30-40 pers på Hästpojken.

Ja, det är sant. Inte mer än 40 pers löste biljett för att se Martin Elisson och Lars Malmros när de spelade på Mejeriet, Lund i fredags. Man blir lite mållös - eller var det väntat? Kan inte bestämma mig. Dock kan inte Pop-Lars vara nöjd.

Ikväll spelar de på Debaser, Malmö. Jag tippar på mer folk då.

Är det inte rörande...

...när man hittar en låt som man haft fragment av i huvudet i snart 10 år, men inte kunnat varken text, titel eller artist till...Jag tackar tillfälligheterna och Google.se. Minns ni den "post-alternativa" cowrocken? Minns ni 1999? Minns ni att denna låt höll ZTV-tittarna i ett kort men fast järngrepp? Just denna (och enbart denna) låten får mig att förlåta millennieskiftet och Blink 182, Am Hi-Fi, Tal Bachman, Good Charlotte m fl för en stund. Lyssna en gång och ha överseende med mig...

Blessid Union Of Souls -

Hey Leonardo (She Likes Me For Me).

Det finns nåt att älska med Hästpojken.

Jag vet inte om det är att Martin Elisson ser exakt likadan ut som han alltid gjort. Lika besvärad och plågad, som en nersupen, utmärglad poet. Eller om det är den något mer instrumentella, punkiga indiepopen som får mig att vakna till liv. Hur som helst är det något komiskt med att se på Elisson, och jag tror han själv också tycker han ser sliten ut när han tittar sig själv i spegeln. Det finns en så självklar självdistans i låtarna som gör att jag sitter och skrattar åt det samtidigt som jag älskar det. En vän med Stockholmsrötter som är självutnämnd expert på Göteborgs pop- och rockscen säger att det låter som Håkan Hellström fast så "jävla mycket sämre". Samma person har också yttrat "Asså, det låter ing'e bra det här".

Jag håller absolut inte med. Hästpojken har inga ambitioner eller anspråk. Det känns som ett experiment, där de jävlas med sina gamla fans. Är det det som gör att det känns så otroligt festligt? Var Bad Cash nånsin så här roliga? Jag tycker detta är grymt, Elisson!