Arenarockens renässans skrämmer mig.

Nationell feber. Fullsatt Globen. Utsålt Ullevi x 2. Kritikerhyllningar. Ikondyrkan. Morgonsoffor. Rockare, soulare, indiesnören står och gapar och skriker och applåderar. Och så en ny skiva som natuligtvis är hans "mest ärliga någonsin".

När jag växte upp var Bruce Springsteen det töntigaste jag visste. 15 år senare tycker jag exakt likadant. Under 90-talet var denna muskelrockens profet no 1 ett skrattobjekt. Jag minns en sketch från SNL, där Springsteen och Michael Bolton tävlar om vem som skrivit mest meningslösa låtar. Men något har tydligen hänt. Jag försöker förstå vad. Samma renässans fick Dolly Parton efter att man inte hört något från henne på 10 år. Varför får mediekåren panik när habila 70- och 80-talsikoner skall ut på turné igen? Hade Dolly Parton fortsatt utan uppehåll hade hon knappast setts som en "medveten och sparsmakad artist" idag.

Jag kan förstå att Springsteen är stor hemma i New Jersey, men att hans aldrig sinande, och alltid lika förutsägbara nationalsentimentalism kan attrahera folk utanför staterna är fan en gåta. När jag lyssnar på senaste skivan Magic känns det som att tiden stått stilla och att stentvättade, sönderblekta Levis och en flaska Coca Cola hällandes ner i strupen är det hetaste som finns. Jag hade aldrig en redandblueandwhite-scarf när jag lekte krig. Jag har aldrig gillat stentvättade jeans. Och jag köper nog inga nu heller. Visst fan - jag glömde - Bruce Springsteen och Steven Van Zandt är ju så mycket mer än arenarock. De är ju faktiskt vår tids sanna rockpoeter. De är ju - faktiskt - ärligare än någonsin. Amen.

Marcus Birro är inte pretto. Inte pretto alls.

Marcus Birro räddar den italienska fotbollen. Jag vill påpeka att detta INTE är ett tal till nationen - utan bara ett inlägg på ett internetforum:

"Ärligt Talat!! En människa dog i dag, skjuten i nacken genom rutan på sin bil. Det sägs att det var en olycka. Vi här kan garanterat inte veta. Men just nu har vi en skyldighet mot förnuftet och kärleken i våra kroppar att hålla tonen dämpad!!! Sänk tonen. Jag ber er! Sänk tonen. I detta nu vet vi inte vad vi står inför; men en sak är säker! Det kommer hända något! Som jag ser det är fotbollen bara ett symptom på en sjukdom, den italienska statens oförmåga att bringa säkerhet, tålamod, heder och rättvisa till sina medborgare. Fotbollen är spriten för ett fyllo. Finns inte fotbollen finns något annat. Så ser jag det. Det här är en av de svartaste dagarna på länge. Jag sitter på ett hotell i Mölndal och känner mig helt...nedriven. Som om allt man försökt byga upp liksom bara slås i bitar. Men jag står kvar här och försöker bringa någon ordning i allt kaos. Jag vägrar tro att den italienska fotbollen är död. De får bära bort mig, sist av alla."

Oerhört starkt. Fast allt Marcus byggt upp slagits i bitar, så står han upp för det han tror på. Det är så vackert. Så äkta. Tack Marcus Birro för att du finns där för oss.

Bokmässan: Resumé

West8th hissar och dissar åtta personligheter från Bok & Bibliotek 2007. På ett härligt, ytligt vis.

I särklass:

Folke Rydén, journalist och filmare, bl a för SVT.

Det är jävligt stort att se Folke irl. Mannen har karisma och pondus som osar 30 år av internationell erfarenhet. Hans intelligenta, populärvetenskapliga smil känns igen från tiden som USA-korre. Den mannen har en jävla koll helt enkelt. Poppis bland damerna.

Respekt:

Tobias Regnell

Sveriges största punkentreprenör. Startade Offside och sket i jantelagen. Bidrog mer än de flesta till den svenska fotbollshypen. Overkligt initierat magasin. Från lilla Sverige. Om lilla allsvenskan. Mannen är ett geni.

Erfaren:

Jan Guillou

Jo, det var rätt stort att träffa honom. Ja, han hade uppkavlade armar. Nej, han hade inte skjortan nerstoppad i ett par stentvättade 501:or från 86. Han hade en alldeles för stor skjorta för det. Ja, han lutade sig framåt mot disken så att han riskerade att ramla om inte hans enorma biceps hjälpt honom med balansen.

Dåligt omdöme:

Mark Levengood

Levengood är en trevlig prick, ingen kan ju säga något annat. Men att kindpussas inne på Piratförlaget med Sveriges mest meningslösa person, Henrik "Malin Baryards kille" Johnsson är ju liksom inget W8th imponeras av.

Självmålet:

Kristina Kappelin

Mitt problem med Kappelin är de enkla poäng hon tar bara för att hon bor i Rom och talar italienska. Hon kallar sig journalist, men hennes alster består av kafémöten och att översätta La Reppublica. Nu släpper hon en bok som enligt henne själv inte handlar om italiensk mat. Titeln? "Rom - maten och människorna".

Den unge och förvirrade:

Ronnie Sandahl

Tyckte mest synd om honom. Kan inte vara kul att bli så totalt ignorerad när man pratar om sin så omtalade bok. Bara Kappelin fick mindre uppmärksamhet. Men det kan ha berott på att Fredrik Belfrage tystade henne för gott.

Mysteriet:

Fredrik Belfrage

Fredrik Belfrage hamnar i den kategori mediepersonligheter som alltid funnits och som, av någon anledning, aldrig ifrågasatts. Mannen är värdelös. Trist. Dåligt klädd. Omodern. Menlös. Lokal. Gammalmodig. Traditionell. Ändå anlitar Piratförlaget honom som konferencier (utfrågare av författarna). Bara hans infantila hemsida får mig att ilskna till.

Vem satte honom till livet?:

Henrik Johnsson

Orkar inte ens ta upp frågan om vad fan han gjorde i Piratförlagets monter, eller på Bokmässan öht. Han kollade i alla fall inte efter böcker. Han kramades och kindpussades med folk på Piratförlaget. Han var där, liksom. Jag har fortfarande inte förstått vad det är han gör för något. Man ser honom på tv ibland. Men vad är det han gör? Vet någon?

Farväl Ronnie.

Jag tycker ofta att Ronnie Sandahl har haft träffsäkra krönikor i Aftonbladet under åren han varit där. Men jag tror att hans bok och uppståndelsen runt den stigit honom åt huvudet. Idag såg jag honom stå och berätta om sin bok på Bokmässan. Och det var stentrist.

Lille Ronnie inför ett tiotal personer (bara män i 30-40-årsåldern!) pratade om omtolkningar, om ångest (surprise), om rädsla, och allting var bara så tråkigt att lyssna på. Jag stannade inte ens. Men då han hade en mick var det svårt att tränga ute hans falköpingsstockholmska i hallen. Han försökte tydligen med några skämt emellan metaforerna, jag hörde dock inga skratt från publiken.

Jag har inte läst hans bok om dem som aldrig sa hora. Men den respekt jag hade för honom har nog försvunnit bara genom den scarf han bar runt halsen. Han såg ut som en svensk kille från en västgötsk by som vill leva franskt och sitta och beskriva sina tankar för något popsnöre som lyssnar på Belle & Sebastian. När jag tänker efter är det säkert det han gör också.

Jag längtar tillbaka till hans krönikor om en McChickens förträfflighet och genialiteten med Daily Mirror.

Farväl Sandalen.

Mysiga Carro.

- Vi var kanske lite barnsliga jag och mina kompisar. Vi hängde inte på stan som många andra i vår ålder. Vi hängde i Tipshallen.
Tävlade ni när ni lekte idrott?
- Aldrig. Det handlade mer om att komma på nya grejer och försöka lära sig dem.

Från dn.se

Som jag alltid misstänkt var Carolina Klüft en klassisk tönt i sina unga år. Skillnaden från oss andra är att vi till slut blev rätt coola ändå. Undrar hur länge det tar för Klüft att fatta att skitgubbe inte längre är ett normalt fredagsnöje när man är 26. Skall bli intressant att se rubrikerna första gången hon tar sig en fylla. Men. Det lär dröja som jag ser det. Vi pratar trots allt om en kvinna som fortfarande anser det vara fult att svära, som är förlovad med sin bästis och som niger när hon tar emot VM-guld.

Tacka vet jag Zizou. Giganten som spöade småglin till rasistpack i Marseille på 80-talet, rökte cannabis på rasterna och avslutade med att sänka Materazzi inför tre och en halv miljard tv-tittare.

Strage håller min jävla rygg.

Det är en av mina sista kvällar i Malmö. Stans mest "seriösa" svartklubb är scenen. Fyllan har gjort mig på destruktivt-efter fem-humör. Tiden går sakta. Jag märker efter ett tag och till stor förvåning att en ung kvinna står och försöker föra en konversation med undertecknad över den billiga skitölen.

Av någon anledning ser hon inte desperat ut, trots att klockan närmar sig sex. Jag vet inte hur jag skall hantera situationen men vägrar tro att hon överhuvudtaget skulle ha något intresse av att stå där och prata med en ångestfylld, bitter och sentimental man närmare 30 än 20.

Jag väntar bara på rätt tillfälle att få förstöra hennes entusiasm. Jag är klädd i nån slags kavaj/rock som egentligen ser för jävlig ut. Men det är mörkt därinne på svartklubben. Kavajen/rocken ser kanske till och med cool ut. Hon frågar mig vad jag lyssnar på för musik. Jag hör henne knappt på grund av en konstant och horribel hemmagjord house. Men jag svarar, tja, sista skivan jag lyssnade på var Nate Dogg, G-Funk Classics. Hon ryggar tillbaka. Blir illa till mods. Entusiasmen slocknar som på kommando.

Hon säger, du ser inte ut som nån pimp. Jag skrattar lite. Men inte med henne. Skrattet är hånfullt och jag skäms samtidigt som jag skrattar. Jag påbörjar en klassisk monolog som jag kört vid tidigare tillfällen framför spegeln. En som bygger på Fredrik Strages försvar av West Coast och G-Funk och allt det där. När jag pratat klart är klockan halv sex. Tjejen står knäpptyst framför mig, hon tittar ner på sina gula converse och undrar vad fan hon gjort i sitt liv. Jag säger typ inget mer, när en alldeles för snygg ung kvinna tittar på mig. Tjejen borde inte titta åt sådana som mig, för det skapar problem för hennes familj och brorsor. Men kanske hörde hon hur jag malde på med att Dr Dre är ett jävla geni och att Fredrik Strage brukar gråta när han hör Let Me Ride (det där sista byggt på mina föraningar).

Den unga kvinnan kommer efter 10 sekunders smått trånande blickar fram. Hej, kan jag få ditt nummer, säger hon fort. Du är alldeles för snygg för mig, säger jag, vad skall du med mitt nummer till? Vi kan väl prata lite istället? Jag hinner inte prata, min kompis vill gå nu! Jag tar den unga kvinnans nummer och hon tar mitt. Hon går med orden "Du är söt. Väldigt söt". Jag funderar en kort stund. Sen hejdar jag henne. Gå inte nu! Vart bor du? Kan vi inte gå hem till dig och ta en drink eller något? Snacka lite liksom. Du vet.

Det är nästan ny dag ute, klockan är kvart över sex på morgonen. Fåglarna kvittrar. Men jag går med en gussilago söderut längs Bergsgatan i halvfart. Jag funderar vad fan jag håller på med. Jag vet att jag kan åka på storstryk vilken sekund som helst. Men vi klarar oss till hennes lägenhet. Jag ler så smått. Och jag har fan Fredrik Strage att tacka för allt.

"Minns Ådalen..."

Filmrepliken är en av få som etsat sig fast hos mig. Innan Lasse Åberg blev folkkär och Stig-Helmer, gjorde han Repmånad - en stilstudie i det svenska 70-talets snällhet och litenhet.

Filmen låg alltid framme för oss i uppehållsrummet när jag själv låg inne. Men då repmånad var det sista jag nånsin ville göra lovade jag mig själv att aldrig se filmen - åtminstone inte innan muck.

När det sedan var dags satt jag nästan och myste för mig själv. Denna bagatell till produktion, ändå med så mycket glädje, humor - och politik.

Nu var det länge sedan jag såg den. Och med en rädsla för en allt mer nyanserad och vuxen syn vågar jag knappt se den igen - allt det magiska riskerar att raseras. Det enda jag egentligen vill är att höra Ingvar Andersson aka Kapten "Beethoven":s klassiska finskånska fras: "Minns Ådalen...minns Ådalen..."