"Så dåligt är det faktiskt inte..."

Jag kan se framför mig hur denna intervjun gick till. Vi:s reporter försöker avsluta lite snyggt när denne märker att Håkan inte kan släppa "ryktena" om hans falsksång. Det hela blir mer och mer obehagligt... Reportern börjar kura på sig samtidigt som den första tåren rinner nerför Håkans kind...

Reportern: Men, Håkan, skärp till dej nu! Släpp det där. Det är ju bara rykten...
Håkan: Det e så orättvist! Så jäävla orättvist! Så himla dåligt är det faktiskt inte!
Reportern: Snälla Håkan, skall vi fortsätta tala om ditt stipendiat eller... är du redo för det, tror du?
Håkan snyter sig och börjar så smått att vissla för sig själv...
Reportern: Håkan!...Håkan!...Vad gör du? Kan vi fortsättta...?
Håkan: (börjar sjunga mellan visslingarna) ...Jag ville vara en speleman...Att kunna spela som såna kan och göra människan go och glad...Det skulle... (reportern avbryter bryskt!)
Reportern: Men! Alltså, vad är det här??!! Du...du.. du skall väl inte göra ännu en Fred Åkerströmtolkning?... som han tolkat av Ruben Nilsson... som han tolkat av Bellman...va, inte ännu en väl?
Håkan: (sjunger i sin enfaldhet)....Jag ville vara en tunna öl...Då slapp jag höra på kossans böl....
Reportern: (i desperation) Neeeej!! Neeeej!! Snälla Håkan, jag skriver vad du vill... Jag skriver vad som helst...Jag skiter i dessa rykten....Snälla, bara håll tyst!!...Snälla!!
Håkan: (är nu omutlig)....Sen tar väl björnen min gamla ko...Och ölet surna väl kan jag tro....

Reportern: (lyfter från stolen och springer i pinad ångest ut ur rummet) ....Ahhhh!! Ahhhh!!... Aldrig mer!! Aldrig mer!!

En vecka senare ringer Håkan sitt skivbolag och säger sig vara redo för nästa "tolkning". Önskevisa blir det, av Fred Åkerström. Efter Ruben Nilsson. Efter Carl-Michael Bellman.