Det finns nåt att älska med Hästpojken.

Jag vet inte om det är att Martin Elisson ser exakt likadan ut som han alltid gjort. Lika besvärad och plågad, som en nersupen, utmärglad poet. Eller om det är den något mer instrumentella, punkiga indiepopen som får mig att vakna till liv. Hur som helst är det något komiskt med att se på Elisson, och jag tror han själv också tycker han ser sliten ut när han tittar sig själv i spegeln. Det finns en så självklar självdistans i låtarna som gör att jag sitter och skrattar åt det samtidigt som jag älskar det. En vän med Stockholmsrötter som är självutnämnd expert på Göteborgs pop- och rockscen säger att det låter som Håkan Hellström fast så "jävla mycket sämre". Samma person har också yttrat "Asså, det låter ing'e bra det här".

Jag håller absolut inte med. Hästpojken har inga ambitioner eller anspråk. Det känns som ett experiment, där de jävlas med sina gamla fans. Är det det som gör att det känns så otroligt festligt? Var Bad Cash nånsin så här roliga? Jag tycker detta är grymt, Elisson!