Poprecensenten tackar retroaktivt.

Tack!

TACKTAL 1
Tack Ulf Lundell, för att du spelade Slippin' Away med Rolling Stones i ditt sommarprogram 2007. Står i tacksamhetsskuld. Det är med största sannolikhet det sista riktigt gripande som Stones gjorde. Slippin' Away är avslutningsspår på albumet Steel Wheels från 1989. Och notera att det är Keith Richards bakom micken.

TACKTAL 2
Tack Jan Gradvall, för alla ”musikskatter” du skrivit om under åren. Lånade för en tid sedan Reeperbahns samling och i skivans ettui har du skrivit några ord om gruppen. Inbjudande läsning för nybörjare att närma sig Reeperbahns musik. Och du tipsar om två låtar. Den ena - Som druvor - är fantastisk!
Och jag vet att det låter patetiskt. Men jag tycker det här är det närmaste ett svenskt popband någonsin kommit The Smiths.

TA

Grattis i förskott!

DET MESTA HAR skrivits om Stone Roses rosade debutskiva från 1989. Det finns inte mycket att tillägga mer än att bara konstatera faktum. I april är det 20 år sedan Stone Roses gav ut The Stone Roses på Silvertone Records.
Stort grattis önskar vi på West8th!

Stone Roses - She Bangs The Drums, Blackpool, 1989.

TA

Rutin och understimulans.

Det bidde nog inte mer efter detta.

RECENSION
OASIS
Plats: Globen
Publik: Över 15 000.
Bäst: Falling Down och Shock Of The Lightning
Sämst: Fotbollsramsorna från ståplatsläktaren.

DET MESTA ÄR sig likt sedan senaste Stockholmsbesöket 2006. Bandet kör i stort sett samma låtlista, med några få justeringar. Dels sex låtar från senaste skivan Dig Out Your Soul, men även gamla fina Slide Away.
Nu spelar det liksom ingen roll.
Oasis går på rutin. Basisten Andy Bell och kompgitarristen Gem Archer ser ut att vara lika stimulerade som väskpackarna på Arlanda en tidig måndagmorgon. Å andra sidan, hur kul är det att spela Wonderwall och Rock N' Roll Star år ut och år in?
Bäst under kvällen är två av de nya låtarna, Falling Down och Shock Of The Lightning, och Noels leende under allsången i Don´t Look Back in Anger. Och hur är då Liams röst?
Den är bättre än det kvällstidningarna skvallrade om från spelningen i Göteborg 25 januari. Ett plus går också till nye, flitige trummisen Chris Sharrock.

MEN JAG FÅR till min stora förtvivlan nu konstatera att Oasis och jag skiljs åt. Det här var förmodligen sista gången jag gick på en Oasiskonsert.

DET ÄR KNAPPAST en nyhet att bandet har förändrats rejält under 2000-talet. Men under kvällen i Globen blir det påfallande tydligt. Oasis spelar en massa ballader, och i det ljuset framstår de som ett bredbent mjukrockband. Kvar finns bara små fragment av det gitarrgnissel många av oss dyrkade. Balladerna och de urvattnade hitsen gör att jag tittar på klockan en gång för mycket. Det ger mig även tillfälle att lyfta blicken i detta hockeypalats. Och jag ser väldigt många unga flickor och pojkar.
Det jag tar med i minnesbanken från kvällen är bilden av de två fotbollshuliganer som stod framför oss under konserten. De hoppade och knöt näven i luften, skanderade Who the fuck is Man U?
De blev irriterade när vi andra intill bara stod stilla, oberörda. Fotbollshuligan 1 väste till oss: ”Fan har ni aldrig varit på en Oasiskonsert förr, eller?”

Jo, det har vi, och nu räcker det. Tack för teet!

West 8th:s poprecensent tycker att Oasis ska spela såhär:
1 Bag It Up
2 The Turning
3 Columbia
4 Go Let It Out
5 Supersonic
6 Out Of Time
7 Songbird
8 Some Might Say
9 Shock Of The Lighting
10 Waiting For The Rapture
11 Falling Down
12 Whatever
13 Cigarettes And Alcohol
14 My Big Mouth

Extranummer:
1 Step Out
2 Roll With It
3 I Am The Walrous

TA

Så hemsk är han inte.

Nej, för femtioelfte gången, det är inte Robert Englund!

PHIL COLLINS TILLHÖR knappast den typ av artister som går hem bland musikkritiker. Det fnyses om honom - popjournalister rankar hans musik som gourmandkockar rankar mikromat. Och så kommer det att förbli, även efter denna text.
Men, och betoning på men, jag kan inte annat tycka än att de kontexter Phil Collins hamnat i är direkt olyckliga.
I Brett Easton Ellis ökända roman American Psycho lyssnar psykopaten Patrick Bateman nästan uteslutande på Huey Lewis and The News och Phil Collins (eller hans tidigare grupp Genesis). Boken kom i början på 90-talet, samma decennium kom kommersiella radion i gång, och det dröjde inte länge förrän en viss ”lugn” kanal hade just Phil Collins som en av sina ”favoriter”.

SOM FLERA VET brukar sällan idrott och musik fungera i symbios. Visst finns det undantag. Men när det kommer till Phil Collins och idrott finns det knappast några ljuspunkter. Dagarna före det senaste nyåret blev Liverpools lagkapten Steven Gerrard åtalad för misshandel av en discjockey. Än så länge är det mycket lösa trådar i vad som egentligen hände. Men i brittiska medier har det länge florerat att Steven Gerrard var ute och klubbade, och önskade just Phil Collins (hans cover på Supremes You Can´t Hurry Love) och fick tvärnobben av discjockeyn. Det ska ha slutat i fullständiga våldsamheter.
Kanske drar jag för höga växlar av det här. Men jag vill ändå hävda att Phil Collins förknippas med för mycket, tja, låt oss säga obehagligheter.
Man kan tycka vad man vill om Phil Collins. Men, det är inte bara mördare, hemmafruar och frustrerade fotbollsspelare som lyssnar på honom.

Fem pärlor med Phil Collins
- Two Hearts
- Groovy Kind Of Love
- In The Air Tonight
- Against All Odds
- Take Me Home

Tre örhängen med Genesis
- Man On The Corner
- Me And Sarah Jane
- Throwing It All Away

Detta visste du inte om Phil Collins...
Han spelade huvudrollen (!) som bankrånare i den underskattade Buster (1988)... 1975 efterträdde han Peter Gabriel som sångare i Genesis...på John Martyns utsökta Sweet Little Mystery är det Collins som spelar trummor.

TA