Favorit till Sean Penns karaktär i Tolken, (2005).
I FILMEN TOLKEN (The Interpreter) från 2005 stänger Sean Penns Secret Service-agent av jukeboxen på en skränig bar. Han sätter i sladden och slänger i ett mynt i den färgglada musikmaskinen. Det tar inte många sekunder innan ljuv musik fyller lokalen. Samtidigt går Penn och slänger in några mynt i en telefon. Han ringer ett samtal, och parallellt med Lyle LovettsIf I had a Boat hör vi en kvinnlig röst från en telefonsvarare. Hon låter glad och förälskad tillsammans med Lyle Lovetts vemodiga melankoliska countryballad. Men då vet vi också att allt inte är fridfullt.
DET VILAR NÅGOT mörker över Sean Penns karaktär vilket filmen sedan förklarar. Men det har ringa betydelse. Det är dessa minuter, Sean Penn ensam i en knökfull bar, telefonsvararen och Lyle Lovetts mästerliga låt. Det är dessa minuter vi alla ska minnas. Det är dessa minuter som gör filmen Tolken värd att se! Och för er som inte har hört If I had a Boat, ja, ni har något gott att se fram emot. Årets försenade julklapp, till er själva, blir att lyssna på Lyle Lovett! Här, varsågod, direkt från hans album Pontiac (1987).
Josh Brolin är enastående i rollen som George W Bush, enligt West 8th:s recensent.
RECENSION W. 2008, USA Regi: Oliver Stone
OLIVER STONEÄR tillbaka i gammal god form med filmen W efter halvdana filmer som Alexander och World Trade Center. Och det är kanske inte så frapperande att det är just en film om George W Bush som får bli Stones återkomst. Oliver Stone kan sina grejor när han gör filmer om amerikanska politiker. JFK om Kennedymordet, och den smula underskattade Nixon är väl värda att se om!
Vad kan man säga om W? Många har kritiserat filmen för att den kommer för tidigt, då president Bush huserar i Vita huset året ut. Jag tillhör inte den skaran. Inte efter den intervju jag läste i en brittisk tidning med Oliver Stone, där frågan om varför han gjorde filmen just nu var central. Stone berättar att han vill påminna amerikanerna om vad som händer just nu och belyser därför också varför det ser ut som det gör. Men han lyfter också på något sätt ett varningens finger för framtiden. Eller som Stone själv uttrycker det: ”som regissör får man ett ansvar att göra filmer som är en spegel av samhället”… (bra snackat, Oliver!) Favoriten Josh Brolin i huvudrollen är suverän, han har George W Bush kroppshållning, gester, mungipa, dialekt. Han spelar inte Bush, han är honom från tåpp till tå.
W. (2008).
W HANDLAROM ynglingen George W Bush från Texas och hans väg via droger, festande, motgångar, baseboll, fängelsevistelser och religiösa väckelser till sin plats i Vita huset, och positionen som världens mäktigaste man.
Förutom en del lysande satiriska och metaforiska scener då Oliver Stone fullständigt överträffar sig själv i berättande, finns det en i grund och botten gripande dramahistoria. En historia som nyanserar bilden av George W Bush, om en förlorad son som står i skuggan av en framgångsrik storebror och hela tiden förväntas göra fadern stolt. Men han misslyckas igen och igen och föräldrarna håller inte inne med sin besvikelse. George junior är en olycklig man. En loser som hela tiden vill visa att han duger och att han är värd att älska. Men så blir det inte.
Läs mig rätt. W är ingen snyfthistoria och ”tycka-synd-om-film”. Snarare en satir och en ganska realistisk sådan, om hur en administration bestående av medvetna konservativa väljer en ”kille med begränsat intellekt, men en sådan man skulle vilja sitta ner och ta en öl med”. W balanserar mellan humor och drama, och lyckas faktiskt under nästan hela tiden!
Att filmen inte får svensk biodistribution är häpnadsväckande, och nästan skandal!
I SEPTEMBER TIDIGARE i år visades Lost Boys 2 – The Tribe på Fantastisk Filmfestival i Lund och festivalen gästades av en av skådespelarna, Corey Feldman. Feldman siades gå mot en ljus framtid då han först var barnstjärna och medverkade i flera kända serier som Mork and Mindy (med Robin Williams) och Cheers (Skål på svenska med Shelly Long och Ted Danson). Men det var först 1984, som 13-åring, som Feldmans riktiga filmgenombrott kom efter en roll i Fredagen den 13:e, del 3.
COREY FELDMAN FORTSATTE medverka i succéer, i Spielbergproducerade skräckkomedin The Gremlins, och i ungdomsäventyret The Goonies, som idag har kultstatus. Men framförallt var han med i den utmärkta Stephen King-filmatiseringen Stand By Me (1986). Feldman spelade alltid smått överenergisk (kanske skulle det kallas bokstavsbarn idag), ständigt retandes, fräck, rapp och den minst ”normale” i alla filmer. Feldman hade på 80-talet en namne, tillika hans rival som side-kick och sedermera bästa vän, Corey Haim. Haim hade också haft en roll i en uppskattad Stephen King-film, Silverbullet (1985). Haim fick sitt rejäla genombrott i ungdomsdramat Lucas, där han spelar begåvad men mesig student som försöker vinna snygga hejaklackstjejen framför fotbollslagets kapten, spelad av en ung Charlie Sheen. Lustigt nog hade både Haim och Feldman glasögon i sina mest ansedda insatser. Haim som Lucas och Feldman som Teddy Duchamp i Stand By Me. I backspegeln ser jag i alla fall ett lite kravlöst 80-tal. Feldman och Haim var inga riktiga skådisar. De var ungefär som de bloggare som kallar sig journalister i dag. Men sen om de har ambitionen och begåvningen är en annan sak. Jag gillade i alla fall Feldman och Haim. Det var mest tjejer som gjorde det under mitten av 80-talet.
DE VAR MED i tjejtidningar som Frida, Okej och Acke. Men på något sätt var det inget att bry sig om. Haim och Feldman kändes oslagbara och blev lite av outsiders, de var ju inte som dom balla killarna i ”brat pack-gänget” (Sheen, Dillon, Swayze, Lowe, Estevez). Haim/Feldman gav töntar som försökte skola om sig till populära två ansikten. Och det kändes som kampen fortsatte även utanför filmrollerna. Att bli accepterad och få rätt status i Hollywood. 1987 gjorde de tillsammans Lost Boys då de skulle bekämpa tuffingen Kiefer Sutherlands vampyrgäng. Här var Corey och Corey fortfarande töntar, men de hjälteförklarades då de var på de godas sida och ville rädda storebror Michael (Jason Patric) från att bli renodlad vampyr. Lost Boys beskrevs 1987 som rysare/skräck på videotopplistorna och i tidningarna. Den sågades av flera kritiker. Idag är den allt annat än läskig, men den har klart kultstatus.
Corey x 2 intervjuas på Urban Rush (på kanadensiska Shaw TV), 2007.
ÅRET EFTER GJORDE Haim/Feldman Nu är det kört, (License To Drive) som idag är en ganska skrattretande komedi. Men för en 9-åring på den tiden så fanns det element i denna bagatell som lockade. Snabba bilar, oneliners, kavajer med stora axelvaddar, hockeyfrisyrer, Billy Oceanmusik och ”drömflickor”, i det här fallet en tidig roll för Heather Graham. Filmen handlar om Les Anderson (Haim) som försöker bli ”populär”, och för att bli populär bland tjejerna på High School, vad göra? Jo, ordna körkort och bil snabbast möjligast. Som polaren Dean (Feldman) säger i filmens inledning till Les: "The only difference between him and you, Anderson, is that he has a license and you don´t”. Dean pekar längre bort mot gatan och mot en fräsig sportbil där en kille i solbrillor hämtar upp drömtjejen Mercedes. Varken Dean eller Les har bil, de sitter själva på något som liknar en mountainbike…
DRIVKRAFTEN FÖR Les Anderson blir sedan att fixa lappen, och det hör även till filmens (enda) handling. Ja, det är en B-film och en ganska medioker komedi med dagens mått mätt. Men det finns ändå lite hjärta och charm som jag idag kan sakna i mer ”hårda” komedier som American Pie. Så vad händer? Jo härom året satt jag och zappade framför teven och såg av en händelse Filip och Fredrik som besökte just Corey Feldman i hans hem, någonstans i L.A. Och det var bedrövligt. Vedervärdigt. Overkligt. Min forne idol visar sig vara homofob, strikt konservativ och rätt IQ-befriad. Jag får revidera, om inte en hel världsbild så i alla fall vissa världsdelar.
NOG HAR JAG förstått att det inte stått rätt till sedan 1990. Feldman blir ihop med Drew Barrymore, och de verkar inte hysa någon kärlek annat än till droger. Och här någonstans blir också Feldman bofast i B-filmernas värld. Hjärndöda filmer med surfare och bikinibrudar och skämt som kallas skämt men som ingen i hela världen förstår. Corey Haim sägs försvinna djupt in i drogerna och får läggas in på klinik. Det senaste man hörde från honom var inte från honom. Det var från The Thrills låt Whatever happened to Corey Haim?
Så kanske var det ingen större miss att man inte befann sig i Lund den där aftonen då Lost Boys 2 visades och Corey Feldman besökte Sverige. Eller så var det just det? Man kanske hade fått revidera några världsdelar ytterligare…
Fotnot: Corey Haim har en liten roll i Lost Boys 2 och satsar nu på en tv-serie med Corey Feldman.
Kristin Scott Thomas bland världens tre bästa? Ja, tycker West8th:s recensent. Men vad tycker du?
FÖR EN TID sedan diskuterade vi på West8th-redaktionen om att presentera en lista över de bästa kvinnliga skådespelerskorna. Vi befann oss i optikbutiken med bara genusglasögonen på. Vi valde bågarna men ironiskt nog hade vi ofantligt svårt att spotta ur oss skådespelerskor. Vi var som Dante och hans vilsenhet i Svarta skogen. Nja, kanske inte riktigt så. Men ni vet, utan kompass och klar riktning i skogen, kan man säga. Varför är det så att man utan att blinka droppar manliga (amerikanska) skådisar som om det vore lika självklart som klockan, medan arbetet att ta fram kvinnliga skådisar ses som ett jobb?
Hursomhelst, i dag kommer West8th:s ständige filmanalytiker Thomas Andersson med sin lista. Lite längre fram i jul kommer sajtens övriga medarbetare att presentera sina listor på samma tema. Men håll nu till godo med denna tidiga julklapp!
1 Julianne Moore – Magnolia och Safe är filmer som är klart sevärda, och inte minst tack vare fröken Moore. Och den ganska utskällda Hannibal är knappast hennes fel. Moore tangerar agent Sterling med minst lika stor glans som Jodie Foster.
2) Faye Dunaway – Ok, det är kanske mossigt, men kolla hennes tidiga meriter: Bonnie & Clyde och inte minst Äventyraren Thomas Crown!
3) Kristin Scott Thomas – Vad tog du vägen efter att du snackat med hästar tillsammans med Robert Redford?
4) Cate Blanchett – Förmodligen en av världens bästa skådisar någonsin! Har bara en enda skönhetsfläck som jag ser det, Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull. Heaven och Elisabeth rekommenderas annars varmt!
5) Ellen Paige – Ja, det är väl nästan obligatoriskt att ha henne så här högt uppe efter årets kometfilm , Juno!
6) Joan Allen – Jämte med Gene Hackman är Allen en väldigt solid birollsskådis, som man dock ser alldeles för sällan. Ice Storm och Nixon hade aldrig varit så bra utan Joan Allen!
7) Diane Keaton – nu vet jag att det kliar i skägget på vissa läsare, men Anne Hall räcker som motivering för Keatons plats på listan!
Räcker detta som motivering? Diane Keaton mot Woody Allen i Annie Hall.
8) Meryl Streep – var förmodligen världens bästa skådis en gång i tiden! Även om jag inte sett Mamma Mia, och kanske aldrig ser den, så är detta en karaktärsskådis!
9) Frances McDormand – en mångsidig skådis som man inte kan beskylla för att bara ha ett ansiktsuttryck! Bröderna CohensFargo - var vänlig och se!
10) Sigourney Weaver – Naturligtvis.
11) Alexandra Maria Lara – Tyska som utmärkt sig genom Undergången. Hon hade även en liten roll i Anton Corbijns film om Joy Division, Control.
12) Juliette Binoche – Frankrikes bäst betalda aktris genom tiderna kunde fått Laura Derns roll i Jurassic Park, men tackade nej.
Juliette Binoche i Lasse Hallströms prisade Chocolat (2000).
13 Maggie Gyllenhaal – Min favorit, och borde kanske egentligen äga listan. Sherry Sherry Baby är en fantastisk film genom hennes intensiva rollporträtt!
14 Anette Bening – Mänsklig och vacker som få. Borde fått Oscar för American Beauty, där hon spelade skjortan av hyllade Kevin Spacey.
15 Robin Wright Penn - Den före detta modellens insats i Forrest Gump är av den naturen att hon fortfarande, 14 år senare, fortfarande tillhör topp-15.
16 Jodie Foster - Skör som en tråd, men vi älskar henne. Jag vill framförallt uppmärksamma det idag lite bortglömda rättegångs- och våldtäktsdramat The Accused.
17 Mary Stuart Masterson - Stekta gröna tomater. Period.
Mary Stuart Masterson lär Mary-Louise Parker hur det går till på landet i Stekta gröna tomater (1991).
18 Laura Dern - Måste såklart vara med på en topp 20-lista!
19 Laura Linney - Underskattad flummare. Kommer medverka i ett par mästerverk innan vi summerar hennes karriär.
20 Isabella Huppert - Pianisten är en av de bästa franska filmerna. Någonsin.
Kommentera gärna listan! Vilka saknas? Vilka hör inte hemma i detta finrum? Vilka är bifogade? Vi vill höra!
John Williams har flera samarbeten med Steven Spielberg på CV:et.
I VECKAN SÄNDES en repris av Vetenskapsradion i P1 och dess utmärkta program om filmmusik. En specialist på ämnet hade analyserat John Williams musik till Steven SpielbergsHajen (Jaws 1975). Och specialisten kunde intyga och visa att musiken knappast var ett hafsigt verk. Nej, Williams hade lärt sig ett och annat om hajar och med musikens hjälp ger han information om hajens syfte och hur den fungerar. Musiken byter takt och tempo och på så sätt får vi information och stämning som inte bilden kan ge.
Med detta vill jag bara ännu en gång lyfta fram John Williams bidrag till Spielbergs mästerliga skräckfilm. Utan musiken, ja vad hade filmen egentligen varit? Jo, förmodligen ganska bra, men inte alls lika intensiv eller skräck- och oroskapande! Samarbetet Spielberg/Williams har generat flera stora filmögonblick.
Steven Spielbergs åtta bästa stunder enligt West8th:s recensent: 1)Hajen (1975) 2)ET (1982) 3)Jakten på den försvunna skatten (1981) 4)Närkontakt av tredje graden (1977) 5)Jurassic Park (1993) 6)Catch Me If You Can (2002) 7) Schindler's List (1993) 8)Always (1989)
I SINA BÄSTA stunder vinner Nya zeeländska popmakarna Crowded House över...hör och häpna...Beatles! Med 4-3 i förlängning!
Bröderna Finn och deras kompisar kom till popmakten i slutet av 80-talet med hitsen Don´t Dream It´s Over och Better Be Home Soon. Ok, de vann kanske aldrig popmakten, men jag ser få band som gjort så mycket grejer som dels håller för musik i radiosportsändningar och dels lever ett liv utanför det. Skivorna Woodface och Together Alone är klart värda att lyssna in! Mina favoritlåtar heter Fall At Your Face (1991 på Woodface) och Distant Sun (1993, Togother Alone).
Nikolaj Lie Kaas och Ulrich Thomsen i Susanne Biers internationella genombrottsfilm.
RECENSION BRÖDER 2004, Danmark Regi: Susanne Bier
EN FILM OMtvå omaka bröder. Michael (Ulrich Thomsen) är föräldrarnas favorit. Han är major, har en vacker fru och två döttrar. Han är driftig och vänlig. Lillebrodern är familjens svarta får. Jannick (Nikolaj Lie Kaas) är kriminell och har svårt att hålla i pengarna och i flaskan. Nyligen har han kommit ut från fängelsecellen. Men brödernas roller, eller statuspositioner, förskjuts då Michael får rycka in i en krigsaktion i Afghanistan. Han rapporteras ganska snart död. Då börjar vändningen för lillebrodern Jannick. Likt att den enes död blir den andres bröd. Det blir Jannick som får ta hand om Michaels familj, hustrun Sarah (Connie Nielsen) och deras två döttrar. Det visar sig sedan att Michael har överlevt krigsinsatsen, men till vilket pris?
REGISSÖREN SUSANNE BIER gjorde innan mästerliga Bröder, filmen Älska mig för evigt. I den filmen ställde hon frågan: Är det möjligt att älska någon för alltid? Bröder blir som en fristående fortsättning på den filosofiska gåtan. Filmens tema: Att ställa kärleken mot det yttersta. Hur mycket är man beredd att offra i kärlekens namn? Vad menas med att älska någon oavsett vad som händer? Frågorna behandlas, och dessutom undersöks själva begreppet kärlek, utifrån olika aspekter som kan spela in: trygghet, lojalitet, trofasthet, omsorg.
Bröder visar varför Danmark slår Sverige med 7-1, enligt West8th:s recensent.
BRÖDER KAN LÅTA smetig och sentimental, men låt er inte luras. Det är en dansk, och jag vill understryka dansk, pölseversion av Deer Hunter. Bier balanserar och undanröjer de allra lättaste klichéerna och schablonfällorna. Men det är ingen svår film. I stället är det en film för vem som helst. I grund och botten utstrålar filmen humanism och visar hur vardagslivet luckras upp. Alla kan relatera till detta. Och trots det lite mörka och kanske till synes dystra dramat, finns här en del humor också. Storheten med Bröder är att Bier lyckas träffa rätt dramaturgiskt med en diskbänksrealistisk historia.
Bröder visar varför Danmark vinner över Sverige med 7-1 när det gäller film. Och det kan enkelt förklaras med två enkla ord: STARKA MANUS.
För övrigt var det Bröder som på ett sätt fick Bier att packa väskan till Hollywood. Efteråt gjorde hon Efter bröllopet, och kort efter sin första amerikanska film, Things We Lost in the Fire.
Favorit till Sean Penns karaktär i Tolken, (2005).
