Ibland behövs inga ord.

Magiskt. Vemodigt. Oförstört.

Lördagen är räddad.

Såg till min förtjusning att TV6 tar sitt ansvar som "b-rullarna vi missade alt. dissade från sena 80-talet"-kanalen. Känns skönt. När det gäller långfilmer vet man alltid vad man får på denna berikande frekvens. Det borde vissa tänka på.

När jag var yngre och växte upp i min kärnfamilj hade vi Filmnet. Dåtidens skrytkanal. Minns att de visade Rovdjuret 2 var och varannan kväll. Och trots att jag satt som klistrad framför kanalen missade jag av nån anledning denna milstolpe i Gary Buseys karriär. Tror t o m jag dissade den. Nu vet man ju bättre.

Skönt när man växer upp och inser hur patetisk man en gång var.

Lördag 21.30 , TV6.

Vic Mackey trollbinder mig!

Folk i min närhet talar inte mycket (läs: alls) om The Shield. Vet inte varför. Men jag tror knappast det beror på den sena sändningstiden på TV6. Tror istället det beror på den väldigt blygsamma publicitet och uppmärksamhet den fått på svenska kultur- (ja, den borde belysas på kultur), nöjes- och tv-sidor. De senaste åren har mest Six Feet Under, Desperate Housewifes och nu Prison Break, samt diverse tävlings/kändis/doku-serier på olika kanaler diskuterats.

Polisserier får alltså aldrig mycket utrymme i spalterna. Ofta kan det väl vara berättigat. Men i princip är det jävligt fel. De krim-serier som sedan blir någorlunda omtalade och hyllade är såklart aldrig den kvalitet som The Shield innebär. Nej, jag gillar inte CSI speciellt mycket. Botox-pannor, blondiner och Longorias utan en enda skråma letar DNA-källor i högklackat o urringat, till ljudet av diskret bros-dance. Alltid samma historia, nån playboy har fest, en ung tjej med kort klänning od:ar, och sedan är det igång. Förutsägbart är liksom knappt förnamnet.

The Shield är så långt ifrån förutsägbart det går att komma. En polisstation i L A, med allt vad det innebär; etniska konflikter, stress, påfrestning, verkligheten på gatan, i hemmen. Klippningen, fotot, ljuset. Ingenting döljs eller förskönas. Ingen är någon tidigare supermodell. Ingen går omkring med nykammat, luftigt hår. Ingen kommer med kitschiga repliker. Ingen har läppstift. Ingen är någon jävla hjälte.

Jag bara älskar det!

Axlund replikerar

Från dagens Metro:

"[Pil som pekar neråt i negativ mening] Folk som inte har någon humor så fort det inte handlar om bananskalssnubbleri och förväxlingskomedi á la Stefan och Krister. Ironi är kul och Kristian Luuk ett geni."

Ok, Petra Axlund, frilansjournalist, jag håller med dig om precis allting utom sista fyra orden. Kristian Luuk må vara övermänsklig på att skriva manus, men som väntat är hans återhållsamma, subtila humor för tråkigt i 2 timmars-sändningar, ja även i Sen Kväll Med Luuk tröttnar jag när han snackar.
Men - missförstå mig inte.

Jag älskar svensk 90-tals-ironi mer än livet självt. Killing-gänget är fortfarande mina gudar. Med det vill jag ha sagt att jag hoppas på Henrik Schyffert som nästa stora happening-ankare, Sveriges bästa komiker. Och nästintill omöjlig att bli trött på. Fråga bara Olle.

Sofia Berntson inte ens en andra chans?

Fattar ingenting. Såg precis reprisen av Melodifestivalen. Ok, tyckte faktiskt ABC-Boken var bäst, Tommy Nilsson (fan va lång mannen är) köper jag också...men hallå, med en ok ljudmixning borde "Hypnotized" solklart gått till en andra chans. Minst...

Vilka var det som röstade på Lanto? Stig fram, och synda!

Luuk skall ha cred för att han har en väldigt begåvad brorsa, datar en snygging och var en del av den tidiga ironin på ZTV och Hassan - men jag har alltid hävdat att han inte är en naturlig entertainer. Faktiskt långt därifrån, d v s rätt trist som person.

Ja, jag vet att Olle Ljungström och Luuk är kompisar...förlåt Olle..

"Skönt å va hemma..."

Mejeriet, Lund. Tingsek på känd mark igen. Denna gång inför mer folk än nånsin tidigare. Den fullpackade lokalen gjorde Södra Sandbysonen märkbart rörd mellan låtarna. O den väldigt unga medelåldern till trots; Tingsek snackade gamla minnen från 90-talets början. Om Kattes snobbar. Om S:a Sandby-cupen. Topparna var i början, föll sen en aning.

I vita brallor, vit skjorta och vattenkammat var Tingsek inställd på ett komplett gig utan kruseduller. Inga gäster, inga creds. Och skivan är så gedigen till perfektion att det blir smått omöjligt att överträffa på scen. Snyggingen levererade som vanligt, men utan större överraskningar, West 8th delar därför bara ut 3 8th:s av 5 möjliga. Men det har Magnus bara egna kanonsläppet att skylla.

Kvällens 3 bästa:

1. Right This Way - Sån otrolig närvaro, så vackert. Starkast under kvällen.

2. Proud To Be Part Of These Days - Magnus tar James Brown, blandar med Van the Man, och kör den genom ett skarpt, rent 2000-neofunk - publiken i extas!

3. Good Way Of Life (feat. Emmi) - Duetten drogs av överraskande tidigt, Emmi kompar utmärkt och tar lagom mycket utrymme. Smart val för att få grejerna att rulla!

Tingsek borde...

1. ...ha kört hårdare efter inkallningen. Där fick den något slätstrukna low key-soulen för mycket utrymme och rocktempen på golvet sjönk asevärt.

Skjutjärnet som lever myten

Ofta när jag ser på amerikanska tv-serier och filmer och en schablonsprungen (mediekåt) nyhetsjournalist porträtteras på typiskt, känslokallt manér, tänker jag alltid på originalet Geraldo Rivera - tv-journalisten med den karaktäristiska mustaschen, den dramatiska rösten och ständiga måltavlan för kritik från USA:s finare nyhetsbyråer.

Geraldo är en sån person som man direkt utbrister "Åh, men han känner man ju igen!", när han väl dyker upp. För han är så typisk, så oslagbart passande för rollen. Men hur ofta ser vi i Sverige egentligen honom? Varför känns det som att vi känner igen honom?

Näst efter Jerry Springer Show var Geraldo USA:s mest kontroversiella talkshow under slutet av 80- och början på 90-talet (se Geraldo-klippen nedan). Men till skillnad från Jerry Springer var Rivera en seriös tv-reporter innan han startade sin talkshow, och intensiteten i Riveras program kändes äkta. När showen lades ner 1998 satsade Rivera återigen allt på journalistiken.

Han ordnade ett lukrativt kontrakt med NBC som reporter, och täckte mycket omfångsrikt 1997-98 otrohetsanklagelserna mot Bill Clinton. Geraldo blev dock inte långvarig på NBC.

Med en ständig fixering över att alltid vara i händelsernas centrum, blev USA:s intervenering i Mellanöstern en kaka omöjlig att motstå. Rivera hoppade över till Fox News och blev korre i Kabul, senare också i Irak och Bagdad. Klantiga översteg av reportern gjorde att Geraldo ersattes och fick åka hem till staterna igen. Han var dock långt ifrån bränd.

2005 gjorde han ett högst subjektivt reportage med den då åtalade Michael Jackson, där man kan se hur Rivera gång på gång påtalar hur fin Jackson är med de små barnen, ett reportage som nästan uteslutande visade bilder på hur Jackson lagar mat, kramar och tittar på tv med barnen. Rivera sade sig vara säker på att Jackson var oskyldig och skulle frias, vilket också blev fallet.

Idag är 64-årige Geraldo kvar på republikanvänliga Fox News, och kör sitt halvtimmeslånga nyhetsmagasin Geraldo At Large på kvällarna. 64 år är ingen ålder för en nyhetsveteran i USA, och sista kapitlet är knappast skrivet för den gamle New York-juristen.

Geraldo Rivera må vara en snygg, sensationstörstande reporter "the old fashion way". Men han är idag mest känd för sina klavertramp som ständigt förföljt honom genom karrirären. Allt från Al Capones mystiska valv 1986 (som blev en förnedrande besvikelse för GR), till hans lite udda val att avslöja en topphemlig amerikansk militäroperation i direktsänd TV (vilket fick honom utkastad från Irak) och all den bokstavliga stryk han åkte på av sina egna gäster i Geraldo.

Han är tv-personligheten som lever myten. Närmast tänker jag på Kelsey Grammers tolkning i 15 Minutes. D v s ett hårdnackat, äregirigt skjutjärn men också hopplöst utskrattad, förlöjligad och utestängd från den absoluta nyhetseliten i USA.

Geraldo Rivera - detta är West 8th:s hyllningsdokument till Dig.

"If they're going to get us, it's going to be in a gun fight. It's not going to be a murder. It's not going to be a crime. It's going to be a gun fight." (Geraldo, bärandes på ett vapen, rapporterar live från Afghanistan, december 2001)

Amerikanska nynazister gästar Geraldo, 1988

del 1, http://www.youtube.com/watch?v=a7CpmpHWQSk&mode=related&search=

del 2, http://www.youtube.com/watch?v=lWvcIgV7ppY&mode=related&search=

del 3, http://www.youtube.com/watch?v=2aXFp3A1AGA&mode=related&search=

del 4, http://www.youtube.com/watch?v=0pWRoGjC9Rw&mode=related&search=

del 5, http://www.youtube.com/watch?v=d97XeA-Ouko&mode=related&search=

del 6, http://www.youtube.com/watch?v=IZ_148cUHFo&mode=related&search=
del 7, http://www.youtube.com/watch?v=48gk-Cps5ug&mode=related&search=

Geraldos egen summering av Al Capone-fiaskot 1986, 2006

http://www.youtube.com/watch?v=P84OKTUx6LY

Comedy Central driver med en något självförhärligande Geraldo, 2006

http://www.youtube.com/watch?v=yEj6sHkEbQw&mode=related&search=