Saturday, December 13, 2008

West 8th i backspegeln: Skådespeleri och dialog som ren konst

Troy Bishop, Huckleberry Fox och Debra Winger.

RECENSION
Ömhetsbevis
1983, USA
Regi: James L Brooks


EN AV 80-TALETS absolut bästa filmer, alla kategorier.
Ömhetsbevis (orig.titel Terms Of Endearment) är Simpsonsproducenten James L Brooks sensationella långfilmsdebut från 1983, och den vann rättmätigt hela fem Oscars, bland annat för Bästa film.
Men den största lysande stjärnan fick ironiskt nog klara sig utan priser.
I en imponerande ensemble fullkomligt lyser nämligen Debra Winger och bjuder här en av filmhistoriens enskilt starkaste rolltolkningar.
Winger spelar Emma, en naiv, sprudlande men harmlös ung kvinna som bestämmer sig för att gifta sig med sin första stora kärlek Flap (Jeff Daniels), trots sin mor Auroras (Shirley MacLaine) bestämda avrådan. Flap är engelsklärare, och minst lika naiv och hoppfull som Emma i sin jakt på det ljuva, kärleksfyllda livet.
Paret lämnar Aurora och Texas för Flaps nytilltänkta lärarjobb i Iowa. Men i samband med att hemmafrun Emma blir gravid för tredje gången börjar slitningarna bli allt tydligare i relationen, och mamma Aurora får via daglig telefonkontakt med dottern allt mer rätt i sina förutsägelser.

SAMTIDIGT GÅR DEN drygt 50-åriga förtjusande, men ensamstående Aurora hemma i Texas och väntar på en karl som kan överraska henne. Hon anar inte att grannen på andra sidan häcken har precis allt som hennes andra kavaljerer saknar; humor, oförskämdhet och en stor portion sexlust. En roll som förmodligen var skräddarsydd för Jack Nicholson redan tidigt på planeringsstadiet.
Nicholson gör heller ingen besviken som den före detta astronauten och livsnjutaren Garrett, som får Aurora på fall över en eftermiddag.


Ömhetsbevis.

MAN KAN SÄTTA så många olika etiketter på Ömhetsbevis. En film om relationer som är så starka att inget i världen kan förgöra dem, en berättelse om starka, goda personer som försöker överleva vardagstristessen på sina egna sätt.
Ömhetsbevis är, oftast, skådespeleri som ren, skär konst. Debra Wingers insats är så imponerande att bara prestationen i sig griper tag, och jag har svårt att se att filmteamet kunde hålla ögonen torra under scenerna.

Ömhetsbevis återkommer hela tiden till den naiva, nyfikna människan. Det speglas genom den ständigt lika positiva Emma Hortons jakt på glädje, hennes avgrundsdjupa kärlek till barnen, och till slut hennes kamp för att överleva. Men det speglas också genom hennes nyfunne älskare, bankiren Sams (John Lithgow) längtan efter kärlek, det speglas genom den lite bortkomne och olycklige Flap, och det speglas genom den upp över öronen i Garrett förälskade Aurora.

TROTS ATT James L Brooks i vissa Hollywoodkretsar anses vara en levande legend, har han faktiskt bara fem långfilmer på sitt samvete. Brooks och Matt Groenings livsprojekt Simpsons har tagit den mesta av tiden de senaste 20 åren.
Men de få filmer Brooks regisserat vittnar alla om en mästare som lever för dialogen. I Ömhetsbevis sätter han en standard som inte många fler än han själv nått upp till sedan dess. Hans sätt att till synes helt obekymrat skölja över den allvarliga scenen med varma, fantasifulla, upplyftande och mänskliga kommentarer är ett kännetecken som även genomsyrar hans senare filmer som Livet från den ljusa sidan (1997) och Spanglish (2004).
Brooks har en osviklig kärlek till de mänskliga detaljerna, och det är det som gör Ömhetsbevis till en fulländad pärla i filmhistorien.

Shirley MacLaine fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, och en av de nominerade konkurrenterna var alltså motspelerskan Debra Winger.
Jack Nicholson vann sin Oscar för bästa manliga biroll, i sin tur i konkurrens med John Lithgow.
James L Brooks vann Oscar för både Bästa regi och Bästa manus efter förlaga.
Filmen vann Oscar för Bästa film.

1996 kom en uppföljare, Aftonstjärnan, med enbart Shirley MacLaine och Jack Nicholson kvar från föregångaren.

FM

Thursday, December 11, 2008

Rörande och realistiskt.

Mickey Rourke som Randy 'The Ram' Robinson.

RECENSION
The Wrestler
2008, USA
Regi: Darren Aronofsky


THE WRESTLER AV Darren Aronofsky (Requiem For A Dream och The Fountain) var Stockholm filmfestivals bästa film och är tveklöst en av årets bästa filmer!
Mickey Rourke gör en fantastiskt trovärdig rollprestation som den sargade wrestlingbrottaren "Ram". Hans hälsa har börja svikta och en strippa Candince (Marisa Tomei) uppmanar honom att ta upp kontakten med sin dotter (Evan Rachel Wood). Lika svårt som det är för Ram att dra sig tillbaka från brottningen är det att få ordning på privatlivet...


The Wrestler.

THE WRESTLER ÄR rörande och realistisk. Den bärs i synnerhet upp av det magnifika skådespeleriet från Rourke och Tomei. Dessutom visar också Aronofsky att han är en skicklig berättare genom sättet han använder bilder och form på. The Wrestler vann Guldlejonet i Venedig 2008 och är ett måste!

TA

Tuesday, December 9, 2008

Supremeklass?

Med anledning av signaturen Maccas kommentar på förra inlägget publicerar West8th här singeln som slog fullkomlig knockout på Top Of The Pops för tio år sedan. Året var 1998, Frankrike blev världsmästare i fotboll på hemmaplan och jag levde livet en sommar i Torquay utanför Exeter. Den här postar vi för dig, Macca!


Spice Girls - Stop

Fotnot: Det där med Top Of The Pops och knockout har West8th inte fått bekräftat.

FM

Monday, December 8, 2008

Konstpaus.


Boyzone - Love You Anyway

Det är med all säkerhet ett av Irlands töntigaste band någonsin. Men låt oss för en stund ignorera denna video, som slår helt nya rekord i cornyness, och bara lyssna på Love You Anyway. Är det bara jag som får Motownvibbar? För allmän kännedom; jag skämtar inte. Det här ÄR en bra låt. Den första någonsin från pojkbandet från Dublin.

FM

Konstpaus.


Del Amitri - Here And Now

Bästa youtubeklippet, förutom trailerklippet av Oliver Stones W och Darren Afronskys The Wrestler, är solklart denna liveversion av Here And Now med skotska pop/rockgruppen Del Amitri. Klippet genomsyras starkt av en "skulle ha varit där"-känsla. Here and Now är Del Amitris motsvarighet till Steve Miller Bands The Joker, ni vet den låt som huserade i början på 90-talet i jeansreklamer."

TA

Ett försvarstal: Kevin Costner och Bodyguard



En smörig plåga eller bara en missförstådd film?

Nyligen såg jag The Bodyguard på TV4 Film. Och den berörde mig mer nu än när den gick upp på biograferna, 1992. Kevin Costner visar hur bra han är i den typen av hjälteroller som inte bär muskelpumpade attribut och stilar med oneliner efter oneliner. Han är bara tyst. Och ser kroppsligt ut som en fotbollsspelare, ja, en fotbollsspelare från 80-talet, ganska smal men vältränad.

Costner har fått så mycket skit att jag bara vill försvara honom. Visst, jag är inte dummare än någon annan. Jag kan erkänna att han gjort felsteg på senare år. Men hans facit från genombrottet Silverado 1985, De omutbara, Ingen utväg (-87), Bull Durham och Drömmarnas Fält (-89), Dansar Med Vargar (-90), JFK (-91), Robin Hood - Prince Of Thieves (-91) och Bodyguard är ett jävla tungt facit! Samtliga filmer är sevärda och mycket tack vare Kevin!

Han har ju jämförts med James Stewart och likheter finns, inte minst i gentlemannastilen och kläderna och i dialekten.

I Bodyguard spelar Costner Frank Farmer, en tidigare livvakt till Reagan. Farmer lever med samvetet från en attack på den dåvarande presidenten och arbetsgivaren. Men Farmer försvarar sig yttre sett med att hävda att han inte var där, då det hände. Han var nämligen på sin mors begravning.

Costner är helylle - som alltid. Men jag tänker inte dissa för det. I en av de första scenerna sitter han hemma på gården och lyssnar på Four Tops Walk Away Reneei bandspelaren och kastar kniv. Han får besök av Whitney Houstons säkerhetschef som vill anlita honom. Farmer visar honom att han är ett säkert kort med vapen och säger bara "we´ll see" om han kan göra ett bra jobb...

Det är den där lågmälda stilen, som han ofta blir utskälld för, som jag gillar. Flera säger att han är en torrboll, men det är han inte!
Bodyguard har skönhetsfläckar, men det är mest i manuset. Vissa partier, som när Farmer är med Rachel(Whitney Houston) i Florida, är svaga. Och liksom slutfinalen på Oscarsgalan då Farmer räddar Houston. Det finns liksom inget motiv varför hans tidigare kollega Portman ska försöka döda sångerskan.

Dessutom är det flera logiska luckor som duggar tätt... Men nåväl.
Sammantaget är Bodyguard en bra romantisk thriller med flera snygga partier, och när den är som bäst är den tät och spännande. Och se den för vad den är! En underhållningsfilm, 100 procent mainstream. Ingenting annat.


Minns ni med samma förtjusning som West 8th:s filmrecensent?

Den känns nu väldigt mycket 90-tal i musiken och kläderna. Och jag gillar att det utspelar sig mellan en svart kvinna och en vit man. Och med tanke på att producenten/manusförfattaren Lawrence Kasadan skrev filmen för Steve McQueen och Faye Dunaway, blev det egentligen inte så tokigt.

Filmens slut är också mycket, mycket bra. Costner står på flygplatsen med bruten arm och brutet hjärta. Hans kärlek, hans arbetsgivare Rachel Morrton lämnar honom med flyget. Efter en öm kyss till tonerna av I Will Always Love You...

I nästa klipp sjunger Rachel på en nattklubb med en annan livvakt. Och Frank Farmer har en ny arbetsgivare, någon kommunalpolitiker...
Bodyguard blev sågad när den kom 1992, och jag tyckte inte heller om den. Jag tyckte den var smörig. Men idag, med ett ”vuxet öga” och kanske mindre prestigeladdad syn på den, betraktar jag den med kärlek som till en gammal vän. Förstående, med värme och humor. Och, faktiskt, beundran.


TA

Recension: Fourth - The Verve



The Verve, Fourth, 2008, Sony Music

Det är inte bara finanskris just nu. Britpopen faller rekorddjupt också. För några veckor sedan kom eländiga Oasis Dig Out Your Soul. Nu hör jag The Verves Fourth, som inte heller övertygar.
Singeln Love Is Noice överraskade och fick mig att tro att Fourth ändå kunde låta okej. Men det var bara en illusion.

Fourth är ett sömnigt album och saknar gnista och popmusikens essens: melodier. Öppningsspåret Sit And Wonder är märkligt anonym och förtjänar inte sitt goda rykte. Flera låtar börjar som Ashcrofts soloskivor, trivsamt och habilt men med en avsaknad av refränger.


Öppningsspåret Sit And Wonder får ett svalt mottagande av West 8th:s recensent.

Och man väntar och väntar på den stora triumfen. Den där låten. Gåshuden. Inspirationen. Verklighetsutflykten. Stanna upp och lyssna-låten.
Men den kommmer nästan aldrig. Avslutningsspåret Appalacian Springs räddar Fourth från katastrof och lämnar The Verve med en viss värdighet. Förenklat, väldigt förenklat, skulle man kunna kalla Appalacian Springs för The Verves motsvarighet till Rolling Stones Moonlight Mile från Sticky Fingers-plattan. Det är så nära The Verve kan komma svunnen gloria, år 2008.

Albumet Fourth tenderar nämligen stundtals att bli en byta-spår-skiva, och sen är det slut. Jaha.

Bara genom att se titlarna på låtarna, kan kanske den kritiske musikintresserade redan på förstadiet räkna ut vad det är frågan om.
The Verve har tappat formen. Tio år senare. Det som var 1997 års bästa band är idag som vilket band som helst. Magin är borta. Ashcrofts röst låter också i vissa spår omgjord, han vill leka Mick Jagger eller varför inte Jim Morrison. Vad spännande.

TA