Måste tacka pappa och hans sambo som häromkvällen bjöd hem på middag och hade hyrt I min faders spår. Har i ärlighetens namn aldrig litat på min fars förmåga att välja nåt intressant från videohyllan. Men, vilken film!
Australien och Nya Zeeland, två länder där de absolut mest talangulla filmskaparna huserar. Sällan man ser något dåligt därifrån.
Sånt foto, sådana miljöer, sådana skådespelare (Matthew Macfadyen). Och Patti Smith i sitt tidiga essä, som ett stilistiskt duntäcke över historien, för att förklara varför allt måste vara så vackert och avskyvärt på samma gång.
Japp, det är riktigt jävla bra.
No comments:
Post a Comment