Är det mig det är fel på?

Nej, Jag tycker inte det. Se här. Denna man har, som han själv så ofta påtalar, skrivandet som yrke. Eller än mer, han är poet. För att citera honom i sin egen blogg:

"Som poet och författare har jag bara två regler. Det jag skriver, både mina böcker och det jag skriver här och på min andra blogg på min hemsida, ska vara begripligt, kommet från hjärtat och av känsla. Och det ska vara totalt icke-ironiskt."

Nog för att jag aldrig fattat storheten med Marcus Birro, men jag har alltid trott att det är mig det är fel på. Men nu faller bitarna på plats. Som jag alltid hävdat är Marcus Birro dödstrist, mer pretentiös än Göran Greider och Kristina Lugn tillsammans, och fullständigt hopplös på att uttrycka sig. När jag läser en mening av honom känns det som att jag kommit över nån versöversättning från renässansen som någon haft jävligt svåra problem att tolka.

Komplicerat, forcerat, svårhanterligt. Ja, för att uttrycka det i extrema icke-Birro-ord: Vem vänder du dig till? Egentligen? Du bloggar för fan på svenskafans.com, om inte jag (trots allt bara en medelsvensson, med ibland för mycket fotboll på hjärnan) kan relatera till dina "kupade händer" , hur fan tror du då alla 14-18-åringar som utgör svenskafans huvudgrupp reagerar? Se här, jag bjuder på ett till:

"En stad i kaos bär sin heder som vatten i kupade händer."

Nej, mina vänner, citatet ovan är inget Schulman-ironiserande över Ronnie Sandahl, detta är ack bara en vanlig mening i Marcus Birros bloggande.

Jag skulle kunna sluta här. Men jag måste bara bjuda på ytterligare ett Birro-statement, och mina vänner, nu blir det riktigt tungt:

"Fotboll, kärleken till laget, är som god tröst i kupade händer, framräckt åt en genom ångestmörkret, genom en natt som aldrig vill ta slut."

Detta är ingen ironi. Ni läste väl det första citatet. Marcus Birro hatar ironi!

På hans svenska fans-blogg skall han tydligen reflektera över den italienska fotbollen. Tvivlar på att han överhuvudtaget är insatt i den. Hans bloggande nämner bara lite italiensk "grinta" med jämna mellanrum, som för att motivera varför han har en fotbollsblogg. På svenskafans.com kan man numera också se en banner på högra sidan, "Svarta vykort" av Marcus Birro står det.

Snälla. Vilken jävla avtändning.

Brittiska poplegender på 3 min.

Möt min vän från Lancaster, Manchester. Hans år i Sverige har präglats av ständiga grillningar, utfrågningar och djuplodade attacker på hans arv, på hans börd. Vi pratar naturligtvis om den brittiska senmoderna popen.

Då personen ifråga inte lärt sig ett ord svenska, trots 12 månader bosatt i landets pedagogiska säte no1 har jag förbundit mig att hålla honom anonym, då han annars aldrig skulle kunna kolla upp i vilka sammanhang jag namnger honom.

(För att göra det så autentiskt som möjligt, och då min working class-cockney är av sällan skådad klass, återges här intervjun på originalspråket)

West8th: "Thanks for your time mate, listen, Blackburn Rovers lost today, reflection?"
Xxxxxx: "Fuck off. Thought this should be about music?"
West8th: "Right. I'm kind of a nostalgic person. I fancy 80's music, especially the british tunes. If I say Depeche Mode, what do you say then?"
Xxxxxx: "No one really listens to them today. I know they're still hugh in Germany and stuff, but no, in England they're passed it."
West8th: "New Order?"
Xxxxxx: "They're really big at the moment. Someway they've blended the nostalgia with freshly produced pop, which makes them succesful all around the country basically"
West8th: "Kate Bush?"
Xxxxxx: "Legend!"
West8th: "Iron Maiden?"
Xxxxxx: "Not my kind of music, but I'll tell u this. There are a lot of old metal fans all around UK, you just don't see them on the telly and stuff very often"
West8th: Morrissey?
Xxxxxx: Actually, I just hate the guy. The fun thing is in Sweden it's emo to be a fan of him. That's so funny. In England he's like a mainstream legend. No one dislikes him, that's why I do!"
West8th: "You've been very helpful."
Xxxxxx: "Sure I have. What was the scoreline again?"

Ensam under discokulan.

Jobbar Du sent?
Kommer Du hem till ett gungande kvarter av fester, förfester och massa snorungar (studenter) som skränar på östermalmsmanér, och brudar som "whoohoooo":ar värre än BB-Jessica?

Är du fredagsdeppig?
Inget kan få dig på bättre tankar?

Du har ett lass på skrivbordet, och du har inte kunnat se golvet på en vecka ... West8th känner för Dig... West8th tror på Dig...

Släpp tugget, stäng fönstret, bry dig bara om dig själv och vältra dig i den enda melankolin som vänder humöret till det bättre, och ger dig energin att fixa biffen även efter en tuff arbetsvecka... West8th har lagt upp bollen... Du behöver bara dansa vidare...

Det känns bra.

Ibland överskattar man sitt moderlands smak. Vad hade folk räknat med? Att det sitter en massa nostalgitörstande gladglammare där ute, från Minsk, via Belgrad till Dublin? Jaja, nu borde de i alla fall lärt sig. Jag hoppades att The Ark skulle sluta sist, framförallt av tre anledningar:

- Så att svenskarna fattar att vi, ni, Björkman, Salo m fl ligger helt jävla fel i tiden, gällande schlager.

- Så att The Ark, ett allt mer falskt och plastigt band, kan komma ner på jorden igen, och förhoppningsvis sakta men säkert förmultna i sidoporojekt (jag glömmer dock aldrig We Are The Ark)

- Så att jag slipper se Ola Salo på ett (bra) tag.

Japp, det gick. Att skicka ett svenskt finalbidrag under 2000-talet sämre än Stenmarcks Las Vegas.

Annars? Tja på rak arm...

...Jag gillade Frankrike (träffsäkra referenser), Ukraina (distanserat och intelligent), Irland (att deras bästa bidrag på flera år kom sist är faktiskt tråkigt), Serbien (gripande kultursamtid, t o m nästan värdig vinnare), stundtals Finland (bra framförande, men sjukt urvattnad idé), Georgien (fick mig vilja gå på hc house/revival-klubb) och så Ungern (starkaste rösten, och (tyvärr) längsta låten)... Allt annat var, tja, jävligt uddlöst.

Men alltså... i SVT:s morgonsoffa på måndagen efter sitter Ingela "Pling" Forsman (vilken värld lever hon i?), Christer Björkman och ... Markus Larsson, Aftonbladet (f.d. rockjournalist, nu schlagersörjare) och indirekt idiotförklarar hela Europa. "Europa är inte mogna för kvalitet", "Sverige har för få grannländer", "Vi måste acceptera att lite av den goda smaken försvunnit".... ja, gott folk, vad säger man..

...Var det bara JAG som tyckte Worrying Kind var så sjukt mossig att man satt och smågäspade? Trodde verkligen Rottneboysen och svenska kritiker- och producentetablissemanget att det där var tidlöst? Tänk om, gör rätt...

Men, jag måste erkänna att det känns skönt att ha rätt...