Sluta upp med popmusik, del 1 - Vem gråter för White Lion?

West 8th:s popnörd ville sluta med popskiten - i stället snöade han in på ett glammigt metalband från 80-talets New York.

JAG HAR KOMMIT till insikt. Jag måste sluta med popmusik, som andra försöker sluta röka. Popmusiken är skadlig eftersom den tycks hålla mig kvar i barnstolen och hindrar mig från att växa upp. Och popmusiken skänker knappast mig några dyrbara vuxenpoäng, om man säger så.

Under jullovet (bara att skriva jullovet (suck), här görs inga vuxenpoäng) försökte jag sluta upp med popmusiken. Det höll en vecka ungefär.

Under den ”tysta tiden” fick jag bara höra kommersiell radiomusik på extrajobbet. Det intressanta blev sedan att se vad som lämnades kvar i huvudet efter arbetsdagen. Efter vissa dagar hörde jag ingenting i huvudet. Och kanske ska man vara orolig, det kanske som att dödförklaras. Drömmer du inte, då är du död.

EFTER SISTA ARBETSDAGEN hörde jag ZZ Tops Rough Boy snurra i skallen. Och så har det fortsatt i några veckor nu efteråt. ZZ Top har knappast varit en rastplast under min aktiva musikresa. Någon enstaka gång har jag väl spelat dem, men inte mycket mer. Men så nu etsade denna låt sig fast och det med besked. Låtens intro ockuperade min hjärna och det där eviga malandet av samma riff om och om igen. Och den maler på i huvudet som något man ältar. Den vägrar att försvinna. Och jag vet inte hur låten ska definieras. Är det powerballad? En radiodänga? Ett mellanspår?

Närmaste vi kommer till någon klarhet av ZZ Tops Rough Boy är kanske att beskriva den som ett ältande.

Andra s.k. överraskningar, Bryan Adams Summer Of ´69 låter faktiskt riktigt bra, Guns N Roses Don´t You Cry är en av 90-talets bästa rocklåtar, Slash - vad hände med dig?

OCH SIST, men inte minst, hårdrocksgruppen White Lion och deras bidrag till den hedrande powerballadtraditionen. 1989 gjorde de When The Children Cry, en akustisk ballad som, hör och häpna, inte har åldrats någonting alls. Jag tycker faktiskt den känns relevant idag, med krigen och alla konflikter. Och jag vet att jag är pretto som skriver så. Men den är faktiskt – gripande. Jag tror på sångaren, dansken Mike Tramps svårigheter då han tvingas förklara varför barnen föddes till denna grymma värld, av elände och misär. When The Children Cry var, och kan i skrivande stund vara, tidernas bästa powerballad. Varför? Jo, för den undviker storskrikande gitarrsolon. Vi slipper se en video med en supergitarrist som står upp på en klippa eller bergstopp och spelar utan förstärkare och elektronik (förstås). Här i White Lions låt är det bara en lågmäld akustisk gitarr. Det känns nästan nordiskt sorgset lågmält, och inte så vräkigt och bekräftelsetörstande. Den här låten hade aldrig någon Bon Jovi eller Vince Neil ställt upp på.

Sen är det väl värt att nämna att White Lion följde upp Tracks-hiten When The Children Cry med en låt som lustigt nog hette Cry For Freedom. Många näsdukar, och kanske blev det för mycket för de vita lejonen. De grät för en hel värld. Vem gråter för dem nu?

TA