Jag vill ju dansa som Dave Gahan.

Men det är inte vad detta kommer handla om. Satt och lyssnade på nattliv i P3, och så spelades plötsligt Chorus med Erasure. Kom på mig själv att jag satt och gungade till det. Var, hur och när lyssnade jag på Erasure senast? Jag fick tänka ett tag. Men sen klarnade det. Året var 1990, jag var typ nio. Och hade lånat ett band (CD hade inte funnits så länge) av en kompis. Kommer ihåg att jag satt hemma och älskade det, varenda låt. Så vackert, så harmoniskt, så lättsamt. Så oförargligt, fånigt 80-tal. Drag-poppare? Så hade jag aldrig kallat dem – men så blev de ihågkomna. En Abba-gimmick som folk skrattade åt. En desillusionerad bög, och en kille med en synt, typ. Visst hade de sina hängivna fans. Men Erasure slog för sent. De fick trängas med new wave-rockare och powerballader. När det enda de ville var att göra folk glada och låta dem dansa som om det var 1984 igen.

Blekt, blekt, blekt...

Ingen av finallåtarna var outstanding, vilket väl varit fallen häromåren. The Ark lämnar Globen som segrare, men jag tror t o m Europa tycker deras bidrag känns halvmossigt. Speciellt med tanke på att 60-70-talsdängor redan kammat hem rätt många finalsegrar sista åren. Fräscht? Inte speciellt.

Själv bevittnade man finalen med uteslutande 50- och 60-talister vilket sällan är friktionsfritt. Min favorit var Måns - vars taskiga scenografi, rökmaskiner och gröna neonljus sabbade hans chanser att utmana vinnarna. Lundapågen var en frisk fläkt, som hade kunnat hämta säkra poäng från både Medelhavet och östblocket i Helsingfors.

Min lista:

1. Cara Mia - Måns Zelmerlöw
Medelhavs-pastisch med stor potential, men fick tyvärr katastrofal respons hos juryarna. Tycker den unge skåningen gör det riktigt bra, och denne var en av få positiva överraskningar ikväll. Många ser kanske låten som en bagatell - med mer smakfulla färger på scen tror jag den hade kunnat leverera i Hartwall.

2. A Little Bit Of Love - Andreas Johnson
Är inget jättefan av den gamle hockeyliraren. Kunde åtminstone stå ut med honom för några år sedan. Men hans cheeziga 60-talspop i schlagern förra året gjorde mig smått illamående. Visst, detta är lite samma koncept, men här stressar han inte fram någon tröttsam tra-la-la-refräng, här viker han av något och plötsligt blir det intressant. Hans grymma och vackra följe, med färger så varma och stiliga att man smälter, gör att han slår 3:an på mållinjen.

3. Trying To Recall - Marie Lindberg
Borde självklart lämnat glasögonen på katedern. Annars är jag rätt svag för denna vackra countryhistoria. Hade Marie släppt på kantigheten, strålat ikapp lite mer, och, ja, inte ansträngt sig så jävla mycket för att se ut som det hon försörjer sig som, hade hon förmodligen fått fler juryröster. Trevligt inslag.

4. Samba Sombero - Anna Book
Innan ni halshugger mig; betänk följande: Om Linda Bengtzing framfört Samba Sombero, tror ni att hon fått lika dålig kritik? Tror ni hon fått lika lite poäng? Låt oss se nyktert på detta, Anna Books låt är charmig, klassisk svensk gladschlager och dessa brukar alltid hamna på topp-5. Ikväll faller ABC-Booken offer för de ack så tråkiga sångdivorna som bara koncentrerar sig på nästa ton istället för att skapa något som ialla fall liknar koreografi.

5. The Worrying Kind - The Ark
Från och med The Ark och neråt kommer framförallt ett adjektiv vägleda min kritik: blekt. Jag värderar fortfarande We Are The Ark som en av de bästa svenska rockskivorna som någonsin producerats. Men Ola Salo och grabbarna blir mindre unika för varje år som går. De gör ingenting för att bryta mönstret, de fortsätter på den glammiga, bowie-influerade rocken, om än ännu mera pompös än tidigare. Belöningen: tja, de vinner svenska folkets hjärtan, men tappar trovärdigheten hos sina tidiga fans mer än vi trodde var möjligt.

6. För Att Du Finns - Sonja Aldén
Gjorde det bättre i Globen än i delfinalen. Vackert framträdande, stark röst, utstrålning och gedigen refräng. Hos mig går det inte att göra detta mycket bättre. Det är inte revolutionernade, inte spektakulärt, knappast rörande. Det är A4-format a´la Celine Dion, och det är väl bra så.

7. Jag Tror På Människan - Tommy Nilsson
Tommy Nilssons rock (alltså hans jacka) är behållningen. Den är förmodligen skräddarsydd. Alltså, cred till den långe fembarnspappan som är en av få som kan bära upp en sådan utan att se fånig ut. Annars då? Tja, när man kan få igenom en titel som "Jag tror på människan" i en melodifestival anno 2007 tycker jag likväl vi kan välkomna Loa och Arja igen. På 18 år hoppades man ju att herr Nilsson noga övervägt olika låtskrivare. Plus till Tommy för hans riktigt fina röst. Förtjänade inte att bli nollad.

8. Vågar Du, Vågar Jag - Sanna Nielsen
Hela Sannas placering grundas på hennes väldigt osäkra framförande. Nervös? Hon sjöng väldigt lågt låten igenom, och gjorde det mycket sämre än i delfinalen. Fredrik Kempes tidlösa schlager är i grunden inte dålig, och med en självsäker tjej vid micken hade den säkert tävlat om högre placeringar. Sanna Nielsen kan göra det mycket bättre. Detta var ett steg bakåt för skånskan.

9. When The Night Comes Falling - Sebastian
Så ointressant att jag inte förmådde bry mig nämnvärt. Om man som jag har väldigt svårt för glad, meningslös 60-talspop (se ovan ang Andreas Johnsons bidrag i fjol) vill man bara trycka in en kloroformdoppad trasa i käften på Idol-snubben. Jag ville strypa Björn Kjellman och Andreas Johnson förra året. Hade jag orkat bry mig hade Sebastian varit mitt offer iår.

10. I Remember Love - Sarah Dawn Finer
Jag måste tacka Sarah för att hon ställde upp i melodifestivalen! Folk brukar ibland fråga vad jag lyssnar på för musik. Jag brukar svara: "Allt, typ. Från Depeche till tidig Snoop". Men det e slut med det! Under de få sekunder jag lyckades hålla mig vaken bländades jag av MTV-strålkastarna som Dawn Finer envisades med att ha runt sig, över sig, ja, t o m bakom sig. Jag har just lärt mig vad jag skall svara när det gäller musiksmak i framtiden: "Allt, typ! Utom svenska wanna be-divas a´la Whitney och Mariah". Jaså, hon sjöng bra? Gääsp...

Till sist...:

...Årets bästa bidrag var utan tvekan Caroline af Ugglas starka Tror På Dig i Gävle. Förmodligen skrämdes tittarna av Carolines tydliga Joplin-överspel - men Heinz Liljedahl visar att han är Sveriges bäste musik- och låtskrivare. Tack Liljan!

...Kristian Luuk har hållit en jämn nivå, det ger jag honom. Godkänd insats under kvällen, som blev bättre ju närmre slutet vi kom.