Bokmässan: Resumé

West8th hissar och dissar åtta personligheter från Bok & Bibliotek 2007. På ett härligt, ytligt vis.

I särklass:

Folke Rydén, journalist och filmare, bl a för SVT.

Det är jävligt stort att se Folke irl. Mannen har karisma och pondus som osar 30 år av internationell erfarenhet. Hans intelligenta, populärvetenskapliga smil känns igen från tiden som USA-korre. Den mannen har en jävla koll helt enkelt. Poppis bland damerna.

Respekt:

Tobias Regnell

Sveriges största punkentreprenör. Startade Offside och sket i jantelagen. Bidrog mer än de flesta till den svenska fotbollshypen. Overkligt initierat magasin. Från lilla Sverige. Om lilla allsvenskan. Mannen är ett geni.

Erfaren:

Jan Guillou

Jo, det var rätt stort att träffa honom. Ja, han hade uppkavlade armar. Nej, han hade inte skjortan nerstoppad i ett par stentvättade 501:or från 86. Han hade en alldeles för stor skjorta för det. Ja, han lutade sig framåt mot disken så att han riskerade att ramla om inte hans enorma biceps hjälpt honom med balansen.

Dåligt omdöme:

Mark Levengood

Levengood är en trevlig prick, ingen kan ju säga något annat. Men att kindpussas inne på Piratförlaget med Sveriges mest meningslösa person, Henrik "Malin Baryards kille" Johnsson är ju liksom inget W8th imponeras av.

Självmålet:

Kristina Kappelin

Mitt problem med Kappelin är de enkla poäng hon tar bara för att hon bor i Rom och talar italienska. Hon kallar sig journalist, men hennes alster består av kafémöten och att översätta La Reppublica. Nu släpper hon en bok som enligt henne själv inte handlar om italiensk mat. Titeln? "Rom - maten och människorna".

Den unge och förvirrade:

Ronnie Sandahl

Tyckte mest synd om honom. Kan inte vara kul att bli så totalt ignorerad när man pratar om sin så omtalade bok. Bara Kappelin fick mindre uppmärksamhet. Men det kan ha berott på att Fredrik Belfrage tystade henne för gott.

Mysteriet:

Fredrik Belfrage

Fredrik Belfrage hamnar i den kategori mediepersonligheter som alltid funnits och som, av någon anledning, aldrig ifrågasatts. Mannen är värdelös. Trist. Dåligt klädd. Omodern. Menlös. Lokal. Gammalmodig. Traditionell. Ändå anlitar Piratförlaget honom som konferencier (utfrågare av författarna). Bara hans infantila hemsida får mig att ilskna till.

Vem satte honom till livet?:

Henrik Johnsson

Orkar inte ens ta upp frågan om vad fan han gjorde i Piratförlagets monter, eller på Bokmässan öht. Han kollade i alla fall inte efter böcker. Han kramades och kindpussades med folk på Piratförlaget. Han var där, liksom. Jag har fortfarande inte förstått vad det är han gör för något. Man ser honom på tv ibland. Men vad är det han gör? Vet någon?

Farväl Ronnie.

Jag tycker ofta att Ronnie Sandahl har haft träffsäkra krönikor i Aftonbladet under åren han varit där. Men jag tror att hans bok och uppståndelsen runt den stigit honom åt huvudet. Idag såg jag honom stå och berätta om sin bok på Bokmässan. Och det var stentrist.

Lille Ronnie inför ett tiotal personer (bara män i 30-40-årsåldern!) pratade om omtolkningar, om ångest (surprise), om rädsla, och allting var bara så tråkigt att lyssna på. Jag stannade inte ens. Men då han hade en mick var det svårt att tränga ute hans falköpingsstockholmska i hallen. Han försökte tydligen med några skämt emellan metaforerna, jag hörde dock inga skratt från publiken.

Jag har inte läst hans bok om dem som aldrig sa hora. Men den respekt jag hade för honom har nog försvunnit bara genom den scarf han bar runt halsen. Han såg ut som en svensk kille från en västgötsk by som vill leva franskt och sitta och beskriva sina tankar för något popsnöre som lyssnar på Belle & Sebastian. När jag tänker efter är det säkert det han gör också.

Jag längtar tillbaka till hans krönikor om en McChickens förträfflighet och genialiteten med Daily Mirror.

Farväl Sandalen.