Ett jobbigt avsked som skapar tomrum.

Rock- och popartisten Ryan Adams lägger av.

DOKUMENT: RYAN ADAMS

”RYAN ADAMS LÄGGER AV” läste jag i GP för någon vecka sedan. Tydligen har den amerikanske låtskrivaren/sångaren drabbats av en svår öronsjukdom, och nu tvingas han lämna musiken vid 34 års ålder.
Det är onekligen en tråkig nyhet. Ryan Adams är kanske det senaste decenniets främsta begåvning inom rock- och popmusiken, om du frågar mig.
Han kom fram i mitten av 90-talet med gruppen Whiskeytown som kunde ha blivit kanske världens bästa band, om de bara hade fortsatt.

GRUPPEN GJORDE TRE väldigt uppskattade album, Faithless Street, Strangers Almanac och Pneumonia. Det sades att gruppen upphörde på grund av deras alltför dekadenta leverne, för mycket whisky (ja, förlåt då). Om det är sant kan vi låta vara osagt.
Om man ska lyssna på bara ett album från Whiskeytown så är det Strangers Almanac, andra skivan. Amerikansk rock var lite i stå efter den postmoderna grungen, collegeband firade enstaka hits på radiostationer och LoFi-rocken var avvaktande. Förutom Jeff Tweedy (Wilco) och Gary Louris (Jayhawks) var Adams ett tredje ordentligt skäl till att röra på smilgroparna för amerikansk alternativ country/rock under den tiden.

MED SITT WHISKEYTOWN lyckades Ryan Adams föra rocken vidare med tydliga influenser från den goda amerikanska rocken och countrytraditionen, Beach Boys, Big Star, Replacements, och Gram Parssons. Strangers Almanac låter fortfarande smäktande själfullt och sensitivt i mina öron.
Men Ryan Adams satsade på solokarriären. 2000 kom Heartbreaker som skrevs upp av samtliga kritiker. En helt okej debut, men knappast så bra som alla sa. Adams gjorde dock ett smart drag. Genom att spela in en lovande duett med Emmy Lou Harris, Oh My Sweet Carolina, var den mediala uppmärksamheten garanterad.
Och sen har det bara fortsatt. Ryan Adams verkade vara rockens pojke med guldbyxorna. Kopiös kreativitet, och albumen förlöste tätt efter varandra. Sedan utstrålade han en ovanlig kombination av frispråkig intelligens och Bad Boy-karma.

Whiskeytown, med en blott 22 år gammal Ryan Adams, live i St. Louis april 1997 - "Excuse Me While I Break My Own Heart Tonight".

ADAMS EGEN FORM eskalerade fram till Rock n Roll (-2003), som verkade vara ett beställningsjobb från dåvarande skivbolag. Här gick det inte riktigt att känna igen Ryan Adams nya inriktning. En mer kommersiell ådra utkristalliserades i musiken. Under en medioker konsert på Münchenbryggeriet i Stockholm i samband med skivturnén uttryckte han i mellansnacket en klar frustration över dåvarande skivbolag.
Men Ryan Adams tar revansch musikmässigt. Han börjar samarbeta med The Cardinals och ger ut Cold Roses, en dubbelskiva från 2005. Låtarna är bättre snickrade, och han lyckas förena rock med alternativ country. Och det är bara att hålla med David Letterman: ”a great album”.

HÄR FANNS DET framtidshopp och året efter gav Adams ut två skivor: en med The Cardinals: Jacksonville City Nights och ett soloalbum, 18. Kreativiteten blev sedan Adams svaghet, skivor gavs ut som servetter, och någonstans där tappade jag intresset. I stället lyssnade jag på de äldre Whiskeytownskivorna, och det gör jag fortfarande.
Mycket kan sägas om Ryan Adams. Om hans eländiga Sverigespelningar, hans oberäknliga humör, hans Oasiscovers och ditten och datten.
Men enklast är nog att säga att Ryan Adams avhopp från musiken innebär ett stort tomrum.

Ryan Adams och Whiskeytowns Topp 10:
1) Dear Chicago
2) La cienga smiles and says goodbye
3) My winding wheel
4) Turn around (Whiskeytown)
5) Crazy about you (Whiskeytown)
6) If he couldn´t have you (Whiskeytown)
7) New York New York
8) Harder now than it´s over
9) Dance all night
10)Mockinbird

TA