Konstpaus.

Jon Secada - Just Another Day, 1992.

TA: Mega!
FM: Rörande nostalgi!

Men vad tycker Du?

Redaktionen

Ett jobbigt avsked som skapar tomrum.

Rock- och popartisten Ryan Adams lägger av.

DOKUMENT: RYAN ADAMS

”RYAN ADAMS LÄGGER AV” läste jag i GP för någon vecka sedan. Tydligen har den amerikanske låtskrivaren/sångaren drabbats av en svår öronsjukdom, och nu tvingas han lämna musiken vid 34 års ålder.
Det är onekligen en tråkig nyhet. Ryan Adams är kanske det senaste decenniets främsta begåvning inom rock- och popmusiken, om du frågar mig.
Han kom fram i mitten av 90-talet med gruppen Whiskeytown som kunde ha blivit kanske världens bästa band, om de bara hade fortsatt.

GRUPPEN GJORDE TRE väldigt uppskattade album, Faithless Street, Strangers Almanac och Pneumonia. Det sades att gruppen upphörde på grund av deras alltför dekadenta leverne, för mycket whisky (ja, förlåt då). Om det är sant kan vi låta vara osagt.
Om man ska lyssna på bara ett album från Whiskeytown så är det Strangers Almanac, andra skivan. Amerikansk rock var lite i stå efter den postmoderna grungen, collegeband firade enstaka hits på radiostationer och LoFi-rocken var avvaktande. Förutom Jeff Tweedy (Wilco) och Gary Louris (Jayhawks) var Adams ett tredje ordentligt skäl till att röra på smilgroparna för amerikansk alternativ country/rock under den tiden.

MED SITT WHISKEYTOWN lyckades Ryan Adams föra rocken vidare med tydliga influenser från den goda amerikanska rocken och countrytraditionen, Beach Boys, Big Star, Replacements, och Gram Parssons. Strangers Almanac låter fortfarande smäktande själfullt och sensitivt i mina öron.
Men Ryan Adams satsade på solokarriären. 2000 kom Heartbreaker som skrevs upp av samtliga kritiker. En helt okej debut, men knappast så bra som alla sa. Adams gjorde dock ett smart drag. Genom att spela in en lovande duett med Emmy Lou Harris, Oh My Sweet Carolina, var den mediala uppmärksamheten garanterad.
Och sen har det bara fortsatt. Ryan Adams verkade vara rockens pojke med guldbyxorna. Kopiös kreativitet, och albumen förlöste tätt efter varandra. Sedan utstrålade han en ovanlig kombination av frispråkig intelligens och Bad Boy-karma.

Whiskeytown, med en blott 22 år gammal Ryan Adams, live i St. Louis april 1997 - "Excuse Me While I Break My Own Heart Tonight".

ADAMS EGEN FORM eskalerade fram till Rock n Roll (-2003), som verkade vara ett beställningsjobb från dåvarande skivbolag. Här gick det inte riktigt att känna igen Ryan Adams nya inriktning. En mer kommersiell ådra utkristalliserades i musiken. Under en medioker konsert på Münchenbryggeriet i Stockholm i samband med skivturnén uttryckte han i mellansnacket en klar frustration över dåvarande skivbolag.
Men Ryan Adams tar revansch musikmässigt. Han börjar samarbeta med The Cardinals och ger ut Cold Roses, en dubbelskiva från 2005. Låtarna är bättre snickrade, och han lyckas förena rock med alternativ country. Och det är bara att hålla med David Letterman: ”a great album”.

HÄR FANNS DET framtidshopp och året efter gav Adams ut två skivor: en med The Cardinals: Jacksonville City Nights och ett soloalbum, 18. Kreativiteten blev sedan Adams svaghet, skivor gavs ut som servetter, och någonstans där tappade jag intresset. I stället lyssnade jag på de äldre Whiskeytownskivorna, och det gör jag fortfarande.
Mycket kan sägas om Ryan Adams. Om hans eländiga Sverigespelningar, hans oberäknliga humör, hans Oasiscovers och ditten och datten.
Men enklast är nog att säga att Ryan Adams avhopp från musiken innebär ett stort tomrum.

Ryan Adams och Whiskeytowns Topp 10:
1) Dear Chicago
2) La cienga smiles and says goodbye
3) My winding wheel
4) Turn around (Whiskeytown)
5) Crazy about you (Whiskeytown)
6) If he couldn´t have you (Whiskeytown)
7) New York New York
8) Harder now than it´s over
9) Dance all night
10)Mockinbird

TA

Jönköpings storband överraskar live.

På denna bild var de inte så värst många.

KONSERT
I'M FROM BARCELONA
Plats: KB, Malmö.
Publik: Högst 300.
Bäst: Sångaren Emanuel Lundgren.
Sämst: Enligt Wikipedia är dem 28 stycken, i går räknade jag till 20. Men vafan, de är fortfarande för många!

När jag får frågan om jag vill gå och se I'm from Barcelona blir jag direkt lite medvetet disträ. Jag har länge placerat detta band i samma typ av fack där jag lagt Magic Numbers och en sådan som Jens Lekman. Trallvänlig musik utan nerv. Och musik utan nerv är som pytt i panna utan stekt ägg, man tröttnar innan man tagit första tuggan.

Men denna kväll blir jag positivt överraskad, det här var faktiskt en rockigare inramnning än väntat. Sångaren, skåningen Emanuel Lundgren, ska ha mycket av credden för sin humor. Men jag gillar låtvalen också, här finns tempo och frenesi. När det närmar sig låt sex-sju blir jag livrädd att bandet ska spela min mardröm "We're From Barcelona" - och det gör dem också. Men dem gör det i en uptempo-version, som fungerar felfritt framför de 300 (?) i publiken.

Det här blev faktiskt rätt vackert till slut. Kan det vara så att I'm from Barcelona kommer till sin rätt som liveband mer än som avskalat lallande ur högtalarna på ett café med blommiga tapeter? Ja, så måste det vara.

FM

Så jävla befriande.

Äsch, hon ser så jävla snäll ut att vi inte orkar skriva något dumt i bildtexten.

Anders Dahlbom, Sonic och Expressen, sågar Lalehs nya skiva totalt.
Själv har jag inte lyssnat på Me and Simon, så det är inte det. Jag personligen har inget emot Laleh, och inte (alla) dem på listan nedan heller.
Men något inom mig jublar och utbrister "inte en sekund för sent". Det finns ett par kulturberikare som är helt "untouchable" i detta land. Laleh var en sådan.
Bara för att man är söt och naiv ska man inte få fripassage hur som helst.
Tack Anders Dahlbom, så oerhört befriande.

Kvar finns dock fortfarande:
- Håkan Hellström
- Broder Daniel
- Kent
- Marcus Birro
- Lars Vinterdäck (Tack Fritz-Krister)
- Henrik Larsson (ja, fotbollsspelaren)
- Lukas Moodysson
- Magnus Betnér

Smutser

Unik action i postmodernt 80-tal.

Keanu Reeves och Patrick Swayze i fartfylld surfaction från 1991.

RECENSION - I BACKSPEGELN
POINT BREAK
1991, USA
Regi: Kathryn Bigelow

Skådespelaren Patrick Swayze är döende i cancer, det vet säkert många av er om. I Fokus julnummer uppmuntrades läsare att ägna julen framför DVD-boxen av tv-serien Nord och syd. 80-talserien som gjorde just Patrick Swayze till stjärna. Själv väljer jag actionfilmen Point Break från 1991 regisserad av Kathryn Bigelow.

Point Break är i mitt tycke en av 90-talets bästa actionfilmer och överhuvudtaget kanske något av det bästa som gjorts i genren från Hollywood.

Swayze är surfaren Bodhi, en man som söker kickar och livets goda, och är emot systemet. Han är mystiker, intresserad av filosofi och religion och använder sig av kriminella medel för att leva och hitta kickarna. Kickarna hittar han bland vågorna på surfingbrädan eller i luften med fallskärm. Keanu Reeves blir hans antagonist, FBI-agenten Johnny Utah som är före detta lovande quarter back. Utah infiltrerar sig som surfare för att komma åt misstänkta bankrånare som tros vara bland Bodhi och hans surfarkompisar. Utah lyckas anpassa sig och komma in i miljön. Kanske lite för bra, när han blir förälskad i Bodhis ex (Lori Petty, var tog du vägen?) och dessutom får svårt att välja mellan rättvisan och kickarna?

Eftersom Point Break drar ner på tydligheten av vem som är skurk/hjälte blir den som actionfilm unik. Men det är helheten som gör det: det postmoderna 80-talet med mycket rosa och turkost, musiken, skådisarna (Gary Busey, Jamie Le Gros, Lori Petty, och så glimtar Anthony Kiedis förbi några sekunder, Red Hot Chili Peppers frontman) och actionscenerna är blytunga! Swayze och Reeves gjorde också mestadels alla stunts själva. Bara förtexterna är ett kapitel för sig!

TA

Sluta upp med popmusik, del 1 - Vem gråter för White Lion?

West 8th:s popnörd ville sluta med popskiten - i stället snöade han in på ett glammigt metalband från 80-talets New York.

JAG HAR KOMMIT till insikt. Jag måste sluta med popmusik, som andra försöker sluta röka. Popmusiken är skadlig eftersom den tycks hålla mig kvar i barnstolen och hindrar mig från att växa upp. Och popmusiken skänker knappast mig några dyrbara vuxenpoäng, om man säger så.

Under jullovet (bara att skriva jullovet (suck), här görs inga vuxenpoäng) försökte jag sluta upp med popmusiken. Det höll en vecka ungefär.

Under den ”tysta tiden” fick jag bara höra kommersiell radiomusik på extrajobbet. Det intressanta blev sedan att se vad som lämnades kvar i huvudet efter arbetsdagen. Efter vissa dagar hörde jag ingenting i huvudet. Och kanske ska man vara orolig, det kanske som att dödförklaras. Drömmer du inte, då är du död.

EFTER SISTA ARBETSDAGEN hörde jag ZZ Tops Rough Boy snurra i skallen. Och så har det fortsatt i några veckor nu efteråt. ZZ Top har knappast varit en rastplast under min aktiva musikresa. Någon enstaka gång har jag väl spelat dem, men inte mycket mer. Men så nu etsade denna låt sig fast och det med besked. Låtens intro ockuperade min hjärna och det där eviga malandet av samma riff om och om igen. Och den maler på i huvudet som något man ältar. Den vägrar att försvinna. Och jag vet inte hur låten ska definieras. Är det powerballad? En radiodänga? Ett mellanspår?

Närmaste vi kommer till någon klarhet av ZZ Tops Rough Boy är kanske att beskriva den som ett ältande.

Andra s.k. överraskningar, Bryan Adams Summer Of ´69 låter faktiskt riktigt bra, Guns N Roses Don´t You Cry är en av 90-talets bästa rocklåtar, Slash - vad hände med dig?

OCH SIST, men inte minst, hårdrocksgruppen White Lion och deras bidrag till den hedrande powerballadtraditionen. 1989 gjorde de When The Children Cry, en akustisk ballad som, hör och häpna, inte har åldrats någonting alls. Jag tycker faktiskt den känns relevant idag, med krigen och alla konflikter. Och jag vet att jag är pretto som skriver så. Men den är faktiskt – gripande. Jag tror på sångaren, dansken Mike Tramps svårigheter då han tvingas förklara varför barnen föddes till denna grymma värld, av elände och misär. When The Children Cry var, och kan i skrivande stund vara, tidernas bästa powerballad. Varför? Jo, för den undviker storskrikande gitarrsolon. Vi slipper se en video med en supergitarrist som står upp på en klippa eller bergstopp och spelar utan förstärkare och elektronik (förstås). Här i White Lions låt är det bara en lågmäld akustisk gitarr. Det känns nästan nordiskt sorgset lågmält, och inte så vräkigt och bekräftelsetörstande. Den här låten hade aldrig någon Bon Jovi eller Vince Neil ställt upp på.

Sen är det väl värt att nämna att White Lion följde upp Tracks-hiten When The Children Cry med en låt som lustigt nog hette Cry For Freedom. Många näsdukar, och kanske blev det för mycket för de vita lejonen. De grät för en hel värld. Vem gråter för dem nu?

TA

Elegant - men aldrig arrogant.

På Club Week-Ends takterass finner du Berlins bästa utsikt.

RECENSION / KLUBB
CLUB WEEK-END (electro/pop/house)

DEN RANKAS OFTAST som en av Berlins fem bästa klubbar. Club Week-End på Alexanderplatz.
På nyårsnatten firade delar av West 8th-redaktionen det nya året på den 12:e våningen i skyskrapan, med den bästa utsikten i hela stan. Klockan 01.30 stod undertecknad med sällskap i den inte alltför avskrämmande kön, efter att ha ringt in 2009 med en miljon andra på Brandenburger Tor. Det arkitektoniskt sterila Berlin avslöjar lite för ögat, och hintar aldrig vad som väntar innanför portarna. Alexanderplatz bakom oss var ett lämnat slagfält. Nästan tomt.
Vi blir insläppta. 40 euro i inträde, men vi tittar på människorna och valet är inte svårt. Gästkön bredvid är lång. Nu väntar hissen upp. Väldigt proffsig garderob, något man annars kan vara orolig över när det är nyårsklubbande och flera hundratals personer på samma ställe.


Club Week-End, Berlin.

CLUB WEEK-END ÄR egentligen tre våningar stort. Längst upp finns en Skybar som har öppet däck trots minusgrader. De närmaste två trapporna nedåt bjuder på rymliga, men ändå knökfulla dansgolv, barer och väggsoffor. På ena golvet hc-trance med ett utbrett mörker. På det andra mer lättillgänglig dans, där även belysningen andas party.
Priserna är generösa. Vodka och RedBull för 5 euro, samma pris för en stor öl.
Club Week-End är mer dans- och partyberlin än till exempel det dekadenta och mytomspunna Panorama Bar på Berghain. Stället är välkänt även utanför Tyskland. Vi möter kanadensare, danskar och italienare. Glädjen är stor och spontan. Folk är snygga men aldrig arroganta. De är lyxiga men roliga. Och alla älskar de att dansa.
Vid 05.00 lämnar vi och går den superkorta biten till Alexanderplatz Station. Hemma i Charlottenburg på några minuter. Så jävla bra är Berlin - och så jävla ösigt var Club Week-End.

Alexanderplatz 5, 10178 Berlin
Kommunikationer: U-Bahn (U2) eller S-Bahn (S3,S5,S7,S9), destination Alexanderplatz.
Öppettider: Tors-Lörd 23.00 - Open End.
Skybaren är öppen dagligen från 19.00.

FM