Arenarockens renässans skrämmer mig.

Nationell feber. Fullsatt Globen. Utsålt Ullevi x 2. Kritikerhyllningar. Ikondyrkan. Morgonsoffor. Rockare, soulare, indiesnören står och gapar och skriker och applåderar. Och så en ny skiva som natuligtvis är hans "mest ärliga någonsin".

När jag växte upp var Bruce Springsteen det töntigaste jag visste. 15 år senare tycker jag exakt likadant. Under 90-talet var denna muskelrockens profet no 1 ett skrattobjekt. Jag minns en sketch från SNL, där Springsteen och Michael Bolton tävlar om vem som skrivit mest meningslösa låtar. Men något har tydligen hänt. Jag försöker förstå vad. Samma renässans fick Dolly Parton efter att man inte hört något från henne på 10 år. Varför får mediekåren panik när habila 70- och 80-talsikoner skall ut på turné igen? Hade Dolly Parton fortsatt utan uppehåll hade hon knappast setts som en "medveten och sparsmakad artist" idag.

Jag kan förstå att Springsteen är stor hemma i New Jersey, men att hans aldrig sinande, och alltid lika förutsägbara nationalsentimentalism kan attrahera folk utanför staterna är fan en gåta. När jag lyssnar på senaste skivan Magic känns det som att tiden stått stilla och att stentvättade, sönderblekta Levis och en flaska Coca Cola hällandes ner i strupen är det hetaste som finns. Jag hade aldrig en redandblueandwhite-scarf när jag lekte krig. Jag har aldrig gillat stentvättade jeans. Och jag köper nog inga nu heller. Visst fan - jag glömde - Bruce Springsteen och Steven Van Zandt är ju så mycket mer än arenarock. De är ju faktiskt vår tids sanna rockpoeter. De är ju - faktiskt - ärligare än någonsin. Amen.

Marcus Birro är inte pretto. Inte pretto alls.

Marcus Birro räddar den italienska fotbollen. Jag vill påpeka att detta INTE är ett tal till nationen - utan bara ett inlägg på ett internetforum:

"Ärligt Talat!! En människa dog i dag, skjuten i nacken genom rutan på sin bil. Det sägs att det var en olycka. Vi här kan garanterat inte veta. Men just nu har vi en skyldighet mot förnuftet och kärleken i våra kroppar att hålla tonen dämpad!!! Sänk tonen. Jag ber er! Sänk tonen. I detta nu vet vi inte vad vi står inför; men en sak är säker! Det kommer hända något! Som jag ser det är fotbollen bara ett symptom på en sjukdom, den italienska statens oförmåga att bringa säkerhet, tålamod, heder och rättvisa till sina medborgare. Fotbollen är spriten för ett fyllo. Finns inte fotbollen finns något annat. Så ser jag det. Det här är en av de svartaste dagarna på länge. Jag sitter på ett hotell i Mölndal och känner mig helt...nedriven. Som om allt man försökt byga upp liksom bara slås i bitar. Men jag står kvar här och försöker bringa någon ordning i allt kaos. Jag vägrar tro att den italienska fotbollen är död. De får bära bort mig, sist av alla."

Oerhört starkt. Fast allt Marcus byggt upp slagits i bitar, så står han upp för det han tror på. Det är så vackert. Så äkta. Tack Marcus Birro för att du finns där för oss.

Bokmässan: Resumé

West8th hissar och dissar åtta personligheter från Bok & Bibliotek 2007. På ett härligt, ytligt vis.

I särklass:

Folke Rydén, journalist och filmare, bl a för SVT.

Det är jävligt stort att se Folke irl. Mannen har karisma och pondus som osar 30 år av internationell erfarenhet. Hans intelligenta, populärvetenskapliga smil känns igen från tiden som USA-korre. Den mannen har en jävla koll helt enkelt. Poppis bland damerna.

Respekt:

Tobias Regnell

Sveriges största punkentreprenör. Startade Offside och sket i jantelagen. Bidrog mer än de flesta till den svenska fotbollshypen. Overkligt initierat magasin. Från lilla Sverige. Om lilla allsvenskan. Mannen är ett geni.

Erfaren:

Jan Guillou

Jo, det var rätt stort att träffa honom. Ja, han hade uppkavlade armar. Nej, han hade inte skjortan nerstoppad i ett par stentvättade 501:or från 86. Han hade en alldeles för stor skjorta för det. Ja, han lutade sig framåt mot disken så att han riskerade att ramla om inte hans enorma biceps hjälpt honom med balansen.

Dåligt omdöme:

Mark Levengood

Levengood är en trevlig prick, ingen kan ju säga något annat. Men att kindpussas inne på Piratförlaget med Sveriges mest meningslösa person, Henrik "Malin Baryards kille" Johnsson är ju liksom inget W8th imponeras av.

Självmålet:

Kristina Kappelin

Mitt problem med Kappelin är de enkla poäng hon tar bara för att hon bor i Rom och talar italienska. Hon kallar sig journalist, men hennes alster består av kafémöten och att översätta La Reppublica. Nu släpper hon en bok som enligt henne själv inte handlar om italiensk mat. Titeln? "Rom - maten och människorna".

Den unge och förvirrade:

Ronnie Sandahl

Tyckte mest synd om honom. Kan inte vara kul att bli så totalt ignorerad när man pratar om sin så omtalade bok. Bara Kappelin fick mindre uppmärksamhet. Men det kan ha berott på att Fredrik Belfrage tystade henne för gott.

Mysteriet:

Fredrik Belfrage

Fredrik Belfrage hamnar i den kategori mediepersonligheter som alltid funnits och som, av någon anledning, aldrig ifrågasatts. Mannen är värdelös. Trist. Dåligt klädd. Omodern. Menlös. Lokal. Gammalmodig. Traditionell. Ändå anlitar Piratförlaget honom som konferencier (utfrågare av författarna). Bara hans infantila hemsida får mig att ilskna till.

Vem satte honom till livet?:

Henrik Johnsson

Orkar inte ens ta upp frågan om vad fan han gjorde i Piratförlagets monter, eller på Bokmässan öht. Han kollade i alla fall inte efter böcker. Han kramades och kindpussades med folk på Piratförlaget. Han var där, liksom. Jag har fortfarande inte förstått vad det är han gör för något. Man ser honom på tv ibland. Men vad är det han gör? Vet någon?

Farväl Ronnie.

Jag tycker ofta att Ronnie Sandahl har haft träffsäkra krönikor i Aftonbladet under åren han varit där. Men jag tror att hans bok och uppståndelsen runt den stigit honom åt huvudet. Idag såg jag honom stå och berätta om sin bok på Bokmässan. Och det var stentrist.

Lille Ronnie inför ett tiotal personer (bara män i 30-40-årsåldern!) pratade om omtolkningar, om ångest (surprise), om rädsla, och allting var bara så tråkigt att lyssna på. Jag stannade inte ens. Men då han hade en mick var det svårt att tränga ute hans falköpingsstockholmska i hallen. Han försökte tydligen med några skämt emellan metaforerna, jag hörde dock inga skratt från publiken.

Jag har inte läst hans bok om dem som aldrig sa hora. Men den respekt jag hade för honom har nog försvunnit bara genom den scarf han bar runt halsen. Han såg ut som en svensk kille från en västgötsk by som vill leva franskt och sitta och beskriva sina tankar för något popsnöre som lyssnar på Belle & Sebastian. När jag tänker efter är det säkert det han gör också.

Jag längtar tillbaka till hans krönikor om en McChickens förträfflighet och genialiteten med Daily Mirror.

Farväl Sandalen.

Mysiga Carro.

- Vi var kanske lite barnsliga jag och mina kompisar. Vi hängde inte på stan som många andra i vår ålder. Vi hängde i Tipshallen.
Tävlade ni när ni lekte idrott?
- Aldrig. Det handlade mer om att komma på nya grejer och försöka lära sig dem.

Från dn.se

Som jag alltid misstänkt var Carolina Klüft en klassisk tönt i sina unga år. Skillnaden från oss andra är att vi till slut blev rätt coola ändå. Undrar hur länge det tar för Klüft att fatta att skitgubbe inte längre är ett normalt fredagsnöje när man är 26. Skall bli intressant att se rubrikerna första gången hon tar sig en fylla. Men. Det lär dröja som jag ser det. Vi pratar trots allt om en kvinna som fortfarande anser det vara fult att svära, som är förlovad med sin bästis och som niger när hon tar emot VM-guld.

Tacka vet jag Zizou. Giganten som spöade småglin till rasistpack i Marseille på 80-talet, rökte cannabis på rasterna och avslutade med att sänka Materazzi inför tre och en halv miljard tv-tittare.

Strage håller min jävla rygg.

Det är en av mina sista kvällar i Malmö. Stans mest "seriösa" svartklubb är scenen. Fyllan har gjort mig på destruktivt-efter fem-humör. Tiden går sakta. Jag märker efter ett tag och till stor förvåning att en ung kvinna står och försöker föra en konversation med undertecknad över den billiga skitölen.

Av någon anledning ser hon inte desperat ut, trots att klockan närmar sig sex. Jag vet inte hur jag skall hantera situationen men vägrar tro att hon överhuvudtaget skulle ha något intresse av att stå där och prata med en ångestfylld, bitter och sentimental man närmare 30 än 20.

Jag väntar bara på rätt tillfälle att få förstöra hennes entusiasm. Jag är klädd i nån slags kavaj/rock som egentligen ser för jävlig ut. Men det är mörkt därinne på svartklubben. Kavajen/rocken ser kanske till och med cool ut. Hon frågar mig vad jag lyssnar på för musik. Jag hör henne knappt på grund av en konstant och horribel hemmagjord house. Men jag svarar, tja, sista skivan jag lyssnade på var Nate Dogg, G-Funk Classics. Hon ryggar tillbaka. Blir illa till mods. Entusiasmen slocknar som på kommando.

Hon säger, du ser inte ut som nån pimp. Jag skrattar lite. Men inte med henne. Skrattet är hånfullt och jag skäms samtidigt som jag skrattar. Jag påbörjar en klassisk monolog som jag kört vid tidigare tillfällen framför spegeln. En som bygger på Fredrik Strages försvar av West Coast och G-Funk och allt det där. När jag pratat klart är klockan halv sex. Tjejen står knäpptyst framför mig, hon tittar ner på sina gula converse och undrar vad fan hon gjort i sitt liv. Jag säger typ inget mer, när en alldeles för snygg ung kvinna tittar på mig. Tjejen borde inte titta åt sådana som mig, för det skapar problem för hennes familj och brorsor. Men kanske hörde hon hur jag malde på med att Dr Dre är ett jävla geni och att Fredrik Strage brukar gråta när han hör Let Me Ride (det där sista byggt på mina föraningar).

Den unga kvinnan kommer efter 10 sekunders smått trånande blickar fram. Hej, kan jag få ditt nummer, säger hon fort. Du är alldeles för snygg för mig, säger jag, vad skall du med mitt nummer till? Vi kan väl prata lite istället? Jag hinner inte prata, min kompis vill gå nu! Jag tar den unga kvinnans nummer och hon tar mitt. Hon går med orden "Du är söt. Väldigt söt". Jag funderar en kort stund. Sen hejdar jag henne. Gå inte nu! Vart bor du? Kan vi inte gå hem till dig och ta en drink eller något? Snacka lite liksom. Du vet.

Det är nästan ny dag ute, klockan är kvart över sex på morgonen. Fåglarna kvittrar. Men jag går med en gussilago söderut längs Bergsgatan i halvfart. Jag funderar vad fan jag håller på med. Jag vet att jag kan åka på storstryk vilken sekund som helst. Men vi klarar oss till hennes lägenhet. Jag ler så smått. Och jag har fan Fredrik Strage att tacka för allt.

"Minns Ådalen..."

Filmrepliken är en av få som etsat sig fast hos mig. Innan Lasse Åberg blev folkkär och Stig-Helmer, gjorde han Repmånad - en stilstudie i det svenska 70-talets snällhet och litenhet.

Filmen låg alltid framme för oss i uppehållsrummet när jag själv låg inne. Men då repmånad var det sista jag nånsin ville göra lovade jag mig själv att aldrig se filmen - åtminstone inte innan muck.

När det sedan var dags satt jag nästan och myste för mig själv. Denna bagatell till produktion, ändå med så mycket glädje, humor - och politik.

Nu var det länge sedan jag såg den. Och med en rädsla för en allt mer nyanserad och vuxen syn vågar jag knappt se den igen - allt det magiska riskerar att raseras. Det enda jag egentligen vill är att höra Ingvar Andersson aka Kapten "Beethoven":s klassiska finskånska fras: "Minns Ådalen...minns Ådalen..."

"Så dåligt är det faktiskt inte..."

Jag kan se framför mig hur denna intervjun gick till. Vi:s reporter försöker avsluta lite snyggt när denne märker att Håkan inte kan släppa "ryktena" om hans falsksång. Det hela blir mer och mer obehagligt... Reportern börjar kura på sig samtidigt som den första tåren rinner nerför Håkans kind...

Reportern: Men, Håkan, skärp till dej nu! Släpp det där. Det är ju bara rykten...
Håkan: Det e så orättvist! Så jäävla orättvist! Så himla dåligt är det faktiskt inte!
Reportern: Snälla Håkan, skall vi fortsätta tala om ditt stipendiat eller... är du redo för det, tror du?
Håkan snyter sig och börjar så smått att vissla för sig själv...
Reportern: Håkan!...Håkan!...Vad gör du? Kan vi fortsättta...?
Håkan: (börjar sjunga mellan visslingarna) ...Jag ville vara en speleman...Att kunna spela som såna kan och göra människan go och glad...Det skulle... (reportern avbryter bryskt!)
Reportern: Men! Alltså, vad är det här??!! Du...du.. du skall väl inte göra ännu en Fred Åkerströmtolkning?... som han tolkat av Ruben Nilsson... som han tolkat av Bellman...va, inte ännu en väl?
Håkan: (sjunger i sin enfaldhet)....Jag ville vara en tunna öl...Då slapp jag höra på kossans böl....
Reportern: (i desperation) Neeeej!! Neeeej!! Snälla Håkan, jag skriver vad du vill... Jag skriver vad som helst...Jag skiter i dessa rykten....Snälla, bara håll tyst!!...Snälla!!
Håkan: (är nu omutlig)....Sen tar väl björnen min gamla ko...Och ölet surna väl kan jag tro....

Reportern: (lyfter från stolen och springer i pinad ångest ut ur rummet) ....Ahhhh!! Ahhhh!!... Aldrig mer!! Aldrig mer!!

En vecka senare ringer Håkan sitt skivbolag och säger sig vara redo för nästa "tolkning". Önskevisa blir det, av Fred Åkerström. Efter Ruben Nilsson. Efter Carl-Michael Bellman.

Välkommet och starkt av J C Oates.

Vi är säkert många som växt upp till den amerikanska high-schooldrömmen. Via filmer och tv-serier om det underbara, coola, balla, utflippade och sexiga skollivet i USA. Joyce Carol Oates ger oss i Big Mouth & Ugly Girl istället en samtida baksida om livet i och utanför skolkorridorerna, och det känns genomgående väldigt starkt och tilltalande.

Länge har man saknat en berättelse som kan skildra den ensammes trägna väg under unga år utan att dränka det i sentimentala och förmildrande sidobanor. Oates ger oss en verklighet som känns mer naturlig och dyster än det mesta vi tidigare sett och läst från dagens amerikanska skönlitteratur.

Vi följer den envisa och starka "Fulan" och hennes vän Matthew - som snart skall få statuera exempel inför de amerikanska normerna. De kämpar mot en hopplös uniformitet, mot grupptryck och rigida lärare. De är inte snygga, de får inte gå på festerna, de ses som abnormala och svåra och så fortsätter det. Men huvudkaraktärerna blir aldrig frustrerade av sin omgivning utan lever istället sina liv och låter snarare omgivningen frustreras. En smal känga mot 2000-talets medelklassuppfostran och patriotism i ett land där misstänksamhet och oro allt mer frodas mot de yngre...

Ungdomsskildringen når långt över 20-strecket. Detta är en stark roman. I en värld där allt tydligen alltid blir bra till slut känns det befriande med en historia att vakna upp nykter till. Tack Joyce!

Titel: Big Mouth & Ugly Girl
Författare: Joyce Carol Oates
Utgiven av, år: HarperTempest, 2003

Är det mig det är fel på?

Nej, Jag tycker inte det. Se här. Denna man har, som han själv så ofta påtalar, skrivandet som yrke. Eller än mer, han är poet. För att citera honom i sin egen blogg:

"Som poet och författare har jag bara två regler. Det jag skriver, både mina böcker och det jag skriver här och på min andra blogg på min hemsida, ska vara begripligt, kommet från hjärtat och av känsla. Och det ska vara totalt icke-ironiskt."

Nog för att jag aldrig fattat storheten med Marcus Birro, men jag har alltid trott att det är mig det är fel på. Men nu faller bitarna på plats. Som jag alltid hävdat är Marcus Birro dödstrist, mer pretentiös än Göran Greider och Kristina Lugn tillsammans, och fullständigt hopplös på att uttrycka sig. När jag läser en mening av honom känns det som att jag kommit över nån versöversättning från renässansen som någon haft jävligt svåra problem att tolka.

Komplicerat, forcerat, svårhanterligt. Ja, för att uttrycka det i extrema icke-Birro-ord: Vem vänder du dig till? Egentligen? Du bloggar för fan på svenskafans.com, om inte jag (trots allt bara en medelsvensson, med ibland för mycket fotboll på hjärnan) kan relatera till dina "kupade händer" , hur fan tror du då alla 14-18-åringar som utgör svenskafans huvudgrupp reagerar? Se här, jag bjuder på ett till:

"En stad i kaos bär sin heder som vatten i kupade händer."

Nej, mina vänner, citatet ovan är inget Schulman-ironiserande över Ronnie Sandahl, detta är ack bara en vanlig mening i Marcus Birros bloggande.

Jag skulle kunna sluta här. Men jag måste bara bjuda på ytterligare ett Birro-statement, och mina vänner, nu blir det riktigt tungt:

"Fotboll, kärleken till laget, är som god tröst i kupade händer, framräckt åt en genom ångestmörkret, genom en natt som aldrig vill ta slut."

Detta är ingen ironi. Ni läste väl det första citatet. Marcus Birro hatar ironi!

På hans svenska fans-blogg skall han tydligen reflektera över den italienska fotbollen. Tvivlar på att han överhuvudtaget är insatt i den. Hans bloggande nämner bara lite italiensk "grinta" med jämna mellanrum, som för att motivera varför han har en fotbollsblogg. På svenskafans.com kan man numera också se en banner på högra sidan, "Svarta vykort" av Marcus Birro står det.

Snälla. Vilken jävla avtändning.

Brittiska poplegender på 3 min.

Möt min vän från Lancaster, Manchester. Hans år i Sverige har präglats av ständiga grillningar, utfrågningar och djuplodade attacker på hans arv, på hans börd. Vi pratar naturligtvis om den brittiska senmoderna popen.

Då personen ifråga inte lärt sig ett ord svenska, trots 12 månader bosatt i landets pedagogiska säte no1 har jag förbundit mig att hålla honom anonym, då han annars aldrig skulle kunna kolla upp i vilka sammanhang jag namnger honom.

(För att göra det så autentiskt som möjligt, och då min working class-cockney är av sällan skådad klass, återges här intervjun på originalspråket)

West8th: "Thanks for your time mate, listen, Blackburn Rovers lost today, reflection?"
Xxxxxx: "Fuck off. Thought this should be about music?"
West8th: "Right. I'm kind of a nostalgic person. I fancy 80's music, especially the british tunes. If I say Depeche Mode, what do you say then?"
Xxxxxx: "No one really listens to them today. I know they're still hugh in Germany and stuff, but no, in England they're passed it."
West8th: "New Order?"
Xxxxxx: "They're really big at the moment. Someway they've blended the nostalgia with freshly produced pop, which makes them succesful all around the country basically"
West8th: "Kate Bush?"
Xxxxxx: "Legend!"
West8th: "Iron Maiden?"
Xxxxxx: "Not my kind of music, but I'll tell u this. There are a lot of old metal fans all around UK, you just don't see them on the telly and stuff very often"
West8th: Morrissey?
Xxxxxx: Actually, I just hate the guy. The fun thing is in Sweden it's emo to be a fan of him. That's so funny. In England he's like a mainstream legend. No one dislikes him, that's why I do!"
West8th: "You've been very helpful."
Xxxxxx: "Sure I have. What was the scoreline again?"

Ensam under discokulan.

Jobbar Du sent?
Kommer Du hem till ett gungande kvarter av fester, förfester och massa snorungar (studenter) som skränar på östermalmsmanér, och brudar som "whoohoooo":ar värre än BB-Jessica?

Är du fredagsdeppig?
Inget kan få dig på bättre tankar?

Du har ett lass på skrivbordet, och du har inte kunnat se golvet på en vecka ... West8th känner för Dig... West8th tror på Dig...

Släpp tugget, stäng fönstret, bry dig bara om dig själv och vältra dig i den enda melankolin som vänder humöret till det bättre, och ger dig energin att fixa biffen även efter en tuff arbetsvecka... West8th har lagt upp bollen... Du behöver bara dansa vidare...

Det känns bra.

Ibland överskattar man sitt moderlands smak. Vad hade folk räknat med? Att det sitter en massa nostalgitörstande gladglammare där ute, från Minsk, via Belgrad till Dublin? Jaja, nu borde de i alla fall lärt sig. Jag hoppades att The Ark skulle sluta sist, framförallt av tre anledningar:

- Så att svenskarna fattar att vi, ni, Björkman, Salo m fl ligger helt jävla fel i tiden, gällande schlager.

- Så att The Ark, ett allt mer falskt och plastigt band, kan komma ner på jorden igen, och förhoppningsvis sakta men säkert förmultna i sidoporojekt (jag glömmer dock aldrig We Are The Ark)

- Så att jag slipper se Ola Salo på ett (bra) tag.

Japp, det gick. Att skicka ett svenskt finalbidrag under 2000-talet sämre än Stenmarcks Las Vegas.

Annars? Tja på rak arm...

...Jag gillade Frankrike (träffsäkra referenser), Ukraina (distanserat och intelligent), Irland (att deras bästa bidrag på flera år kom sist är faktiskt tråkigt), Serbien (gripande kultursamtid, t o m nästan värdig vinnare), stundtals Finland (bra framförande, men sjukt urvattnad idé), Georgien (fick mig vilja gå på hc house/revival-klubb) och så Ungern (starkaste rösten, och (tyvärr) längsta låten)... Allt annat var, tja, jävligt uddlöst.

Men alltså... i SVT:s morgonsoffa på måndagen efter sitter Ingela "Pling" Forsman (vilken värld lever hon i?), Christer Björkman och ... Markus Larsson, Aftonbladet (f.d. rockjournalist, nu schlagersörjare) och indirekt idiotförklarar hela Europa. "Europa är inte mogna för kvalitet", "Sverige har för få grannländer", "Vi måste acceptera att lite av den goda smaken försvunnit".... ja, gott folk, vad säger man..

...Var det bara JAG som tyckte Worrying Kind var så sjukt mossig att man satt och smågäspade? Trodde verkligen Rottneboysen och svenska kritiker- och producentetablissemanget att det där var tidlöst? Tänk om, gör rätt...

Men, jag måste erkänna att det känns skönt att ha rätt...

Jag vill ju dansa som Dave Gahan.

Men det är inte vad detta kommer handla om. Satt och lyssnade på nattliv i P3, och så spelades plötsligt Chorus med Erasure. Kom på mig själv att jag satt och gungade till det. Var, hur och när lyssnade jag på Erasure senast? Jag fick tänka ett tag. Men sen klarnade det. Året var 1990, jag var typ nio. Och hade lånat ett band (CD hade inte funnits så länge) av en kompis. Kommer ihåg att jag satt hemma och älskade det, varenda låt. Så vackert, så harmoniskt, så lättsamt. Så oförargligt, fånigt 80-tal. Drag-poppare? Så hade jag aldrig kallat dem – men så blev de ihågkomna. En Abba-gimmick som folk skrattade åt. En desillusionerad bög, och en kille med en synt, typ. Visst hade de sina hängivna fans. Men Erasure slog för sent. De fick trängas med new wave-rockare och powerballader. När det enda de ville var att göra folk glada och låta dem dansa som om det var 1984 igen.

Blekt, blekt, blekt...

Ingen av finallåtarna var outstanding, vilket väl varit fallen häromåren. The Ark lämnar Globen som segrare, men jag tror t o m Europa tycker deras bidrag känns halvmossigt. Speciellt med tanke på att 60-70-talsdängor redan kammat hem rätt många finalsegrar sista åren. Fräscht? Inte speciellt.

Själv bevittnade man finalen med uteslutande 50- och 60-talister vilket sällan är friktionsfritt. Min favorit var Måns - vars taskiga scenografi, rökmaskiner och gröna neonljus sabbade hans chanser att utmana vinnarna. Lundapågen var en frisk fläkt, som hade kunnat hämta säkra poäng från både Medelhavet och östblocket i Helsingfors.

Min lista:

1. Cara Mia - Måns Zelmerlöw
Medelhavs-pastisch med stor potential, men fick tyvärr katastrofal respons hos juryarna. Tycker den unge skåningen gör det riktigt bra, och denne var en av få positiva överraskningar ikväll. Många ser kanske låten som en bagatell - med mer smakfulla färger på scen tror jag den hade kunnat leverera i Hartwall.

2. A Little Bit Of Love - Andreas Johnson
Är inget jättefan av den gamle hockeyliraren. Kunde åtminstone stå ut med honom för några år sedan. Men hans cheeziga 60-talspop i schlagern förra året gjorde mig smått illamående. Visst, detta är lite samma koncept, men här stressar han inte fram någon tröttsam tra-la-la-refräng, här viker han av något och plötsligt blir det intressant. Hans grymma och vackra följe, med färger så varma och stiliga att man smälter, gör att han slår 3:an på mållinjen.

3. Trying To Recall - Marie Lindberg
Borde självklart lämnat glasögonen på katedern. Annars är jag rätt svag för denna vackra countryhistoria. Hade Marie släppt på kantigheten, strålat ikapp lite mer, och, ja, inte ansträngt sig så jävla mycket för att se ut som det hon försörjer sig som, hade hon förmodligen fått fler juryröster. Trevligt inslag.

4. Samba Sombero - Anna Book
Innan ni halshugger mig; betänk följande: Om Linda Bengtzing framfört Samba Sombero, tror ni att hon fått lika dålig kritik? Tror ni hon fått lika lite poäng? Låt oss se nyktert på detta, Anna Books låt är charmig, klassisk svensk gladschlager och dessa brukar alltid hamna på topp-5. Ikväll faller ABC-Booken offer för de ack så tråkiga sångdivorna som bara koncentrerar sig på nästa ton istället för att skapa något som ialla fall liknar koreografi.

5. The Worrying Kind - The Ark
Från och med The Ark och neråt kommer framförallt ett adjektiv vägleda min kritik: blekt. Jag värderar fortfarande We Are The Ark som en av de bästa svenska rockskivorna som någonsin producerats. Men Ola Salo och grabbarna blir mindre unika för varje år som går. De gör ingenting för att bryta mönstret, de fortsätter på den glammiga, bowie-influerade rocken, om än ännu mera pompös än tidigare. Belöningen: tja, de vinner svenska folkets hjärtan, men tappar trovärdigheten hos sina tidiga fans mer än vi trodde var möjligt.

6. För Att Du Finns - Sonja Aldén
Gjorde det bättre i Globen än i delfinalen. Vackert framträdande, stark röst, utstrålning och gedigen refräng. Hos mig går det inte att göra detta mycket bättre. Det är inte revolutionernade, inte spektakulärt, knappast rörande. Det är A4-format a´la Celine Dion, och det är väl bra så.

7. Jag Tror På Människan - Tommy Nilsson
Tommy Nilssons rock (alltså hans jacka) är behållningen. Den är förmodligen skräddarsydd. Alltså, cred till den långe fembarnspappan som är en av få som kan bära upp en sådan utan att se fånig ut. Annars då? Tja, när man kan få igenom en titel som "Jag tror på människan" i en melodifestival anno 2007 tycker jag likväl vi kan välkomna Loa och Arja igen. På 18 år hoppades man ju att herr Nilsson noga övervägt olika låtskrivare. Plus till Tommy för hans riktigt fina röst. Förtjänade inte att bli nollad.

8. Vågar Du, Vågar Jag - Sanna Nielsen
Hela Sannas placering grundas på hennes väldigt osäkra framförande. Nervös? Hon sjöng väldigt lågt låten igenom, och gjorde det mycket sämre än i delfinalen. Fredrik Kempes tidlösa schlager är i grunden inte dålig, och med en självsäker tjej vid micken hade den säkert tävlat om högre placeringar. Sanna Nielsen kan göra det mycket bättre. Detta var ett steg bakåt för skånskan.

9. When The Night Comes Falling - Sebastian
Så ointressant att jag inte förmådde bry mig nämnvärt. Om man som jag har väldigt svårt för glad, meningslös 60-talspop (se ovan ang Andreas Johnsons bidrag i fjol) vill man bara trycka in en kloroformdoppad trasa i käften på Idol-snubben. Jag ville strypa Björn Kjellman och Andreas Johnson förra året. Hade jag orkat bry mig hade Sebastian varit mitt offer iår.

10. I Remember Love - Sarah Dawn Finer
Jag måste tacka Sarah för att hon ställde upp i melodifestivalen! Folk brukar ibland fråga vad jag lyssnar på för musik. Jag brukar svara: "Allt, typ. Från Depeche till tidig Snoop". Men det e slut med det! Under de få sekunder jag lyckades hålla mig vaken bländades jag av MTV-strålkastarna som Dawn Finer envisades med att ha runt sig, över sig, ja, t o m bakom sig. Jag har just lärt mig vad jag skall svara när det gäller musiksmak i framtiden: "Allt, typ! Utom svenska wanna be-divas a´la Whitney och Mariah". Jaså, hon sjöng bra? Gääsp...

Till sist...:

...Årets bästa bidrag var utan tvekan Caroline af Ugglas starka Tror På Dig i Gävle. Förmodligen skrämdes tittarna av Carolines tydliga Joplin-överspel - men Heinz Liljedahl visar att han är Sveriges bäste musik- och låtskrivare. Tack Liljan!

...Kristian Luuk har hållit en jämn nivå, det ger jag honom. Godkänd insats under kvällen, som blev bättre ju närmre slutet vi kom.

Ibland behövs inga ord.

Magiskt. Vemodigt. Oförstört.

Lördagen är räddad.

Såg till min förtjusning att TV6 tar sitt ansvar som "b-rullarna vi missade alt. dissade från sena 80-talet"-kanalen. Känns skönt. När det gäller långfilmer vet man alltid vad man får på denna berikande frekvens. Det borde vissa tänka på.

När jag var yngre och växte upp i min kärnfamilj hade vi Filmnet. Dåtidens skrytkanal. Minns att de visade Rovdjuret 2 var och varannan kväll. Och trots att jag satt som klistrad framför kanalen missade jag av nån anledning denna milstolpe i Gary Buseys karriär. Tror t o m jag dissade den. Nu vet man ju bättre.

Skönt när man växer upp och inser hur patetisk man en gång var.

Lördag 21.30 , TV6.

Vic Mackey trollbinder mig!

Folk i min närhet talar inte mycket (läs: alls) om The Shield. Vet inte varför. Men jag tror knappast det beror på den sena sändningstiden på TV6. Tror istället det beror på den väldigt blygsamma publicitet och uppmärksamhet den fått på svenska kultur- (ja, den borde belysas på kultur), nöjes- och tv-sidor. De senaste åren har mest Six Feet Under, Desperate Housewifes och nu Prison Break, samt diverse tävlings/kändis/doku-serier på olika kanaler diskuterats.

Polisserier får alltså aldrig mycket utrymme i spalterna. Ofta kan det väl vara berättigat. Men i princip är det jävligt fel. De krim-serier som sedan blir någorlunda omtalade och hyllade är såklart aldrig den kvalitet som The Shield innebär. Nej, jag gillar inte CSI speciellt mycket. Botox-pannor, blondiner och Longorias utan en enda skråma letar DNA-källor i högklackat o urringat, till ljudet av diskret bros-dance. Alltid samma historia, nån playboy har fest, en ung tjej med kort klänning od:ar, och sedan är det igång. Förutsägbart är liksom knappt förnamnet.

The Shield är så långt ifrån förutsägbart det går att komma. En polisstation i L A, med allt vad det innebär; etniska konflikter, stress, påfrestning, verkligheten på gatan, i hemmen. Klippningen, fotot, ljuset. Ingenting döljs eller förskönas. Ingen är någon tidigare supermodell. Ingen går omkring med nykammat, luftigt hår. Ingen kommer med kitschiga repliker. Ingen har läppstift. Ingen är någon jävla hjälte.

Jag bara älskar det!

Axlund replikerar

Från dagens Metro:

"[Pil som pekar neråt i negativ mening] Folk som inte har någon humor så fort det inte handlar om bananskalssnubbleri och förväxlingskomedi á la Stefan och Krister. Ironi är kul och Kristian Luuk ett geni."

Ok, Petra Axlund, frilansjournalist, jag håller med dig om precis allting utom sista fyra orden. Kristian Luuk må vara övermänsklig på att skriva manus, men som väntat är hans återhållsamma, subtila humor för tråkigt i 2 timmars-sändningar, ja även i Sen Kväll Med Luuk tröttnar jag när han snackar.
Men - missförstå mig inte.

Jag älskar svensk 90-tals-ironi mer än livet självt. Killing-gänget är fortfarande mina gudar. Med det vill jag ha sagt att jag hoppas på Henrik Schyffert som nästa stora happening-ankare, Sveriges bästa komiker. Och nästintill omöjlig att bli trött på. Fråga bara Olle.

Sofia Berntson inte ens en andra chans?

Fattar ingenting. Såg precis reprisen av Melodifestivalen. Ok, tyckte faktiskt ABC-Boken var bäst, Tommy Nilsson (fan va lång mannen är) köper jag också...men hallå, med en ok ljudmixning borde "Hypnotized" solklart gått till en andra chans. Minst...

Vilka var det som röstade på Lanto? Stig fram, och synda!

Luuk skall ha cred för att han har en väldigt begåvad brorsa, datar en snygging och var en del av den tidiga ironin på ZTV och Hassan - men jag har alltid hävdat att han inte är en naturlig entertainer. Faktiskt långt därifrån, d v s rätt trist som person.

Ja, jag vet att Olle Ljungström och Luuk är kompisar...förlåt Olle..

"Skönt å va hemma..."

Mejeriet, Lund. Tingsek på känd mark igen. Denna gång inför mer folk än nånsin tidigare. Den fullpackade lokalen gjorde Södra Sandbysonen märkbart rörd mellan låtarna. O den väldigt unga medelåldern till trots; Tingsek snackade gamla minnen från 90-talets början. Om Kattes snobbar. Om S:a Sandby-cupen. Topparna var i början, föll sen en aning.

I vita brallor, vit skjorta och vattenkammat var Tingsek inställd på ett komplett gig utan kruseduller. Inga gäster, inga creds. Och skivan är så gedigen till perfektion att det blir smått omöjligt att överträffa på scen. Snyggingen levererade som vanligt, men utan större överraskningar, West 8th delar därför bara ut 3 8th:s av 5 möjliga. Men det har Magnus bara egna kanonsläppet att skylla.

Kvällens 3 bästa:

1. Right This Way - Sån otrolig närvaro, så vackert. Starkast under kvällen.

2. Proud To Be Part Of These Days - Magnus tar James Brown, blandar med Van the Man, och kör den genom ett skarpt, rent 2000-neofunk - publiken i extas!

3. Good Way Of Life (feat. Emmi) - Duetten drogs av överraskande tidigt, Emmi kompar utmärkt och tar lagom mycket utrymme. Smart val för att få grejerna att rulla!

Tingsek borde...

1. ...ha kört hårdare efter inkallningen. Där fick den något slätstrukna low key-soulen för mycket utrymme och rocktempen på golvet sjönk asevärt.

Skjutjärnet som lever myten

Ofta när jag ser på amerikanska tv-serier och filmer och en schablonsprungen (mediekåt) nyhetsjournalist porträtteras på typiskt, känslokallt manér, tänker jag alltid på originalet Geraldo Rivera - tv-journalisten med den karaktäristiska mustaschen, den dramatiska rösten och ständiga måltavlan för kritik från USA:s finare nyhetsbyråer.

Geraldo är en sån person som man direkt utbrister "Åh, men han känner man ju igen!", när han väl dyker upp. För han är så typisk, så oslagbart passande för rollen. Men hur ofta ser vi i Sverige egentligen honom? Varför känns det som att vi känner igen honom?

Näst efter Jerry Springer Show var Geraldo USA:s mest kontroversiella talkshow under slutet av 80- och början på 90-talet (se Geraldo-klippen nedan). Men till skillnad från Jerry Springer var Rivera en seriös tv-reporter innan han startade sin talkshow, och intensiteten i Riveras program kändes äkta. När showen lades ner 1998 satsade Rivera återigen allt på journalistiken.

Han ordnade ett lukrativt kontrakt med NBC som reporter, och täckte mycket omfångsrikt 1997-98 otrohetsanklagelserna mot Bill Clinton. Geraldo blev dock inte långvarig på NBC.

Med en ständig fixering över att alltid vara i händelsernas centrum, blev USA:s intervenering i Mellanöstern en kaka omöjlig att motstå. Rivera hoppade över till Fox News och blev korre i Kabul, senare också i Irak och Bagdad. Klantiga översteg av reportern gjorde att Geraldo ersattes och fick åka hem till staterna igen. Han var dock långt ifrån bränd.

2005 gjorde han ett högst subjektivt reportage med den då åtalade Michael Jackson, där man kan se hur Rivera gång på gång påtalar hur fin Jackson är med de små barnen, ett reportage som nästan uteslutande visade bilder på hur Jackson lagar mat, kramar och tittar på tv med barnen. Rivera sade sig vara säker på att Jackson var oskyldig och skulle frias, vilket också blev fallet.

Idag är 64-årige Geraldo kvar på republikanvänliga Fox News, och kör sitt halvtimmeslånga nyhetsmagasin Geraldo At Large på kvällarna. 64 år är ingen ålder för en nyhetsveteran i USA, och sista kapitlet är knappast skrivet för den gamle New York-juristen.

Geraldo Rivera må vara en snygg, sensationstörstande reporter "the old fashion way". Men han är idag mest känd för sina klavertramp som ständigt förföljt honom genom karrirären. Allt från Al Capones mystiska valv 1986 (som blev en förnedrande besvikelse för GR), till hans lite udda val att avslöja en topphemlig amerikansk militäroperation i direktsänd TV (vilket fick honom utkastad från Irak) och all den bokstavliga stryk han åkte på av sina egna gäster i Geraldo.

Han är tv-personligheten som lever myten. Närmast tänker jag på Kelsey Grammers tolkning i 15 Minutes. D v s ett hårdnackat, äregirigt skjutjärn men också hopplöst utskrattad, förlöjligad och utestängd från den absoluta nyhetseliten i USA.

Geraldo Rivera - detta är West 8th:s hyllningsdokument till Dig.

"If they're going to get us, it's going to be in a gun fight. It's not going to be a murder. It's not going to be a crime. It's going to be a gun fight." (Geraldo, bärandes på ett vapen, rapporterar live från Afghanistan, december 2001)

Amerikanska nynazister gästar Geraldo, 1988

del 1, http://www.youtube.com/watch?v=a7CpmpHWQSk&mode=related&search=

del 2, http://www.youtube.com/watch?v=lWvcIgV7ppY&mode=related&search=

del 3, http://www.youtube.com/watch?v=2aXFp3A1AGA&mode=related&search=

del 4, http://www.youtube.com/watch?v=0pWRoGjC9Rw&mode=related&search=

del 5, http://www.youtube.com/watch?v=d97XeA-Ouko&mode=related&search=

del 6, http://www.youtube.com/watch?v=IZ_148cUHFo&mode=related&search=
del 7, http://www.youtube.com/watch?v=48gk-Cps5ug&mode=related&search=

Geraldos egen summering av Al Capone-fiaskot 1986, 2006

http://www.youtube.com/watch?v=P84OKTUx6LY

Comedy Central driver med en något självförhärligande Geraldo, 2006

http://www.youtube.com/watch?v=yEj6sHkEbQw&mode=related&search=

Non-arguably Sweden's finest

I´ll never get fed up with Olle Ljungstrom. Those albums never seems stop spin at my place.

If you're as me originated or fluent in Swedish you really enjoy getting his so masterly written & composed songs as a break from the Eng/Am tunes. Saying that, he's never really made it big in Sweden, bit strange to me.

Well for this late January sunny, cold days I'd propose En Apa Som Liknar Dig, released in 2000 it was actually one of the so seldom acclaimed records by Olle. Beautiful songs all the way.

In My Father's Den

Måste tacka pappa och hans sambo som häromkvällen bjöd hem på middag och hade hyrt I min faders spår.

Har i ärlighetens namn aldrig litat på min fars förmåga att välja nåt intressant från videohyllan. Men, vilken film!

Australien och Nya Zeeland, två länder där de absolut mest talangulla filmskaparna huserar. Sällan man ser något dåligt därifrån.

Sånt foto, sådana miljöer, sådana skådespelare (Matthew Macfadyen). Och Patti Smith i sitt tidiga essä, som ett stilistiskt duntäcke över historien, för att förklara varför allt måste vara så vackert och avskyvärt på samma gång.

Japp, det är riktigt jävla bra.

Blood Money

Mobb Deeps senaste fullängdare Blood Money har ju kommit ut sen ett tag tillbaka. Har fortfarande inte kunnat köpa hela skivan, men ett par smakprov går att få från deras hemsida och det bådar gott kan jag säga.

Var på Rocks men inget nytt från Queensbridge-grabbarna hade kommit.