En ny tid.

Säga vad man vill om det. Ingen kan påstå att sportjournalistiken är oumbärlig för vår framtida samhällsutveckling. Men dess kaxighet och det allt större utrymme den får är ju faktiskt intressant. På gott och ont. För 10 år sedan var det väl ingen som på allvar övervägde att bjuda in en "sportreporter" till en debatt.

En del tycker att sportjournalister tar sig själva på för stort allvar. I den här debatten undrar jag vilken som egentligen tappat fotfästet. Författaren Björn Ranelid är en retorisk mästare. Han kan hylla sig själv oreserverat i en femminutersmonolog utan att för den delen se slagen ut. Hade jag representerat sportjournalistiken och sportstjärnorna (som Fredrik Ljungberg) i en debatt mot Ranelid hade jag varit livrädd. Men Fotbollskanalen.se:s Olof Lundh gör det sakligt och stabilt, även om han inte får komma till tals hälften så mycket som BR.

Olof Lundh mot Björn Ranelid om olika konstformer i Kvällsöppet.

Även Sydsvenskans Anja Gatu lyckas väl ändå att få viss upprättelse för den så utskällda sportjournalistiken. Och det är ju bara ytterligare ett bevis på att sportjournalistiken - på gott och ont - berör även i de lite finare rummen. Men ni får vänta en bit in i programmet. Aftonbladets Robert Laul känns som vanligt fladdrig. Patrik Sjöberg säger en sak på tjugo minuter. Yannick Tregaro verkar skämmas över sin egen GP-artikel. Hans Chrunak har jag alltid varit tveksam till. Han verkar, precis som Lars Lagerbäck, tro att citat går att ändra på i efterhand - om man bara skriker tillräckligt högt. Är man skarp förstår man ju att Chrunak vet att han sa precis vad Expressenreportern skrev. Magnus Nyström, som förvisso inte alltid är den smidigaste, tar också trovärdigheten ifrån en Chrunak som verkar tycka det är skitkul att vara en del av media (SVT:s simexpert), så länge man inte sitter med i Debatt. Nåja, Anja Gatu gör det bra på slutet. Patrick Ekwall är för trygg för sitt eget bästa. Han är ett mysterium för mig (även om jag som många andra dårar suttit och kollat mig blind på Ekwall vs Lundh-avsnitt), och i ärlighetens namn borde han väl lägga av med tv snart. Hans blogg är betydligt mer intressant och, faktiskt, välskriven. Trevligt att Lars Lagerbäck också var med, även om vissa saker han påstår haltar en del.

Debatt om sportjournalistik

Här finns ett frö...

till något som kan bli enormt, tror jag.

En akustisk "David Lynch-inspirerad" I'm Good, I'm Gone med Lykke Li.


...Samma 22-åriga Lykke Li i en park i L.A. med Dance, Dance, Dance.

West 8th listar.

Jason Mraz - försöker lära sig d-ackordet, men hamnar närmare ett avancerat gh.

Riktigt jävla inne:

1. Titiyo. 40-taggaren rockar som fan. Det går inte att tröttna på Kleerup-låten. Monoton, kylig och skön vårplåga som jag började lyssna på alldeles för sent. Kleeurp - en snubbe att gilla - även om alla andra också gör det.

2. Jonas Bjurström, mittfältaren i Trelleborgs FF kan mycket väl vara allsvenskans bäste mittfältare. Den bäst bevarade pärlan i hela Sverige. Jag var först med detta, ok?

3. Mix Megapol Malmös nattsändning. Jävligt tveksamt, jag vet. Men lördagnatt hemma framför datorn. Ensamhet, självömkan - och Roxette o Christer Sandelin på radion. Då var man sju, åtta något. Den problemfria tiden.

4. H&M:s priser. Slår aldrig fel. Tack för alla lönsamma samarbeten i Afrika o Indien. Yes!

5. Olof Lundh - En jävla hjälte. Och har nästan alltid varit det. Född och fostrad i Lund med därtill passande efternamnet. Som förpliktigar. "Lunds enda statarfamilj" sa Mats Olsson. "En av de finare familjerna" sa Patrick Ekwall. Jag vet inte vad som stämmer. Men tack Lundh - Bois- och Leedsfantasten - 2.02 lång - för din stil, dina historier o din kunskap! Ha en schysst sommar!
Olofs CV:
Skjutjärn på JMG - Check!
Skjutjärn på GP - Check!
Skjutjärn på Expressen - Check!
Skjutjärn på TV 4 - Check!
Bäst kontaktnätverk i hela jävla Fotbollsverige - Check så in i helvete!
Birro kanske alltid kommer försvara Totti - Jag kommer alltid försvara Olof (om nu nån jävel skulle bry sig).

6. Mange Schmidt. Skrällen! Har kallat denna nolla (?) "sopa" fler gånger än någon annan. Men den senaste singeln är mer självdistanserad än vad som e hälsosamt. Dessutom får man rätt uppenbara 80-tals-dancehall-vibbar med synten i bakgrunden - tack!

7. Kate Ryan. På gränsen, men belgisk eurodance får för lite ljus på sig.

8. Michael Essien. Behöver man aldrig motivera. Aldrig någonsin. Att han spelar i Chelsea beror på pengarna. Men kan man klandra honom? Fråga Razak Omotoyossi.

9. Guns N Roses - Appetite For Destruction (1987) - sälj den till mig Martin!

10. Carl Lind, Borås Tidning. Det här är ett av de bättre reportagen jag läst. Från en mörk decemberkväll i Hästveda.

Riktigt jävla ute:

1. Jason Mraz. Behöver inte motiveras. Jag gör det ändå: Jason Mraz är hela jävla sinnebilden för mainstream -multinationellproducerad , ligga-alla-till-lags-musik som hjärntvättar den redan rädda och osjälvständiga världsbefolkningen. Nu handlar det om en sofistikerad, "softish" stil som varenda jävel gillar. Tröttsamt är en schysst kommentar i sammanhanget. Ibland e nordamerikanerna tröttare än vad man befarade. Inte Timbaland då. Han är pigg.

2. Radopratarna på Mix Megapol Malmö. Behöver definitivt inte motiveras. Och jag gör det inte.
2 a) De här inslagen med "lyssnare" från Veberöd och Svalöv m fl som talar om varför de lyssnar på "Mix Megapol"...

3. Djävulen Bär Prada. Till slut såg jag den. Och den var katastrofal.

Det är bra att vara först.

Jag har varit först med ett par saker. På rak arm:

...Jag var förmodligen bland de första att upptäcka att kalles kaviar funkar utmärkt även på toast...

...Jag var jävligt tidig med att nämna IMDB i speciella kontexter. Vi snackar alltså sent 90-tal här, vid internets genombrott...

...Jag var inte först med att hylla Jonas Game...men han är bra...

...Jag var först med att hylla Tim Borowski...men störst är att jag upptäckte Bastian Schweinsteiger redan 2004...

...Jag var förmodligen först i Sverige med att sitta och dricka Gevalia EBONY (ett kaffe man blir hög av)i mängder framför mitt Championship Manager-spelande...vi snackar tidigt 2000-tal...

...Jag VAR tidigast i min klass med att kolla på Seinfeld. En serie som lite senare upptäckets av hela världen. Andra serier jag upptäckte/hyllade först är bl a Nip/Tuck och Nightstand with Dick Dietrick...

...Jag var tidig och indie med att baissa både Cameron Diaz (överskattad/talanglös) och Angelina Jolie (talanglös/överskattad)...

...med mera...

Mudcrutch.

Precis som jag trodde var det Tom Petty jag hörde i "Vaken" på vägen hem härom natten. Men det var jag själv som fick ta reda på det - inte Susanne Tellinger. Pettys nygamla projekt Mudcrutch är något så egendomligt/intressant (?) som popinfluerad sydstatsrock. De första 10 sekunderna påminner om andra albumet från gruppen som i dag heter Ceasars. På den tiden (1999, 2000?) var Ceasars Palace ett favoritband. Jag kommer i håg att jag satt med min vän i hans bil och tjatade om att få höra Cherry Kicks-skivan varenda gång vi skulle köra nånstans. Och oftast fick jag höra den trots att min vän redan hade lyssnat sönder den. Han var alltid tidigare än mig med allting.

Jag ska inte säga att det finns några större likhetstecken mellan Tom Pettys lätt pretentiösa vemod och Jocke Åhlunds & Cesar Vidals punkångestpop (fan vad bra skrivet). Men har det någonsin funnits så är Scare Easy låten att leta i. Både musikaliskt och textmässigt.

Trista repriser - orka liksom.

Mycket skriverier om Miss Li och hennes turnerande med Lars Winnerbäck. Fattar inte riktigt den stora grejen med Miss Li. Ingen kan ju ta ifrån henne att hon e grym på piano. Men hon känns som en direkt kopia av Kate Nash. I dagens MySpace-värld skulle jag till och med tippa på att Linda Carlsson sneglat rätt mycket på http://www.myspace.com/katenashmusic de senaste åren.

Men vad fan vet jag? Kanske är tvärtom eller absolut ingenting.

Vakens programledare kunde pratat lite tydligare.

Nu är jag jävligt förbannad.

Efter att ha sett den (väntade) besvikelsen Spanien-Italien sluta med (förväntade) straffar satte jag mig i bilen och körde med ilfart hem. En sträcka som ska ta 1 timme och 15 minuter körde jag in på 45 minuter bara på ren vilja. Jag kände mig som en kung där i natten i en bil som inte var min. Plattan i botten och genomsnittshastighet på 130 km/h.

Speciellt på slutet då, mitt i Vaken-sändningen på P3/P4, en fantastisk låt las ut i etern. När låten gått halvvägs var jag hemma. Strategiskt valde jag att sitta kvar i bilen med tändning och allt skit på bara för att få höra programledaren Susanne Tellinger berätta vilken låt lyssnarna nyss fick höra. Jag var SÄKER på att det var en av mina gamla hjältar sen barnsben, Tom Petty.

Men det var det inte. Problemet är bara att jag fortfarande inte vet vem det är. Tellinger valde nämligen att avsluta det med "Easyhutch med Buddcrush" ... "Easyhutch med Buddcrush" existerar inte enligt Google. Är irriterad. Så in i helvete. Mailade precis dem på Vaken. Väntar på svar.

Slog sönder en glasram i hasten till datorn. Fy fan vad livet e orättvist.