The Verve, Fourth, 2008, Sony Music
Det är inte bara finanskris just nu. Britpopen faller rekorddjupt också. För några veckor sedan kom eländiga Oasis Dig Out Your Soul. Nu hör jag The Verves Fourth, som inte heller övertygar.
Singeln Love Is Noice överraskade och fick mig att tro att Fourth ändå kunde låta okej. Men det var bara en illusion.
Fourth är ett sömnigt album och saknar gnista och popmusikens essens: melodier. Öppningsspåret Sit And Wonder är märkligt anonym och förtjänar inte sitt goda rykte. Flera låtar börjar som Ashcrofts soloskivor, trivsamt och habilt men med en avsaknad av refränger.
Öppningsspåret Sit And Wonder får ett svalt mottagande av West 8th:s recensent.
Och man väntar och väntar på den stora triumfen. Den där låten. Gåshuden. Inspirationen. Verklighetsutflykten. Stanna upp och lyssna-låten.
Men den kommmer nästan aldrig. Avslutningsspåret Appalacian Springs räddar Fourth från katastrof och lämnar The Verve med en viss värdighet. Förenklat, väldigt förenklat, skulle man kunna kalla Appalacian Springs för The Verves motsvarighet till Rolling Stones Moonlight Mile från Sticky Fingers-plattan. Det är så nära The Verve kan komma svunnen gloria, år 2008.
Albumet Fourth tenderar nämligen stundtals att bli en byta-spår-skiva, och sen är det slut. Jaha.
Bara genom att se titlarna på låtarna, kan kanske den kritiske musikintresserade redan på förstadiet räkna ut vad det är frågan om.
The Verve har tappat formen. Tio år senare. Det som var 1997 års bästa band är idag som vilket band som helst. Magin är borta. Ashcrofts röst låter också i vissa spår omgjord, han vill leka Mick Jagger eller varför inte Jim Morrison. Vad spännande.
TA
No comments:
Post a Comment