Jason Mraz - försöker lära sig d-ackordet, men hamnar närmare ett avancerat gh.Riktigt jävla inne:
1. Titiyo. 40-taggaren rockar som fan. Det går inte att tröttna på Kleerup-låten. Monoton, kylig och skön vårplåga som jag började lyssna på alldeles för sent. Kleeurp - en snubbe att gilla - även om alla andra också gör det.
2. Jonas Bjurström, mittfältaren i Trelleborgs FF kan mycket väl vara allsvenskans bäste mittfältare. Den bäst bevarade pärlan i hela Sverige. Jag var först med detta, ok?
3. Mix Megapol Malmös nattsändning. Jävligt tveksamt, jag vet. Men lördagnatt hemma framför datorn. Ensamhet, självömkan - och Roxette o Christer Sandelin på radion. Då var man sju, åtta något. Den problemfria tiden.
4. H&M:s priser. Slår aldrig fel. Tack för alla lönsamma samarbeten i Afrika o Indien. Yes!
5. Olof Lundh - En jävla hjälte. Och har nästan alltid varit det. Född och fostrad i Lund med därtill passande efternamnet. Som förpliktigar. "Lunds enda statarfamilj" sa Mats Olsson. "En av de finare familjerna" sa Patrick Ekwall. Jag vet inte vad som stämmer. Men tack Lundh - Bois- och Leedsfantasten - 2.02 lång - för din stil, dina historier o din kunskap! Ha en schysst sommar!
Olofs CV:
Skjutjärn på JMG - Check!
Skjutjärn på GP - Check!
Skjutjärn på Expressen - Check!
Skjutjärn på TV 4 - Check!
Bäst kontaktnätverk i hela jävla Fotbollsverige - Check så in i helvete!
Birro kanske alltid kommer försvara Totti - Jag kommer alltid försvara Olof (om nu nån jävel skulle bry sig).
6. Mange Schmidt. Skrällen! Har kallat denna nolla (?) "sopa" fler gånger än någon annan. Men den senaste singeln är mer självdistanserad än vad som e hälsosamt. Dessutom får man rätt uppenbara 80-tals-dancehall-vibbar med synten i bakgrunden - tack!
7. Kate Ryan. På gränsen, men belgisk eurodance får för lite ljus på sig.
8. Michael Essien. Behöver man aldrig motivera. Aldrig någonsin. Att han spelar i Chelsea beror på pengarna. Men kan man klandra honom? Fråga Razak Omotoyossi.
9. Guns N Roses - Appetite For Destruction (1987) - sälj den till mig Martin!
10. Carl Lind, Borås Tidning. Det här är ett av de bättre reportagen jag läst. Från en mörk decemberkväll i Hästveda.
Riktigt jävla ute:
1. Jason Mraz. Behöver inte motiveras. Jag gör det ändå: Jason Mraz är hela jävla sinnebilden för mainstream -multinationellproducerad , ligga-alla-till-lags-musik som hjärntvättar den redan rädda och osjälvständiga världsbefolkningen. Nu handlar det om en sofistikerad, "softish" stil som varenda jävel gillar. Tröttsamt är en schysst kommentar i sammanhanget. Ibland e nordamerikanerna tröttare än vad man befarade. Inte Timbaland då. Han är pigg.
2. Radopratarna på Mix Megapol Malmö. Behöver definitivt inte motiveras. Och jag gör det inte.
2 a) De här inslagen med "lyssnare" från Veberöd och Svalöv m fl som talar om varför de lyssnar på "Mix Megapol"...
3. Djävulen Bär Prada. Till slut såg jag den. Och den var katastrofal.
6 comments:
Du har rätt om Jason Mraz men så fel om The devil wears prada.
Det där sista kunde du gärna fått utveckla...
Här droppas det guilty pleasures så det står härliga till. Var hamnar Axe Africa på listan?
Ja men visst kan jag det Filip. Meryl Steep passar så fruktansvärt bra i den där rollen som überbitch med alla sina "That's all" som ibland avbryter andra människor mitt i en mening. Klockrent. Sen att konceptet är ett typiskt "ugly became beauty"-upplägg är väl rätt corny, men det har sin charm det också.
Meryl Steep ÄR Devil wears prada och hon lyckas hålla den på en rätt bra lägstanivå. Helt klart en sevärd film.
Sen kan am nsäga vad som helst om stereotyper, man jag är besatt av Ugly Betty också.
Den skivan ska nu låsas in för säkerhets skull...
Mraz för övrigt väldigt mycket ut som en ung Hugh Grant på den där bilden. Men jag håller med om att han är provocerande tråkig i klass med Jack Johnson.
Post a Comment