30-40 pers på Hästpojken.

Ja, det är sant. Inte mer än 40 pers löste biljett för att se Martin Elisson och Lars Malmros när de spelade på Mejeriet, Lund i fredags. Man blir lite mållös - eller var det väntat? Kan inte bestämma mig. Dock kan inte Pop-Lars vara nöjd.

Ikväll spelar de på Debaser, Malmö. Jag tippar på mer folk då.

Är det inte rörande...

...när man hittar en låt som man haft fragment av i huvudet i snart 10 år, men inte kunnat varken text, titel eller artist till...Jag tackar tillfälligheterna och Google.se. Minns ni den "post-alternativa" cowrocken? Minns ni 1999? Minns ni att denna låt höll ZTV-tittarna i ett kort men fast järngrepp? Just denna (och enbart denna) låten får mig att förlåta millennieskiftet och Blink 182, Am Hi-Fi, Tal Bachman, Good Charlotte m fl för en stund. Lyssna en gång och ha överseende med mig...

Blessid Union Of Souls -

Hey Leonardo (She Likes Me For Me).

Det finns nåt att älska med Hästpojken.

Jag vet inte om det är att Martin Elisson ser exakt likadan ut som han alltid gjort. Lika besvärad och plågad, som en nersupen, utmärglad poet. Eller om det är den något mer instrumentella, punkiga indiepopen som får mig att vakna till liv. Hur som helst är det något komiskt med att se på Elisson, och jag tror han själv också tycker han ser sliten ut när han tittar sig själv i spegeln. Det finns en så självklar självdistans i låtarna som gör att jag sitter och skrattar åt det samtidigt som jag älskar det. En vän med Stockholmsrötter som är självutnämnd expert på Göteborgs pop- och rockscen säger att det låter som Håkan Hellström fast så "jävla mycket sämre". Samma person har också yttrat "Asså, det låter ing'e bra det här".

Jag håller absolut inte med. Hästpojken har inga ambitioner eller anspråk. Det känns som ett experiment, där de jävlas med sina gamla fans. Är det det som gör att det känns så otroligt festligt? Var Bad Cash nånsin så här roliga? Jag tycker detta är grymt, Elisson!

Arenarockens renässans skrämmer mig.

Nationell feber. Fullsatt Globen. Utsålt Ullevi x 2. Kritikerhyllningar. Ikondyrkan. Morgonsoffor. Rockare, soulare, indiesnören står och gapar och skriker och applåderar. Och så en ny skiva som natuligtvis är hans "mest ärliga någonsin".

När jag växte upp var Bruce Springsteen det töntigaste jag visste. 15 år senare tycker jag exakt likadant. Under 90-talet var denna muskelrockens profet no 1 ett skrattobjekt. Jag minns en sketch från SNL, där Springsteen och Michael Bolton tävlar om vem som skrivit mest meningslösa låtar. Men något har tydligen hänt. Jag försöker förstå vad. Samma renässans fick Dolly Parton efter att man inte hört något från henne på 10 år. Varför får mediekåren panik när habila 70- och 80-talsikoner skall ut på turné igen? Hade Dolly Parton fortsatt utan uppehåll hade hon knappast setts som en "medveten och sparsmakad artist" idag.

Jag kan förstå att Springsteen är stor hemma i New Jersey, men att hans aldrig sinande, och alltid lika förutsägbara nationalsentimentalism kan attrahera folk utanför staterna är fan en gåta. När jag lyssnar på senaste skivan Magic känns det som att tiden stått stilla och att stentvättade, sönderblekta Levis och en flaska Coca Cola hällandes ner i strupen är det hetaste som finns. Jag hade aldrig en redandblueandwhite-scarf när jag lekte krig. Jag har aldrig gillat stentvättade jeans. Och jag köper nog inga nu heller. Visst fan - jag glömde - Bruce Springsteen och Steven Van Zandt är ju så mycket mer än arenarock. De är ju faktiskt vår tids sanna rockpoeter. De är ju - faktiskt - ärligare än någonsin. Amen.

Marcus Birro är inte pretto. Inte pretto alls.

Marcus Birro räddar den italienska fotbollen. Jag vill påpeka att detta INTE är ett tal till nationen - utan bara ett inlägg på ett internetforum:

"Ärligt Talat!! En människa dog i dag, skjuten i nacken genom rutan på sin bil. Det sägs att det var en olycka. Vi här kan garanterat inte veta. Men just nu har vi en skyldighet mot förnuftet och kärleken i våra kroppar att hålla tonen dämpad!!! Sänk tonen. Jag ber er! Sänk tonen. I detta nu vet vi inte vad vi står inför; men en sak är säker! Det kommer hända något! Som jag ser det är fotbollen bara ett symptom på en sjukdom, den italienska statens oförmåga att bringa säkerhet, tålamod, heder och rättvisa till sina medborgare. Fotbollen är spriten för ett fyllo. Finns inte fotbollen finns något annat. Så ser jag det. Det här är en av de svartaste dagarna på länge. Jag sitter på ett hotell i Mölndal och känner mig helt...nedriven. Som om allt man försökt byga upp liksom bara slås i bitar. Men jag står kvar här och försöker bringa någon ordning i allt kaos. Jag vägrar tro att den italienska fotbollen är död. De får bära bort mig, sist av alla."

Oerhört starkt. Fast allt Marcus byggt upp slagits i bitar, så står han upp för det han tror på. Det är så vackert. Så äkta. Tack Marcus Birro för att du finns där för oss.

Bokmässan: Resumé

West8th hissar och dissar åtta personligheter från Bok & Bibliotek 2007. På ett härligt, ytligt vis.

I särklass:

Folke Rydén, journalist och filmare, bl a för SVT.

Det är jävligt stort att se Folke irl. Mannen har karisma och pondus som osar 30 år av internationell erfarenhet. Hans intelligenta, populärvetenskapliga smil känns igen från tiden som USA-korre. Den mannen har en jävla koll helt enkelt. Poppis bland damerna.

Respekt:

Tobias Regnell

Sveriges största punkentreprenör. Startade Offside och sket i jantelagen. Bidrog mer än de flesta till den svenska fotbollshypen. Overkligt initierat magasin. Från lilla Sverige. Om lilla allsvenskan. Mannen är ett geni.

Erfaren:

Jan Guillou

Jo, det var rätt stort att träffa honom. Ja, han hade uppkavlade armar. Nej, han hade inte skjortan nerstoppad i ett par stentvättade 501:or från 86. Han hade en alldeles för stor skjorta för det. Ja, han lutade sig framåt mot disken så att han riskerade att ramla om inte hans enorma biceps hjälpt honom med balansen.

Dåligt omdöme:

Mark Levengood

Levengood är en trevlig prick, ingen kan ju säga något annat. Men att kindpussas inne på Piratförlaget med Sveriges mest meningslösa person, Henrik "Malin Baryards kille" Johnsson är ju liksom inget W8th imponeras av.

Självmålet:

Kristina Kappelin

Mitt problem med Kappelin är de enkla poäng hon tar bara för att hon bor i Rom och talar italienska. Hon kallar sig journalist, men hennes alster består av kafémöten och att översätta La Reppublica. Nu släpper hon en bok som enligt henne själv inte handlar om italiensk mat. Titeln? "Rom - maten och människorna".

Den unge och förvirrade:

Ronnie Sandahl

Tyckte mest synd om honom. Kan inte vara kul att bli så totalt ignorerad när man pratar om sin så omtalade bok. Bara Kappelin fick mindre uppmärksamhet. Men det kan ha berott på att Fredrik Belfrage tystade henne för gott.

Mysteriet:

Fredrik Belfrage

Fredrik Belfrage hamnar i den kategori mediepersonligheter som alltid funnits och som, av någon anledning, aldrig ifrågasatts. Mannen är värdelös. Trist. Dåligt klädd. Omodern. Menlös. Lokal. Gammalmodig. Traditionell. Ändå anlitar Piratförlaget honom som konferencier (utfrågare av författarna). Bara hans infantila hemsida får mig att ilskna till.

Vem satte honom till livet?:

Henrik Johnsson

Orkar inte ens ta upp frågan om vad fan han gjorde i Piratförlagets monter, eller på Bokmässan öht. Han kollade i alla fall inte efter böcker. Han kramades och kindpussades med folk på Piratförlaget. Han var där, liksom. Jag har fortfarande inte förstått vad det är han gör för något. Man ser honom på tv ibland. Men vad är det han gör? Vet någon?

Farväl Ronnie.

Jag tycker ofta att Ronnie Sandahl har haft träffsäkra krönikor i Aftonbladet under åren han varit där. Men jag tror att hans bok och uppståndelsen runt den stigit honom åt huvudet. Idag såg jag honom stå och berätta om sin bok på Bokmässan. Och det var stentrist.

Lille Ronnie inför ett tiotal personer (bara män i 30-40-årsåldern!) pratade om omtolkningar, om ångest (surprise), om rädsla, och allting var bara så tråkigt att lyssna på. Jag stannade inte ens. Men då han hade en mick var det svårt att tränga ute hans falköpingsstockholmska i hallen. Han försökte tydligen med några skämt emellan metaforerna, jag hörde dock inga skratt från publiken.

Jag har inte läst hans bok om dem som aldrig sa hora. Men den respekt jag hade för honom har nog försvunnit bara genom den scarf han bar runt halsen. Han såg ut som en svensk kille från en västgötsk by som vill leva franskt och sitta och beskriva sina tankar för något popsnöre som lyssnar på Belle & Sebastian. När jag tänker efter är det säkert det han gör också.

Jag längtar tillbaka till hans krönikor om en McChickens förträfflighet och genialiteten med Daily Mirror.

Farväl Sandalen.