En blandad glädjekompott från ett land i väst.

Det talas om Frankrike, Italien och Spanien. Känns sofistikerat och friskt.
Men vad skulle kunna gå fel om du grejade ett Green Card efter tre månader och permanentflyttade till görgoa, varma, oproblematiska USA?


1989. Kolla in färgerna. Och såklart dansen som börjar 2.17 in. Hon den rödhåriga spralliga heter Katie Pierson. Vi återkommer till henne.


1990. Fortfarande odödlig. Dansen när de håller varandras ryggar blir bara coolare för varje gång jag ser den. Snart 20 år sedan. Så kommer folk aldrig dansa igen. Word to your motha!


1991. Jag fastnar alltid för Katie Piersons (B52:s) helt fantastiska, nästan absurda glädjeuttryck. Här gästar hon ett av de absolut största banden sista 25 åren. Och just det, kolla dansen. Man vill ju bara kramas.


1996. Det finns definitivt något att beundra med det här klippet. Jag eftersöker debatt kring objektets storhet, en storhet jag f ö själv understryker.


1996. En av världens bästa hiphoplåter nånsin. Min gamla kompis, som spelade in låten på att blandband till mig, kallade detta för gladhiphop om jag minns rätt.



1996. Samplingen av Kool & The Gangs Winter Madness är en av de bästa nånsin. Rent glädjegung. En tung favorit.



1999. Det fanns något oskyldigt och oförstört med kristna Sixpence från Texas. Min syrra älskade filmen som kom med låten. Tror att det kan ha handlat om en highschoolrulle a´la sent 90-tal. Nu minns jag, Freddie Prinze Jr spelade i huvudrollen.


1999. Självefterfrågad favorit i repris på West8th-bloggen. Jag diggar framförallt munspelet 2.05 in i låten. Får mig att vilja flytta till Ohio och bo i Columbus i 12-13 år nånting.


1999. Visst, jag är lättflirtad när det gäller millenieskiftets amerikanska radiopop. Men när jag lyssnar på detta känns det som att jag aldrig mer behöver dricka kaffe i hela mitt liv. Ruset sitter i. Konstant. Så, varsågod och halshugg mig. Jag ler ändå. Och flyger ikapp den där söta tjejen med vingarna.

FM

Recension: Dig Out Your Soul - Oasis

Dig Out Your Soul, Oasis, 2008, Big Brother Records

Oasis nya album är deras svagaste hittills. Jag försökte hela förra veckan att botanisera och tänka positivt och annorlunda, men det går inte. Dom har förlorat låtarna. Som jag ser det finns det bara två låtar på hela skivan som håller, psykadeliska och Chemical brothers-vänliga Falling Down och gubbrockiga Waiting For The Rapture, båda framförs av Noel.

Dessvärre misstänker jag att det här är spiken i kistan för mitt Oasisintresse. Liams bidrag på skivan är skrattretande: Ain´t Got Nothing On Me (fan inte en till Meaning Of Soul, och här försöker han vara samhällskritisk mot tysk polis. Va fan, lägg ner Liam!), Soldier On (Coral hyllade den, jag tycker det är ett sömnpiller), I´m Outta Time (Lennon-härmningen är total men det låter mest som en sämre Robbie Williams).

Singeln Shock Of The Ligthning är inte på något sätt bra men i sällskapet av albumets 11 spår är den faktiskt godkänd och ska man välja en singel, så måste det bli den. Oasis låter mer Kasabian än vad Kasabian låter Oasis. Synd att man förlitat sig på orgel och psykadelica. I grund och botten kanske låten hade gjort sitt genom mer förlitan på akustiska gitarrer och elgitarrer, och kanske piano.

Bröderna Gallagher verkar uttråkade och gör bara musik för musikens skull. TIll varje pris. Framförallt saknar de fingertoppskänsla och omdöme för vilka låtar som håller klass. Ge ut det vi har, känns det lite som. Och kanske var det så här Rolling Stones resonerade efter 1982:s Tattoo-skiva och gör än idag (även om jag tycker att Steel Wheels från 1989 och Voodo Launge från 1994 är helt okej plattor)?

Andy Bell står för skivans bottennapp och det gör mest ont. Den man som en gång i tiden firade triumfer i shoegazerkungarna Ride och gav oss den bästa britpopsingeln i modern historia, Step into my world (1997). Bells bidrag till senaste Oasisskivan heter The Nature Of Reality, och går inte att lyssna på. Bara titeln borde egentligen säga allt, men jag vill ju så gärna följa devisen: "Don´t judge the book of the cover", men aj aj ,det gick inte den här gången... heller. Kula Shaker-parodi...Sitarer jam, nej för fan...


Falling Down - en av få höjdpunkter på Dig Out Your Soul enligt West8th:s recensent.

Bag It Up låter som ett rivet Foo Fighters-spår, men den lyfter aldrig. Spår 2, The Turning är en snygg låt och låter radiopopvänligt men melodin kommer aldrig. Introt och verserna är dock helt okej. Synd att melodin inte finns, och synd att Liam får upprepa "Cum On, Cum On, Let Your Reptile Baby", och det låter mest...ingenting.

Kanske är jag fast i 1995, storhetstiden, för jag saknar melodierna, känslan. Sett ur 2000-talets Oasis-formkurva har det varit upp och ner.

Standing On The Shoulder Of Giants är en okej platta. Det var skilsmässoalbumet, och Noel stod inför ett regimskifte med nya medlemmar och en experimenterande musikalisk period. Mark Spike, producent, la in loopar och flirtade med klubbmusik. Allt var inte bra men flera låtar är underskattade, bland annat Stone Roses-inspirerade Who Feels Love, och här gjorde dom också sin egen "Strawberry Fields Forever" i Go Let It Out.
Det är Oasis modigaste skiva och den mest missförstådda. Men redan här anar man vart det barkar: Liam ska skriva låtar, Noel förlorar melodierna och texterna blir istället mer substansfyllda. Men varför väljer man textrader som "get your shit together girl" och känsla, melodier eller textrader som "you know that feeling you get, when you feel older than time, you ain't exactly sure if you've been around" och ett riff och refräng som låter som Metallica?

Heathen Chemistry från 2002 har flera bra låtar, men här finns en del onödiga grejer, och det är uppenbart att Noel har haft skrivkramp, och Liam och de andra får rädda en utebliven skörd med sina egna "plantor". Men de är inte fruktbara, även om Liam skriver sina bästa låtar: Songbird och Better Man. 2005:s Don´t Believe The Truth gav en viss förhoppning inför framtiden. Noels bidrag är överlägset bäst, även om jag tyckte det var sisådär att ge ut gamla övergivna b-sidor nu som albumspår (Let There Be Love och bandets klart sämsta singel genom tiderna, Lyla). Obegripligt. Men här går ändå att ana att bandet är inne i en splittrad musikalisk period: Velvet Underground/Dylaninfluenser, och The Kinks och Beatles. Andy Bells öppningsspår Turn Up The Sun skvallrar om att Black Rebel Motor Cycle Club har haft en vis inverkan. Men det är en bra låt!

...men 2008:s Oasis är blekt...

Idag förstår jag inte längre vilka Oasis gör musik för, annat än för sig själva. Något jag aldrig trodde jag skulle behöva skriva....

Det enda som påminner om 1997 är att Verve vinner 2008 mot Oasis med 3-1 i skivmatchen. I pausvilan 0-0. The Verves Love Is Noice är ingen märkvärdig singel, monoton, men den överträffar Oasis Shock Of The Lightning. Oasis blir för mig som en förlorad son, som jag har haft för höga förväntningar på, och Verve är lillebror som överraskar och slår i underläge, och kommer som undsättning när storbror ramlar...

TA

Recension - i backspegeln: Spanarna

Spanarna (Stakeout)
1987, USA
Regi: John Badham

Vissa saker kommer aldrig få någon förklaring. Jag kommer aldrig få veta varför Pontus & Amerikanerna bara la av, varför ICA-anställda i Ljungskile aldrig hört talas om rotselleri eller hur folk på allvar kan tycka att Magnus Betnér är rolig.

Sen var det det här med Emilio Estevez. Vi kommer aldrig få veta vad han egentligen gör i Hollywood. För även om farsan heter Martin Sheen, och brorsan heter Charlie Sheen, så är ju Emilio Estevez totalt likgiltig för skådespeleriet som konst.
Emilio har ett ansiktsuttryck.
Det använder han. Alltid. I alla filmer, i alla scener.

Nu är det inte Estevez fel att Spanarna (Stakeout) är en av 80-talets mest onödiga filmer. Vi har redan varit inne på att Estevez bara har ett ansiktsuttryck, så det känns inte snällt att ta upp det igen.
Nej, det är inte Estevez fel att filmens dialog känns som något hämtat ur en pilsnerfilm med Erik ”Bullen” Berglund. Det är inte heller Estevez fel att hans spanarkollega, den gubbsjuke, plumpe Chris Lecce (Richard Dreyfuss) sitter och läser Playboy, för att sedan smygtitta när Madeleine Stowe slänger kläderna och hoppar in i duschen. Och för all del, det är inte Estevez fel att filmer av denna sort blev kultförklarade under hela 80-talet (den tidigare så hyllade John Badham gjorde även en uppföljare, Spanarna 2, sex år senare).

Nej, Spanarna är stundtals en osannolikt usel film, helt oberoende av Emilio Estevez tillkortakommanden. Att en av världens mest bedårande aktriser (Madeleine Stowe) skulle börja sin karriär med att (helt ologiskt) bli kär i en småfet, mustaschprydd polis (Dreyfuss) med total avsaknad av stil känns i dag, tja, lite märkligt.

Kultfilm? Kanske det. Men vi kommer aldrig få någon förklaring till varför.

FM

Recension: Lockdown

Lockdown
2000, USA
Regi: John Luessenhop

Underskattat fängelsedrama med Master P i både producent- och skådespelarrollen. Avery Montgomery (Richard T Jones) får felaktigt skulden för ett mord och hamnar i fängelse tillsammans med barndomsvännerna Dre (De'aundre Bonds, filmens sensation) och Cashmere (Gabriel Casseus från New Jersey Drive), där gängen och drogerna styr. Under tiden som Avery försöker överleva och hålla sig för sig själv, hamnar Dre och Cashmere i dåligt sällskap. Utanför jobbar Averys fru Krista (Melissa De Sousa) för att få maken frikänd.

Lockdown är på inga sätt unik bland föregångarna. Sedan Lock Up (1989), men framförallt Blood In Blood Out (1993) kom och gjorde genren rumsren, har det funnits ett gångbart format för skildringar inifrån murarna. HBO:s Oz har bara gjort genren än mer fängslande.
Med hjälp av en rad skickliga skådisar lyckas debutanten John Luessenhop förmedla en rå och naken skildring, och han gör också avkall på det mesta av den sensmoral som alltför ofta smyger sig in i den här typen av berättelser. Med tanke på den oförminskade Prison Break-hype som vällt över oss i två år, och som verkligen är allt som Oz inte var, känns den åtta år gamla Lockdown som en enda lång skitig befrielse i höstnatten.

FM