Recension - i backspegeln: Spanarna

Spanarna (Stakeout)
1987, USA
Regi: John Badham

Vissa saker kommer aldrig få någon förklaring. Jag kommer aldrig få veta varför Pontus & Amerikanerna bara la av, varför ICA-anställda i Ljungskile aldrig hört talas om rotselleri eller hur folk på allvar kan tycka att Magnus Betnér är rolig.

Sen var det det här med Emilio Estevez. Vi kommer aldrig få veta vad han egentligen gör i Hollywood. För även om farsan heter Martin Sheen, och brorsan heter Charlie Sheen, så är ju Emilio Estevez totalt likgiltig för skådespeleriet som konst.
Emilio har ett ansiktsuttryck.
Det använder han. Alltid. I alla filmer, i alla scener.

Nu är det inte Estevez fel att Spanarna (Stakeout) är en av 80-talets mest onödiga filmer. Vi har redan varit inne på att Estevez bara har ett ansiktsuttryck, så det känns inte snällt att ta upp det igen.
Nej, det är inte Estevez fel att filmens dialog känns som något hämtat ur en pilsnerfilm med Erik ”Bullen” Berglund. Det är inte heller Estevez fel att hans spanarkollega, den gubbsjuke, plumpe Chris Lecce (Richard Dreyfuss) sitter och läser Playboy, för att sedan smygtitta när Madeleine Stowe slänger kläderna och hoppar in i duschen. Och för all del, det är inte Estevez fel att filmer av denna sort blev kultförklarade under hela 80-talet (den tidigare så hyllade John Badham gjorde även en uppföljare, Spanarna 2, sex år senare).

Nej, Spanarna är stundtals en osannolikt usel film, helt oberoende av Emilio Estevez tillkortakommanden. Att en av världens mest bedårande aktriser (Madeleine Stowe) skulle börja sin karriär med att (helt ologiskt) bli kär i en småfet, mustaschprydd polis (Dreyfuss) med total avsaknad av stil känns i dag, tja, lite märkligt.

Kultfilm? Kanske det. Men vi kommer aldrig få någon förklaring till varför.

FM