TACKTAL 1 Tack Ulf Lundell, för att du spelade Slippin' Away med Rolling Stones i ditt sommarprogram 2007. Står i tacksamhetsskuld. Det är med största sannolikhet det sista riktigt gripande som Stones gjorde. Slippin' Away är avslutningsspår på albumet Steel Wheels från 1989. Och notera att det är Keith Richards bakom micken.
TACKTAL 2 Tack Jan Gradvall, för alla ”musikskatter” du skrivit om under åren. Lånade för en tid sedan Reeperbahns samling och i skivans ettui har du skrivit några ord om gruppen. Inbjudande läsning för nybörjare att närma sig Reeperbahns musik. Och du tipsar om två låtar. Den ena - Som druvor - är fantastisk! Och jag vet att det låter patetiskt. Men jag tycker det här är det närmaste ett svenskt popband någonsin kommit The Smiths.
DET MESTA HAR skrivits om Stone Roses rosade debutskiva från 1989. Det finns inte mycket att tillägga mer än att bara konstatera faktum. I april är det 20 år sedan Stone Roses gav ut The Stone Roses på Silvertone Records. Stort grattis önskar vi på West8th!
Stone Roses - She Bangs The Drums, Blackpool, 1989.
RECENSION OASIS Plats: Globen Publik: Över 15 000. Bäst: Falling Down och Shock Of The Lightning Sämst: Fotbollsramsorna från ståplatsläktaren.
DET MESTA ÄR sig likt sedan senaste Stockholmsbesöket 2006. Bandet kör i stort sett samma låtlista, med några få justeringar. Dels sex låtar från senaste skivan Dig Out Your Soul, men även gamla fina Slide Away. Nu spelar det liksom ingen roll. Oasis går på rutin. Basisten Andy Bell och kompgitarristen Gem Archer ser ut att vara lika stimulerade som väskpackarna på Arlanda en tidig måndagmorgon. Å andra sidan, hur kul är det att spela Wonderwall och Rock N' Roll Star år ut och år in? Bäst under kvällen är två av de nya låtarna, Falling Down och Shock Of The Lightning, och Noels leende under allsången i Don´t Look Back in Anger. Och hur är då Liams röst? Den är bättre än det kvällstidningarna skvallrade om från spelningen i Göteborg 25 januari. Ett plus går också till nye, flitige trummisen Chris Sharrock.
MEN JAG FÅR till min stora förtvivlan nu konstatera att Oasis och jag skiljs åt. Det här var förmodligen sista gången jag gick på en Oasiskonsert.
DET ÄR KNAPPAST en nyhet att bandet har förändrats rejält under 2000-talet. Men under kvällen i Globen blir det påfallande tydligt. Oasis spelar en massa ballader, och i det ljuset framstår de som ett bredbent mjukrockband. Kvar finns bara små fragment av det gitarrgnissel många av oss dyrkade. Balladerna och de urvattnade hitsen gör att jag tittar på klockan en gång för mycket. Det ger mig även tillfälle att lyfta blicken i detta hockeypalats. Och jag ser väldigt många unga flickor och pojkar. Det jag tar med i minnesbanken från kvällen är bilden av de två fotbollshuliganer som stod framför oss under konserten. De hoppade och knöt näven i luften, skanderade Who the fuck is Man U? De blev irriterade när vi andra intill bara stod stilla, oberörda. Fotbollshuligan 1 väste till oss: ”Fan har ni aldrig varit på en Oasiskonsert förr, eller?”
Jo, det har vi, och nu räcker det. Tack för teet!
West 8th:s poprecensent tycker att Oasis ska spela såhär: 1 Bag It Up 2 The Turning 3 Columbia 4 Go Let It Out 5 Supersonic 6 Out Of Time 7 Songbird 8 Some Might Say 9 Shock Of The Lighting 10 Waiting For The Rapture 11 Falling Down 12 Whatever 13 Cigarettes And Alcohol 14 My Big Mouth
Extranummer: 1 Step Out 2 Roll With It 3 I Am The Walrous
Nej, för femtioelfte gången, det är inte Robert Englund!
PHIL COLLINS TILLHÖR knappast den typ av artister som går hem bland musikkritiker. Det fnyses om honom - popjournalister rankar hans musik som gourmandkockar rankar mikromat. Och så kommer det att förbli, även efter denna text. Men, och betoning på men, jag kan inte annat tycka än att de kontexter Phil Collins hamnat i är direkt olyckliga. I Brett Easton Ellis ökända roman American Psycho lyssnar psykopaten Patrick Bateman nästan uteslutande på Huey Lewis and The News och Phil Collins (eller hans tidigare grupp Genesis). Boken kom i början på 90-talet, samma decennium kom kommersiella radion i gång, och det dröjde inte länge förrän en viss ”lugn” kanal hade just Phil Collins som en av sina ”favoriter”.
SOM FLERA VET brukar sällan idrott och musik fungera i symbios. Visst finns det undantag. Men när det kommer till Phil Collins och idrott finns det knappast några ljuspunkter. Dagarna före det senaste nyåret blev Liverpools lagkapten Steven Gerrard åtalad för misshandel av en discjockey. Än så länge är det mycket lösa trådar i vad som egentligen hände. Men i brittiska medier har det länge florerat att Steven Gerrard var ute och klubbade, och önskade just Phil Collins (hans cover på SupremesYou Can´t Hurry Love) och fick tvärnobben av discjockeyn. Det ska ha slutat i fullständiga våldsamheter. Kanske drar jag för höga växlar av det här. Men jag vill ändå hävda att Phil Collins förknippas med för mycket, tja, låt oss säga obehagligheter. Man kan tycka vad man vill om Phil Collins. Men, det är inte bara mördare, hemmafruar och frustrerade fotbollsspelare som lyssnar på honom.
Fem pärlor med Phil Collins - Two Hearts - Groovy Kind Of Love - In The Air Tonight - Against All Odds - Take Me Home
Tre örhängen med Genesis - Man On The Corner - Me And Sarah Jane - Throwing It All Away
Detta visste du inte om Phil Collins... Han spelade huvudrollen (!) som bankrånare i den underskattade Buster (1988)... 1975 efterträdde han Peter Gabriel som sångare i Genesis...på John Martyns utsökta Sweet Little Mystery är det Collins som spelar trummor.
”RYAN ADAMS LÄGGER AV” läste jag i GP för någon vecka sedan. Tydligen har den amerikanske låtskrivaren/sångaren drabbats av en svår öronsjukdom, och nu tvingas han lämna musiken vid 34 års ålder. Det är onekligen en tråkig nyhet. Ryan Adams är kanske det senaste decenniets främsta begåvning inom rock- och popmusiken, om du frågar mig. Han kom fram i mitten av 90-talet med gruppen Whiskeytown som kunde ha blivit kanske världens bästa band, om de bara hade fortsatt.
GRUPPEN GJORDE TRE väldigt uppskattade album, Faithless Street, Strangers Almanac och Pneumonia. Det sades att gruppen upphörde på grund av deras alltför dekadenta leverne, för mycket whisky (ja, förlåt då). Om det är sant kan vi låta vara osagt. Om man ska lyssna på bara ett album från Whiskeytown så är det Strangers Almanac, andra skivan. Amerikansk rock var lite i stå efter den postmoderna grungen, collegeband firade enstaka hits på radiostationer och LoFi-rocken var avvaktande. Förutom Jeff Tweedy (Wilco) och Gary Louris (Jayhawks) var Adams ett tredje ordentligt skäl till att röra på smilgroparna för amerikansk alternativ country/rock under den tiden.
MED SITT WHISKEYTOWN lyckades Ryan Adams föra rocken vidare med tydliga influenser från den goda amerikanska rocken och countrytraditionen, Beach Boys, Big Star, Replacements, och Gram Parssons. Strangers Almanac låter fortfarande smäktande själfullt och sensitivt i mina öron. Men Ryan Adams satsade på solokarriären. 2000 kom Heartbreaker som skrevs upp av samtliga kritiker. En helt okej debut, men knappast så bra som alla sa. Adams gjorde dock ett smart drag. Genom att spela in en lovande duett med Emmy Lou Harris, Oh My Sweet Carolina, var den mediala uppmärksamheten garanterad. Och sen har det bara fortsatt. Ryan Adams verkade vara rockens pojke med guldbyxorna. Kopiös kreativitet, och albumen förlöste tätt efter varandra. Sedan utstrålade han en ovanlig kombination av frispråkig intelligens och Bad Boy-karma.
Whiskeytown, med en blott 22 år gammal Ryan Adams, live i St. Louis april 1997 - "Excuse Me While I Break My Own Heart Tonight".
ADAMS EGEN FORM eskalerade fram till Rock n Roll (-2003), som verkade vara ett beställningsjobb från dåvarande skivbolag. Här gick det inte riktigt att känna igen Ryan Adams nya inriktning. En mer kommersiell ådra utkristalliserades i musiken. Under en medioker konsert på Münchenbryggeriet i Stockholm i samband med skivturnén uttryckte han i mellansnacket en klar frustration över dåvarande skivbolag. Men Ryan Adams tar revansch musikmässigt. Han börjar samarbeta med The Cardinals och ger ut Cold Roses, en dubbelskiva från 2005. Låtarna är bättre snickrade, och han lyckas förena rock med alternativ country. Och det är bara att hålla med David Letterman: ”a great album”.
HÄR FANNS DET framtidshopp och året efter gav Adams ut två skivor: en med The Cardinals: Jacksonville City Nights och ett soloalbum, 18. Kreativiteten blev sedan Adams svaghet, skivor gavs ut som servetter, och någonstans där tappade jag intresset. I stället lyssnade jag på de äldre Whiskeytownskivorna, och det gör jag fortfarande. Mycket kan sägas om Ryan Adams. Om hans eländiga Sverigespelningar, hans oberäknliga humör, hans Oasiscovers och ditten och datten. Men enklast är nog att säga att Ryan Adams avhopp från musiken innebär ett stort tomrum.
Ryan Adams och Whiskeytowns Topp 10: 1) Dear Chicago 2) La cienga smiles and says goodbye 3) My winding wheel 4) Turn around (Whiskeytown) 5) Crazy about you (Whiskeytown) 6) If he couldn´t have you (Whiskeytown) 7) New York New York 8) Harder now than it´s over 9) Dance all night 10)Mockinbird
KONSERT I'M FROM BARCELONA Plats: KB, Malmö. Publik: Högst 300. Bäst: Sångaren Emanuel Lundgren. Sämst: Enligt Wikipedia är dem 28 stycken, i går räknade jag till 20. Men vafan, de är fortfarande för många!
När jag får frågan om jag vill gå och se I'm from Barcelona blir jag direkt lite medvetet disträ. Jag har länge placerat detta band i samma typ av fack där jag lagt Magic Numbers och en sådan som Jens Lekman. Trallvänlig musik utan nerv. Och musik utan nerv är som pytt i panna utan stekt ägg, man tröttnar innan man tagit första tuggan.
Men denna kväll blir jag positivt överraskad, det här var faktiskt en rockigare inramnning än väntat. Sångaren, skåningen Emanuel Lundgren, ska ha mycket av credden för sin humor. Men jag gillar låtvalen också, här finns tempo och frenesi. När det närmar sig låt sex-sju blir jag livrädd att bandet ska spela min mardröm "We're From Barcelona" - och det gör dem också. Men dem gör det i en uptempo-version, som fungerar felfritt framför de 300 (?) i publiken.
Det här blev faktiskt rätt vackert till slut. Kan det vara så att I'm from Barcelona kommer till sin rätt som liveband mer än som avskalat lallande ur högtalarna på ett café med blommiga tapeter? Ja, så måste det vara.
Tack!
