsägbara nationalsentimentalism kan attrahera folk utanför staterna är fan en gåta. När jag lyssnar på senaste skivan Magic känns det som att tiden stått stilla och att stentvättade, sönderblekta Levis och en flaska Coca Cola hällandes ner i strupen är det hetaste som finns. Jag hade aldrig en redandblueandwhite-scarf när jag lekte krig. Jag har aldrig gillat stentvättade jeans. Och jag köper nog inga nu heller. Visst fan - jag glömde - Bruce Springsteen och Steven Van Zandt är ju så mycket mer än arenarock. De är ju faktiskt vår tids sanna rockpoeter. De är ju - faktiskt - ärligare än någonsin. Amen.
