Jag vill ju dansa som Dave Gahan.

Men det är inte vad detta kommer handla om. Satt och lyssnade på nattliv i P3, och så spelades plötsligt Chorus med Erasure. Kom på mig själv att jag satt och gungade till det. Var, hur och när lyssnade jag på Erasure senast? Jag fick tänka ett tag. Men sen klarnade det. Året var 1990, jag var typ nio. Och hade lånat ett band (CD hade inte funnits så länge) av en kompis. Kommer ihåg att jag satt hemma och älskade det, varenda låt. Så vackert, så harmoniskt, så lättsamt. Så oförargligt, fånigt 80-tal. Drag-poppare? Så hade jag aldrig kallat dem – men så blev de ihågkomna. En Abba-gimmick som folk skrattade åt. En desillusionerad bög, och en kille med en synt, typ. Visst hade de sina hängivna fans. Men Erasure slog för sent. De fick trängas med new wave-rockare och powerballader. När det enda de ville var att göra folk glada och låta dem dansa som om det var 1984 igen.