Forest Whitaker imponerar stort i sin förmodligen största roll, men berättelsen saknar ett visst djup.
RECENSION: The Last King Of Scotland England, 2006 Drama Regi: Kevin Macdonald Medv: Forest Whitaker, James McAvoy, Kerry Washington m fl.
DET ÄR självklart svårt att ha invändningar mot Kevin Macdonalds Oscarsprisade porträtt över Idi Amin och hans skotske läkare Dr. Nicholas Garrigan(James McAvoy). Miljöerna är fantastiska, fotot likaså och i centrum står en Forest Whitaker som rättmätigt vann en Oscar för bästa manliga huvudroll. Man är nöjd efteråt. Inte mer. För The Last King Of Scotland skulle kunna ha haft en djupare bakgrund, en mer omfattande politisk förklaring än vad som ges.
I STÄLLET får vi nöja oss med relationen mellan Garrigan och den allt mer paranoida diktatorn. Ett äventyr för Garrigan som slutar i en mardröm. Men varför blev det som det blev? Vad slogs Idi Amin mot? Varför hade han så många fiender? Frågorna kräver förförståelse, då filmen i sig inte blir tillräckligt djup.
Inte ens billystuket kunde få West8th:s recensent engagerad. FOTO: SVT
Nej. Dansbandshypen har både nått och lämnat sin kulmen bakom sig. Lördagens vinnare The Playtones från blekingska Kallinge var pricken över i:et på en final som redan från början kändes fruktansvärt ljummen. Bloggens favoriter Torgny Melins fick precis som konkurrenterna spela hemska låtar på rad. At the end of the day blev det här en gäspning. En lång sådan. Nästan så att man känner sig bestulen på två timmar.
I dag fortsätter West8th-bloggen och Thommie "Professor Pop" Anderton sin presentation av världens 40 bästa sångerskor. Det har blivit dags för platserna 29-20. Precis som fallet var på platserna 30-40 tittar svenska stämmor in på listan. Nu mer än tidigare, faktiskt. Det gör även en viss isländska från Reykjavik.
29)Lucinda Williams Lucinda Williams bitterljuva countryballader leder alltid till viss eftertanksamhet. Vi skulle vilja se hennes läppa fler skivor. Här delar hon platsen med PJ Harvey, som alltid kommer vara i skymundan. Och alltid borde vara lika stor som Morrissey. Vi väljer att framhålla hennes vackra You Said Something från hyllade Stories From The City, Stories From The Sea från 2001.
PJ Harvey - You Said Something, 2001.
28)Kath Bloom Sing/song-writern med den sorgsna rösten la musiken på hyllan under sin långa mammaledighet. Är nu tillbaka igen. Tack gode gud för det! It's Fall Again är stor musik! En tacksamhetens tanke skickas härmed till P3 Pop och Sara Martinsson, som lät oss höra den förra året.
27)Björk Denna banbrytande 43-åring har gjort så mycket för musiken, tyvärr glöms det alltför ofta bort. Venus As A Boy är kanske isländskans största ögonblick.
26)Sarah Cracknell Sångerskan i Saint Etienne sjunger lätta och mjuka poptoner. Kom igen, vem skulle inte försöka nudda vid henne om man såg henne i en skivbutik letandes gamla soulpärlor.
Saint Etienne - Hug My Soul, 1994.
25)Neneh Cherry Buffalo Stance (1988) från debutskivan Raw Like Sushi räcker egentligen som motivering. Proffsig utstrålning brukar vara ett tråkigt betyg. Men tillsammans med världens charmigaste röst blir det pophistoria. För nyfikna kan vi säga att P4 fortfarande spelar låten, åtminstone en gång om året.
24)Titiyo Neneh Cherrys halvsyster har slutat prata med mannen på månen. Men vad vi har förstått kontaktar han henne då och då. Longing For Lullabies och duetten med Marit Bergman, Slow Days In A Row var förra årets trevligaste överraskningar. Senaste albumet Hidden har helt klart kvalitéer.
23)Stevie Nicks Kanske borde Stevie Nicks ligga högre upp. Turnerar i dag hemma i staterna med gamla polarna i Fleetwood Mac. Turnén heter Unleashed och bara gamla dängor räknas in. Att kalla fröken Nicks för ett levande orakel är en underdrift. En levande legend är mer passande.
Fleetwood Mac - Little Lies, 1987.
22)Susanna Brandin Mer känd under artistnamnet Winter Took His Life. Väldigt underskattad sångerska från Alingsås, som med låten Lucky Star från 2005 fick våra ögon att tåras innan de vaggades till sömns. Finns det någon rättvisa på jorden upptäcker fler henne.
21)Sophie Zelmani En svenska som världens 21:e bästa sångerska? Ja, det är ett faktum. Och, ja, Sophie Zelmani är dödstrist på scen. Därför rekommenderar vi att du nästa gång du går och ser henne på Cirkus bara sluter ögonen. Det du som alltid kommer få höra är ett imponerande hantverk som väldigt få, om någon, kan göra bättre. Subtila, harmlösa och enastående Tracy Chapman delar platsen.
Sophie Zelmani - Always You, 2008.
20) Sharleen Spiteri Söta Sharleen Spiteri har startat en spännande solokarriär. Den tidigare Texas-sångerskan har inte bara en sanslös röst. Hon har också en helt unik pondus och karisma. Vi är många som inte kan släppa Texas första hit från 1989, I Don´t Want A Lover.
Rösten. Människans primära kommunikationsmedel. Oumbärlig i vår vardag. Avgörande för vår utveckling. Extra högljudd efter den femte ölen på Kellys. Ja, ni hajar.
Med start i dag inleder vi på West8th-bloggen vår presentation av, i vårt tycke, världens 40 bästa sångerskor. Ja, ni hörde. No men's aloud. I dag får ni läsa om rösterna på platserna 40 till 30. Vid rodret: Thommie "Professor Pop" Anderton.
40)Martha Reeves Sångerskan i Martha & The Wandellas, som var stora rivaler till Supremes under Motowns storhetstid. Heat Wave och Nowhere To Run är som rabarberpaj med vaniljsås. Fullständigt jävla omöjligt att tröttna på.
39)Karin Dreijer Länge har The Knife-sångerskan haft Sveriges mest egensinniga röst. Musikaliskt är göteborgskan ständigt innovativ. Jill Scott, Erykah Badu och Lauryn Hill delar platsen med Dreijer.
38)Kate Bush Inget fel med Peter Gabriel som Polarpris-triumfant. Men visst vore Kate Bush ett bra roligare namn. Vi tror och hoppas att världens mest bedårande Kate från Kent får priset inom en snar framtid. Vill du drömma dig bort under tiden rekommenderar vi såklart Hounds Of Love-skivan från 1985.
Kate Bush - Cloudbusting, 1984.
37)Barbara Lewis Ingen äkta r'n'b-diva saknar Barbara Lewis i skivhyllan. Vi noterar såklart att amerikanskan fanns med på nyligen bortgångne Lennart Perssons Sweethearts med den underbara Make Me Belong To You.
36)Nina Simone Essensen för musiken som konstform. Med sin mörka, nästan barska röst har hon inspirerat vitt spridda artister. The Last Poets, Jeff Buckley och Felix Da Housecat är bara några exempel. Lättillgängliga standards som Feeling Good , till kuslig tysk kabaré som Pirate Jenny. Allt Nina Simone gör blir till guld.
35)Susanna Hoffs Sångerskan i Bangles fick det tuffare som soloartist. Men hennes lena stämma i Manic Monday (skriven av Prince) är fortfarande ett oslagbart sätt att börja dagen med.
34)Candi Staton Young Hearts Run Free från 1976 är alltid lika oförglömlig. Staton har fått en injektion sista tre fyra åren. Gör nuförtiden återkommande spelningar i Stockholm inför förväntansfulla åskådare. Sist var Mick Talbot från Style Council med och kompade henne.
Candi Staton - Young Hearts Run Free (nyinspelad version), 1999.
33)Judee Sill En överdos kokain 1979 i hemmet i North Hollywood tog slut på Judee Sills liv och karriär, blott 35 år gammal. Men folksångerskan har hamnat i ropet igen de senaste åren. Jesus Was A Cross Maker är såklart vårt tips för den oinvigde!
32)Jenny Wilson Gamla First Floor Power-sångerskan står på egna ben sedan två album tillbaka. Senaste skivan Hardships med den ständiga variationen får oss att vilja ha mer. Souligt, osvenskt och Michael Jackson-inspirerat.
31)Nancy Griffith Otroligt egensinnig röst som helt klart motiverar platsen. Det obönhörliga mästerverket Love At Five And Dime handlar om kärlek. Aimee Mann, med sin oförglömliga stämma i Paul Thomas Andersons Magnolia, delar platsen tack vare sin punkiga, alternativa stil och sina ironiska, vardagliga texter. Suzanne Vega får också dela på trettioförsta platsen. Mest för att vi tror att Luka-tjejen är Aimee Manns riktiga storasyster. Ett samarbete "syrrorna" emellan vill väl alla uppleva?
30Mary Chapin Carpenter Feministiskt iniativ i lastbilsformat. Lättsmält och mjukt. Countryrock precis innan det blev kommersiellt, 1992 någonting.
Utskällt och sågat av de flesta. Hyllat och älskat av West 8th:s tv-nörd.
IBLAND KRÄVS DET motvikt. Kalla det gärna en slags kvotering. Sveriges humorelit har länge varit så smal att den får pro-anarörelsen att framstå som glupsk. Det är inget konstigt med det. Vi är ett land med nio miljoner invånare, och våra tv-producenter försöker desperat plagiera amerikanska, brittiska och holländska humorshower in absurdum. Som sagt, inget konstigt med det. Men vi har kommit till ett vägskäl där (tillochmed) 45-plusarna börjar tröttna på att se Johan Ulveson vecka in och vecka ut säga roliga saker i Parlamentet.
Claes Malmberg och Lennie Norman hoppade av SVT:s kritiserade roastingprogram Grillad. "För låg kvalitet" menade Malmberg. Fan, vad bra, menade jag.
Jag vill ha en ännu större utrensning bland det gamla gubbväldet. Jag menar, Lennie Norman och Claes Malmberg satt och krökade i Kanal 5:s Måndagsklubben redan i början av 90-talet. Ett program som höll en sanslöst låg kvalitet, lyckligtvis för Claes Malmberg gick det de flesta tv-tittare obemärkt förbi.
Nu rasar tittarna och tv-krönikörerna (med all säkerhet J-O Andersson, Aftonbladet) mot Grillad. Det kallas "stelt" och "gjort utan värme". Efter att jag nu har sett programmet för första gången (Christer Björkman blev grillad den 1 maj), längtar jag bara efter mer. Jag får gå tillbaka till Nip/Tuck och S.P.U.N.G. för att hitta samma känsla inför att få se ett nytt avsnitt av en SVT-följetong.
Tobias Persson och Aron Flam var riktigt bra. Proffsiga och icke-klämkäcka. Den tidigare polisen Hasse Brontén var nästan lika vass. Jag håller inte med dom som menar att ett roastingprogram måste vara spontant (läs: Claes Malmberg). Det måste finnas färdiga, testade manus att följa för att ett program av denna sort ska fungera. Titta bara på föregångarna i USA så förstår ni. Tack och lov ser vi en ny ståuppgeneration ta för sig. Samma generation som Claes Malmberg f ö sagt såhär om: "Man kan inte sätta en busschaufför utan körkort och be honom köra för Skånetrafiken."
Grillad kommer säkert hamna i granskningsnämnden flera gånger (klart och tydligt står det vem som är ansvarig utgivare i eftertexterna), men svensk komik kommer att tjäna på det. Dom som är trötta på Petra Mede, Johan Ulveson och Lennie Norman kommer definitivt att tjäna på det.
Det var fem år sedan senast. Nu kommer Jeff Tweedy & co. tillbaka till Sverige.
FESTIVALSOMMAREN KÄNNS INTE allt för avlägsen. Och festivalvalet känns rätt givet redan nu. Vi vill visserligen inte göra reklam här på bloggen. Men om vi säger så här, i augusti bör man vara i Göteborg. Och det handlar inte om Lily Allen.
Nej, det här är för alla oss som missade Wilco, sommaren 2004 på Munchenbryggeriet (Acceleratorspelningen). Fantastiskt att vi nu får en ny chans att se dem live.
Finstämt med Wilco och "Jesus Etc" (2001).
Wilcos 16 bästa låtar, enligt West8th:s pop- och rockrecensent:
1. I Am Trying To Break Your Heart 2. Kamera 3. Far Far Away 4. Outta Site 5. Say You Miss Me 6. Summer Teeth 7. When You Wake Up 8. Muzzle Of Bees 9. Hummingbird 10. The Lonely One 11. Someday Soon 12. War On War 13. Jesus Etc 14. Sky Blue Sky 15. ELT 16. How To Fight Loneliness
För mycket Bruce, för en lång tid, menar West8th:s popnörd.
ZAPPAR RUNT PÅ tv:n en kväll. Fastnar framför Håkan Hellström som sjunger i SVT:s Popcirkus. Klädd i gubbkeps och svart skinnväst. Omgiven av blåsmusiker och falsettkörer. Dom flesta skulle nog beskriva det som "popeufori".
Men något är förlorat. Håkan Hellström har gått upp i sin store idol, Springsteen, alldeles för mycket. Och för en lång, lång tid känns det som.
Janne Kask för tio år sedan. I dag har han klippt sig.
Enligt flera inhemska medier sägs det att mesen som fågelart håller på att dö ut i våra skogar. I stället återvänder en popmes. Förre Brainpoolsångaren Janne Kask är tillbaka med duon Lake Heartbeat, producerade av StudiosDan Lissvik. Sångaren Kask beskriver Lake Heartbeat i en intervju med P3 Pop (30/3) som elektronisk pop, influerad av, bland andra, hans favoriter Prefab Sprout och Pet Shop Boys. Hur tycker Ni att det låter?
Charles Pettigrew (d. 2001) och Eddie Chacon. I början av 90-talet mer kända som Charles and Eddie.
DOKUMENT: Manliga duetter
Vad tycker du egentligen om Charles and EddiesWould I Lie To You från 1992?
Våren 1993 låg den etta på både Trackslistan och på engelska singellistan. Då gick låten mig tämligen förbi. Nu fastnar den och vägrar lämna mig ifred.
Charles and Eddie - Would I Lie To You (1992)
Jag tycker det här är konventionell radiopop, med med drag av både Motown och Staxsoul!
Och när jag tänker efter. Charles and Eddie var kanske 90-talets variant av Sam & Dave, ni vet dom som gjorde klassiska Hold On, I´m Coming. Charles and Eddie fick mig att tänka på manliga duetter. Vart tog dom egentligen vägen?
Låt oss ta en titt i backspegeln efter männen som älskade att göra det tillsammans mellan 1985 och 1995:
Skojfriskt och retsamt är det i 1985 års The Girl Is Mine mellan Michael Jackson och Paul McCartney.
1987 har vi ett gripande exempel, den forne The Bands-vokalisten Robbie Robertson sjunger tillsammans med Peter Gabriel i Fallen Angel. Daniel Lanois producerade, och det låter storslaget och ödesmättat. Genuint finstämt. Robertson hyllade med låten en bortgången musikkollega och kamrat från The Band.
1989 sjunger poptalangen Jakob Hellman ihop med Perssons Pack i undersköna Tusen dagar härifrån.
1992 har vi ytterligare ett svenskt bidrag. Jag vet att FM gillar den skarpt. Gör mig lycklig nu med Kim Larsen och Mats Ronander. Har spelats i Radiosporten i 17 år i följd!
1994 såg vi Prince Ital Joe feat. Marky Mark slå knockout på oss med United (är väl ett gränsfall om detta är en duett?), året efter kom McAlmont & Butler med Yes (en av världens bästa duetter, och överhuvudtaget en av 90-talets bästa låtar)
Men vad hände sen? För att få svar på frågan skickar West8th-bloggen nu ut en EFTERLYSNING på manliga duetter i popmusiken. Eventuell belöning kan diskuteras.
Bjuder på goda stunder, menar West 8th:s poprecensent.
KANSKE ÄR avslutningsspåret och den lätt akustiska balladen Run Wild från Get Ready (2000) något av det bästa New Order gjort. Efter bisarra kärlekstrianglar, fotbollslåtar med engelska landslaget och bitterljuva kristaller sjunger dom om Jesus och erkänner sina synder. Summan av kardemumman? Goda stunder.
Uno Svenningsson, funderar du på att göra en svenskspråkig cover?
Harrison Ford i en av sina bättre roller, enligt West 8th:s recensent. Här i möte med Lukas Haas.
I BACKSPEGELN: Vittne till mord (Witness) USA, 1985, drama/thriller, Regi: Peter Weir Medv: Harrison Ford, Kelly McGillis, Danny Glover, Lukas Haas m fl.
I DAG ÄR MÅNGA trötta på Harrison Ford, kanske med all rätt. Han har inte gjort något bra sedan Jagad från 1993. Men låt oss inte glömma att mannen en gång var formidabel i både roller och valet av filmer. Harrison Fords 80-tal saknar motstycke bland Hollywoods dåvarande filmstjärnor. Efter kultrollerna i Star Wars och Indiana Jones, försökte Ford göra lite mer seriösa roller och filmer. Det ledde till samarbeten med australiensiske regissören Peter Weir, dels med kritikerrosade Moskitkusten, dels med Vittne till mord.
VITTNE TILL MORD ger kanske intrycket av att vara en standardthriller. Men icke. Här berättas det lågmält om en pojke från amishsamhället som blir vittne till ett mord. Polisen John Book upptäcker att mördarna finns bland hans kollegor. Han söker skydd i en amishby med den jagade pojken och hans vackra mamma (Kelly McGillis). Modern civilisation möter ursprungsleverne, som gjort för kulturkrockar och fördomar. Det leder inte minst till en hel del komik - och romantik.
I BACKSPEGELN: Amazonas smaragdskog (Emerald Forest) USA, 1985, äventyr/action Regi: John Boorman. Medv: Powers Boothe, Meg Foster, Charley Boorman m fl.
EN AMERIKANSK BYGGNADSINGENJÖR förlorar sin 8-åriga son i Amazonas skogar. Efter 10 år återvänder fadern för att hitta honom. När jag nyligen såg om Amazonas smaragdskog konstaterade jag två saker; 1: regissören John Boorman har gjort mycket bra saker efter genombrottet med Deliverance (Den sista färden), 2: Amazonas smaragadskog är inte bara barndomsnostalgi, utan en riktigt bra film.
DEN ÄR FASCINERANDE på flera plan. Dels är det ett gripande far- och sondrama, dessutom lyser här ett omistligt starkt rättvisepatos från regissören Boorman. Ett starkt ställningstagande mot västvärldens skövling av skogarna, exploateringen och förtrycket av minoritetsfolken. Dessutom är det ett riktigt spännande actionäventyr.
Öppnade inte upp för tjejrocken som man kunde tro, menar West 8th:s poprecensent.
DET ÄR MÄRKLIGT vad lite tidsperspektiv kan ge. Nyligen gav Sahara Hotnights ut skivan Sparks, ett album med covers som sägs ha inspirerat dom. Nu är det nästan precis 10 år sedan just Sahara Hotnights hade sitt stora genombrott med debuten C´mon Let´s Pretend. Det märkliga är både vad som hänt och vad som inte hänt under den här perioden.
EFTER 1999, och Saharas framgångar, blommade inte direkt kaxiga tjejrockband fram. Nej, i stället fick vi killar med göteborgsk dialekt. Gossar som ylade om dåligt självförtroende och tristess. Låttexter som självaste Morrissey skulle gilla. Sahara Hotnights kämpade mot Håkan Hellström. Och Håkan Hellström vann.
SÅ INTE SKRIKER jag efter Sahara Hotnights-kopior. Bandet gör sina kopior bäst själva. Men jag efterlyser fler tjejrockband, jag undrar hur det skulle påverka den blågula pop/rock-scenen, vad tror du?
TACKTAL 1 Tack Ulf Lundell, för att du spelade Slippin' Away med Rolling Stones i ditt sommarprogram 2007. Står i tacksamhetsskuld. Det är med största sannolikhet det sista riktigt gripande som Stones gjorde. Slippin' Away är avslutningsspår på albumet Steel Wheels från 1989. Och notera att det är Keith Richards bakom micken.
TACKTAL 2 Tack Jan Gradvall, för alla ”musikskatter” du skrivit om under åren. Lånade för en tid sedan Reeperbahns samling och i skivans ettui har du skrivit några ord om gruppen. Inbjudande läsning för nybörjare att närma sig Reeperbahns musik. Och du tipsar om två låtar. Den ena - Som druvor - är fantastisk! Och jag vet att det låter patetiskt. Men jag tycker det här är det närmaste ett svenskt popband någonsin kommit The Smiths.
DET MESTA HAR skrivits om Stone Roses rosade debutskiva från 1989. Det finns inte mycket att tillägga mer än att bara konstatera faktum. I april är det 20 år sedan Stone Roses gav ut The Stone Roses på Silvertone Records. Stort grattis önskar vi på West8th!
Stone Roses - She Bangs The Drums, Blackpool, 1989.
RECENSION OASIS Plats: Globen Publik: Över 15 000. Bäst: Falling Down och Shock Of The Lightning Sämst: Fotbollsramsorna från ståplatsläktaren.
DET MESTA ÄR sig likt sedan senaste Stockholmsbesöket 2006. Bandet kör i stort sett samma låtlista, med några få justeringar. Dels sex låtar från senaste skivan Dig Out Your Soul, men även gamla fina Slide Away. Nu spelar det liksom ingen roll. Oasis går på rutin. Basisten Andy Bell och kompgitarristen Gem Archer ser ut att vara lika stimulerade som väskpackarna på Arlanda en tidig måndagmorgon. Å andra sidan, hur kul är det att spela Wonderwall och Rock N' Roll Star år ut och år in? Bäst under kvällen är två av de nya låtarna, Falling Down och Shock Of The Lightning, och Noels leende under allsången i Don´t Look Back in Anger. Och hur är då Liams röst? Den är bättre än det kvällstidningarna skvallrade om från spelningen i Göteborg 25 januari. Ett plus går också till nye, flitige trummisen Chris Sharrock.
MEN JAG FÅR till min stora förtvivlan nu konstatera att Oasis och jag skiljs åt. Det här var förmodligen sista gången jag gick på en Oasiskonsert.
DET ÄR KNAPPAST en nyhet att bandet har förändrats rejält under 2000-talet. Men under kvällen i Globen blir det påfallande tydligt. Oasis spelar en massa ballader, och i det ljuset framstår de som ett bredbent mjukrockband. Kvar finns bara små fragment av det gitarrgnissel många av oss dyrkade. Balladerna och de urvattnade hitsen gör att jag tittar på klockan en gång för mycket. Det ger mig även tillfälle att lyfta blicken i detta hockeypalats. Och jag ser väldigt många unga flickor och pojkar. Det jag tar med i minnesbanken från kvällen är bilden av de två fotbollshuliganer som stod framför oss under konserten. De hoppade och knöt näven i luften, skanderade Who the fuck is Man U? De blev irriterade när vi andra intill bara stod stilla, oberörda. Fotbollshuligan 1 väste till oss: ”Fan har ni aldrig varit på en Oasiskonsert förr, eller?”
Jo, det har vi, och nu räcker det. Tack för teet!
West 8th:s poprecensent tycker att Oasis ska spela såhär: 1 Bag It Up 2 The Turning 3 Columbia 4 Go Let It Out 5 Supersonic 6 Out Of Time 7 Songbird 8 Some Might Say 9 Shock Of The Lighting 10 Waiting For The Rapture 11 Falling Down 12 Whatever 13 Cigarettes And Alcohol 14 My Big Mouth
Extranummer: 1 Step Out 2 Roll With It 3 I Am The Walrous
Nej, för femtioelfte gången, det är inte Robert Englund!
PHIL COLLINS TILLHÖR knappast den typ av artister som går hem bland musikkritiker. Det fnyses om honom - popjournalister rankar hans musik som gourmandkockar rankar mikromat. Och så kommer det att förbli, även efter denna text. Men, och betoning på men, jag kan inte annat tycka än att de kontexter Phil Collins hamnat i är direkt olyckliga. I Brett Easton Ellis ökända roman American Psycho lyssnar psykopaten Patrick Bateman nästan uteslutande på Huey Lewis and The News och Phil Collins (eller hans tidigare grupp Genesis). Boken kom i början på 90-talet, samma decennium kom kommersiella radion i gång, och det dröjde inte länge förrän en viss ”lugn” kanal hade just Phil Collins som en av sina ”favoriter”.
SOM FLERA VET brukar sällan idrott och musik fungera i symbios. Visst finns det undantag. Men när det kommer till Phil Collins och idrott finns det knappast några ljuspunkter. Dagarna före det senaste nyåret blev Liverpools lagkapten Steven Gerrard åtalad för misshandel av en discjockey. Än så länge är det mycket lösa trådar i vad som egentligen hände. Men i brittiska medier har det länge florerat att Steven Gerrard var ute och klubbade, och önskade just Phil Collins (hans cover på SupremesYou Can´t Hurry Love) och fick tvärnobben av discjockeyn. Det ska ha slutat i fullständiga våldsamheter. Kanske drar jag för höga växlar av det här. Men jag vill ändå hävda att Phil Collins förknippas med för mycket, tja, låt oss säga obehagligheter. Man kan tycka vad man vill om Phil Collins. Men, det är inte bara mördare, hemmafruar och frustrerade fotbollsspelare som lyssnar på honom.
Fem pärlor med Phil Collins - Two Hearts - Groovy Kind Of Love - In The Air Tonight - Against All Odds - Take Me Home
Tre örhängen med Genesis - Man On The Corner - Me And Sarah Jane - Throwing It All Away
Detta visste du inte om Phil Collins... Han spelade huvudrollen (!) som bankrånare i den underskattade Buster (1988)... 1975 efterträdde han Peter Gabriel som sångare i Genesis...på John Martyns utsökta Sweet Little Mystery är det Collins som spelar trummor.
”RYAN ADAMS LÄGGER AV” läste jag i GP för någon vecka sedan. Tydligen har den amerikanske låtskrivaren/sångaren drabbats av en svår öronsjukdom, och nu tvingas han lämna musiken vid 34 års ålder. Det är onekligen en tråkig nyhet. Ryan Adams är kanske det senaste decenniets främsta begåvning inom rock- och popmusiken, om du frågar mig. Han kom fram i mitten av 90-talet med gruppen Whiskeytown som kunde ha blivit kanske världens bästa band, om de bara hade fortsatt.
GRUPPEN GJORDE TRE väldigt uppskattade album, Faithless Street, Strangers Almanac och Pneumonia. Det sades att gruppen upphörde på grund av deras alltför dekadenta leverne, för mycket whisky (ja, förlåt då). Om det är sant kan vi låta vara osagt. Om man ska lyssna på bara ett album från Whiskeytown så är det Strangers Almanac, andra skivan. Amerikansk rock var lite i stå efter den postmoderna grungen, collegeband firade enstaka hits på radiostationer och LoFi-rocken var avvaktande. Förutom Jeff Tweedy (Wilco) och Gary Louris (Jayhawks) var Adams ett tredje ordentligt skäl till att röra på smilgroparna för amerikansk alternativ country/rock under den tiden.
MED SITT WHISKEYTOWN lyckades Ryan Adams föra rocken vidare med tydliga influenser från den goda amerikanska rocken och countrytraditionen, Beach Boys, Big Star, Replacements, och Gram Parssons. Strangers Almanac låter fortfarande smäktande själfullt och sensitivt i mina öron. Men Ryan Adams satsade på solokarriären. 2000 kom Heartbreaker som skrevs upp av samtliga kritiker. En helt okej debut, men knappast så bra som alla sa. Adams gjorde dock ett smart drag. Genom att spela in en lovande duett med Emmy Lou Harris, Oh My Sweet Carolina, var den mediala uppmärksamheten garanterad. Och sen har det bara fortsatt. Ryan Adams verkade vara rockens pojke med guldbyxorna. Kopiös kreativitet, och albumen förlöste tätt efter varandra. Sedan utstrålade han en ovanlig kombination av frispråkig intelligens och Bad Boy-karma.
Whiskeytown, med en blott 22 år gammal Ryan Adams, live i St. Louis april 1997 - "Excuse Me While I Break My Own Heart Tonight".
ADAMS EGEN FORM eskalerade fram till Rock n Roll (-2003), som verkade vara ett beställningsjobb från dåvarande skivbolag. Här gick det inte riktigt att känna igen Ryan Adams nya inriktning. En mer kommersiell ådra utkristalliserades i musiken. Under en medioker konsert på Münchenbryggeriet i Stockholm i samband med skivturnén uttryckte han i mellansnacket en klar frustration över dåvarande skivbolag. Men Ryan Adams tar revansch musikmässigt. Han börjar samarbeta med The Cardinals och ger ut Cold Roses, en dubbelskiva från 2005. Låtarna är bättre snickrade, och han lyckas förena rock med alternativ country. Och det är bara att hålla med David Letterman: ”a great album”.
HÄR FANNS DET framtidshopp och året efter gav Adams ut två skivor: en med The Cardinals: Jacksonville City Nights och ett soloalbum, 18. Kreativiteten blev sedan Adams svaghet, skivor gavs ut som servetter, och någonstans där tappade jag intresset. I stället lyssnade jag på de äldre Whiskeytownskivorna, och det gör jag fortfarande. Mycket kan sägas om Ryan Adams. Om hans eländiga Sverigespelningar, hans oberäknliga humör, hans Oasiscovers och ditten och datten. Men enklast är nog att säga att Ryan Adams avhopp från musiken innebär ett stort tomrum.
Ryan Adams och Whiskeytowns Topp 10: 1) Dear Chicago 2) La cienga smiles and says goodbye 3) My winding wheel 4) Turn around (Whiskeytown) 5) Crazy about you (Whiskeytown) 6) If he couldn´t have you (Whiskeytown) 7) New York New York 8) Harder now than it´s over 9) Dance all night 10)Mockinbird
KONSERT I'M FROM BARCELONA Plats: KB, Malmö. Publik: Högst 300. Bäst: Sångaren Emanuel Lundgren. Sämst: Enligt Wikipedia är dem 28 stycken, i går räknade jag till 20. Men vafan, de är fortfarande för många!
När jag får frågan om jag vill gå och se I'm from Barcelona blir jag direkt lite medvetet disträ. Jag har länge placerat detta band i samma typ av fack där jag lagt Magic Numbers och en sådan som Jens Lekman. Trallvänlig musik utan nerv. Och musik utan nerv är som pytt i panna utan stekt ägg, man tröttnar innan man tagit första tuggan.
Men denna kväll blir jag positivt överraskad, det här var faktiskt en rockigare inramnning än väntat. Sångaren, skåningen Emanuel Lundgren, ska ha mycket av credden för sin humor. Men jag gillar låtvalen också, här finns tempo och frenesi. När det närmar sig låt sex-sju blir jag livrädd att bandet ska spela min mardröm "We're From Barcelona" - och det gör dem också. Men dem gör det i en uptempo-version, som fungerar felfritt framför de 300 (?) i publiken.
Det här blev faktiskt rätt vackert till slut. Kan det vara så att I'm from Barcelona kommer till sin rätt som liveband mer än som avskalat lallande ur högtalarna på ett café med blommiga tapeter? Ja, så måste det vara.
Äsch, hon ser så jävla snäll ut att vi inte orkar skriva något dumt i bildtexten.
Anders Dahlbom, Sonic och Expressen, sågar Lalehs nya skiva totalt. Själv har jag inte lyssnat på Me and Simon, så det är inte det. Jag personligen har inget emot Laleh, och inte (alla) dem på listan nedan heller. Men något inom mig jublar och utbrister "inte en sekund för sent". Det finns ett par kulturberikare som är helt "untouchable" i detta land. Laleh var en sådan. Bara för att man är söt och naiv ska man inte få fripassage hur som helst. Tack Anders Dahlbom, så oerhört befriande.
Kvar finns dock fortfarande: - Håkan Hellström - Broder Daniel - Kent - Marcus Birro - Lars Vinterdäck (Tack Fritz-Krister) - Henrik Larsson (ja, fotbollsspelaren) - Lukas Moodysson - Magnus Betnér
Keanu Reeves och Patrick Swayze i fartfylld surfaction från 1991.
RECENSION - I BACKSPEGELN POINT BREAK 1991, USA Regi: Kathryn Bigelow
Skådespelaren Patrick Swayze är döende i cancer, det vet säkert många av er om. I Fokus julnummer uppmuntrades läsare att ägna julen framför DVD-boxen av tv-serien Nord och syd. 80-talserien som gjorde just Patrick Swayze till stjärna. Själv väljer jag actionfilmen Point Break från 1991 regisserad av Kathryn Bigelow.
Point Break är i mitt tycke en av 90-talets bästa actionfilmer och överhuvudtaget kanske något av det bästa som gjorts i genren från Hollywood.
Swayze är surfaren Bodhi, en man som söker kickar och livets goda, och är emot systemet. Han är mystiker, intresserad av filosofi och religion och använder sig av kriminella medel för att leva och hitta kickarna. Kickarna hittar han bland vågorna på surfingbrädan eller i luften med fallskärm. Keanu Reeves blir hans antagonist, FBI-agenten Johnny Utah som är före detta lovande quarter back. Utah infiltrerar sig som surfare för att komma åt misstänkta bankrånare som tros vara bland Bodhi och hans surfarkompisar. Utah lyckas anpassa sig och komma in i miljön. Kanske lite för bra, när han blir förälskad i Bodhis ex (Lori Petty, var tog du vägen?) och dessutom får svårt att välja mellan rättvisan och kickarna?
Eftersom Point Break drar ner på tydligheten av vem som är skurk/hjälte blir den som actionfilm unik. Men det är helheten som gör det: det postmoderna 80-talet med mycket rosa och turkost, musiken, skådisarna (Gary Busey, Jamie Le Gros, Lori Petty, och så glimtar Anthony Kiedis förbi några sekunder, Red Hot Chili Peppers frontman) och actionscenerna är blytunga! Swayze och Reeves gjorde också mestadels alla stunts själva. Bara förtexterna är ett kapitel för sig!
West 8th:s popnörd ville sluta med popskiten - i stället snöade han in på ett glammigt metalband från 80-talets New York.
JAG HAR KOMMIT till insikt. Jag måste sluta med popmusik, som andra försöker sluta röka. Popmusiken är skadlig eftersom den tycks hålla mig kvar i barnstolen och hindrar mig från att växa upp. Och popmusiken skänker knappast mig några dyrbara vuxenpoäng, om man säger så.
Under jullovet (bara att skriva jullovet (suck), här görs inga vuxenpoäng) försökte jag sluta upp med popmusiken. Det höll en vecka ungefär.
Under den ”tysta tiden” fick jag bara höra kommersiell radiomusik på extrajobbet. Det intressanta blev sedan att se vad som lämnades kvar i huvudet efter arbetsdagen. Efter vissa dagar hörde jag ingenting i huvudet. Och kanske ska man vara orolig, det kanske som att dödförklaras. Drömmer du inte, då är du död.
EFTER SISTA ARBETSDAGEN hörde jag ZZ TopsRough Boy snurra i skallen. Och så har det fortsatt i några veckor nu efteråt. ZZ Top har knappast varit en rastplast under min aktiva musikresa. Någon enstaka gång har jag väl spelat dem, men inte mycket mer. Men så nu etsade denna låt sig fast och det med besked. Låtens intro ockuperade min hjärna och det där eviga malandet av samma riff om och om igen. Och den maler på i huvudet som något man ältar. Den vägrar att försvinna. Och jag vet inte hur låten ska definieras. Är det powerballad? En radiodänga? Ett mellanspår?
Närmaste vi kommer till någon klarhet av ZZ Tops Rough Boy är kanske att beskriva den som ett ältande.
Andra s.k. överraskningar, Bryan AdamsSummer Of ´69 låter faktiskt riktigt bra, Guns N RosesDon´t You Cry är en av 90-talets bästa rocklåtar, Slash - vad hände med dig?
OCH SIST, men inte minst, hårdrocksgruppen White Lion och deras bidrag till den hedrande powerballadtraditionen. 1989 gjorde de When The Children Cry, en akustisk ballad som, hör och häpna, inte har åldrats någonting alls. Jag tycker faktiskt den känns relevant idag, med krigen och alla konflikter. Och jag vet att jag är pretto som skriver så. Men den är faktiskt – gripande. Jag tror på sångaren, dansken Mike Tramps svårigheter då han tvingas förklara varför barnen föddes till denna grymma värld, av elände och misär. When The Children Cry var, och kan i skrivande stund vara, tidernas bästa powerballad. Varför? Jo, för den undviker storskrikande gitarrsolon. Vi slipper se en video med en supergitarrist som står upp på en klippa eller bergstopp och spelar utan förstärkare och elektronik (förstås). Här i White Lions låt är det bara en lågmäld akustisk gitarr. Det känns nästan nordiskt sorgset lågmält, och inte så vräkigt och bekräftelsetörstande. Den här låten hade aldrig någon Bon Jovi eller Vince Neil ställt upp på.
Sen är det väl värt att nämna att White Lion följde upp Tracks-hiten When The Children Cry med en låt som lustigt nog hette Cry For Freedom. Många näsdukar, och kanske blev det för mycket för de vita lejonen. De grät för en hel värld. Vem gråter för dem nu?
På Club Week-Ends takterass finner du Berlins bästa utsikt.
RECENSION / KLUBB CLUB WEEK-END (electro/pop/house)
DEN RANKAS OFTAST som en av Berlins fem bästa klubbar. Club Week-End på Alexanderplatz. På nyårsnatten firade delar av West 8th-redaktionen det nya året på den 12:e våningen i skyskrapan, med den bästa utsikten i hela stan. Klockan 01.30 stod undertecknad med sällskap i den inte alltför avskrämmande kön, efter att ha ringt in 2009 med en miljon andra på Brandenburger Tor. Det arkitektoniskt sterila Berlin avslöjar lite för ögat, och hintar aldrig vad som väntar innanför portarna. Alexanderplatz bakom oss var ett lämnat slagfält. Nästan tomt. Vi blir insläppta. 40 euro i inträde, men vi tittar på människorna och valet är inte svårt. Gästkön bredvid är lång. Nu väntar hissen upp. Väldigt proffsig garderob, något man annars kan vara orolig över när det är nyårsklubbande och flera hundratals personer på samma ställe.
Club Week-End, Berlin.
CLUB WEEK-END ÄR egentligen tre våningar stort. Längst upp finns en Skybar som har öppet däck trots minusgrader. De närmaste två trapporna nedåt bjuder på rymliga, men ändå knökfulla dansgolv, barer och väggsoffor. På ena golvet hc-trance med ett utbrett mörker. På det andra mer lättillgänglig dans, där även belysningen andas party. Priserna är generösa. Vodka och RedBull för 5 euro, samma pris för en stor öl. Club Week-End är mer dans- och partyberlin än till exempel det dekadenta och mytomspunna Panorama Bar på Berghain. Stället är välkänt även utanför Tyskland. Vi möter kanadensare, danskar och italienare. Glädjen är stor och spontan. Folk är snygga men aldrig arroganta. De är lyxiga men roliga. Och alla älskar de att dansa. Vid 05.00 lämnar vi och går den superkorta biten till Alexanderplatz Station. Hemma i Charlottenburg på några minuter. Så jävla bra är Berlin - och så jävla ösigt var Club Week-End.
Alexanderplatz 5, 10178 Berlin Kommunikationer: U-Bahn (U2) eller S-Bahn (S3,S5,S7,S9), destination Alexanderplatz. Öppettider: Tors-Lörd 23.00 - Open End. Skybaren är öppen dagligen från 19.00.
Forest Whitaker imponerar stort i sin förmodligen största roll, men berättelsen saknar ett visst djup. 
