Farväl Ronnie.

Jag tycker ofta att Ronnie Sandahl har haft träffsäkra krönikor i Aftonbladet under åren han varit där. Men jag tror att hans bok och uppståndelsen runt den stigit honom åt huvudet. Idag såg jag honom stå och berätta om sin bok på Bokmässan. Och det var stentrist.

Lille Ronnie inför ett tiotal personer (bara män i 30-40-årsåldern!) pratade om omtolkningar, om ångest (surprise), om rädsla, och allting var bara så tråkigt att lyssna på. Jag stannade inte ens. Men då han hade en mick var det svårt att tränga ute hans falköpingsstockholmska i hallen. Han försökte tydligen med några skämt emellan metaforerna, jag hörde dock inga skratt från publiken.

Jag har inte läst hans bok om dem som aldrig sa hora. Men den respekt jag hade för honom har nog försvunnit bara genom den scarf han bar runt halsen. Han såg ut som en svensk kille från en västgötsk by som vill leva franskt och sitta och beskriva sina tankar för något popsnöre som lyssnar på Belle & Sebastian. När jag tänker efter är det säkert det han gör också.

Jag längtar tillbaka till hans krönikor om en McChickens förträfflighet och genialiteten med Daily Mirror.

Farväl Sandalen.