Trista repriser - orka liksom.

Mycket skriverier om Miss Li och hennes turnerande med Lars Winnerbäck. Fattar inte riktigt den stora grejen med Miss Li. Ingen kan ju ta ifrån henne att hon e grym på piano. Men hon känns som en direkt kopia av Kate Nash. I dagens MySpace-värld skulle jag till och med tippa på att Linda Carlsson sneglat rätt mycket på http://www.myspace.com/katenashmusic de senaste åren.

Men vad fan vet jag? Kanske är tvärtom eller absolut ingenting.

Vakens programledare kunde pratat lite tydligare.

Nu är jag jävligt förbannad.

Efter att ha sett den (väntade) besvikelsen Spanien-Italien sluta med (förväntade) straffar satte jag mig i bilen och körde med ilfart hem. En sträcka som ska ta 1 timme och 15 minuter körde jag in på 45 minuter bara på ren vilja. Jag kände mig som en kung där i natten i en bil som inte var min. Plattan i botten och genomsnittshastighet på 130 km/h.

Speciellt på slutet då, mitt i Vaken-sändningen på P3/P4, en fantastisk låt las ut i etern. När låten gått halvvägs var jag hemma. Strategiskt valde jag att sitta kvar i bilen med tändning och allt skit på bara för att få höra programledaren Susanne Tellinger berätta vilken låt lyssnarna nyss fick höra. Jag var SÄKER på att det var en av mina gamla hjältar sen barnsben, Tom Petty.

Men det var det inte. Problemet är bara att jag fortfarande inte vet vem det är. Tellinger valde nämligen att avsluta det med "Easyhutch med Buddcrush" ... "Easyhutch med Buddcrush" existerar inte enligt Google. Är irriterad. Så in i helvete. Mailade precis dem på Vaken. Väntar på svar.

Slog sönder en glasram i hasten till datorn. Fy fan vad livet e orättvist.

Timbaland - USA:s svar på Uno Svenningsson.

Sköna melodislingor. Töntiga texter. Bättre som producenter än artister.
Är jag fel ute?

30-40 pers på Hästpojken.

Ja, det är sant. Inte mer än 40 pers löste biljett för att se Martin Elisson och Lars Malmros när de spelade på Mejeriet, Lund i fredags. Man blir lite mållös - eller var det väntat? Kan inte bestämma mig. Dock kan inte Pop-Lars vara nöjd.

Ikväll spelar de på Debaser, Malmö. Jag tippar på mer folk då.

Är det inte rörande...

...när man hittar en låt som man haft fragment av i huvudet i snart 10 år, men inte kunnat varken text, titel eller artist till...Jag tackar tillfälligheterna och Google.se. Minns ni den "post-alternativa" cowrocken? Minns ni 1999? Minns ni att denna låt höll ZTV-tittarna i ett kort men fast järngrepp? Just denna (och enbart denna) låten får mig att förlåta millennieskiftet och Blink 182, Am Hi-Fi, Tal Bachman, Good Charlotte m fl för en stund. Lyssna en gång och ha överseende med mig...

Blessid Union Of Souls -

Hey Leonardo (She Likes Me For Me).

Det finns nåt att älska med Hästpojken.

Jag vet inte om det är att Martin Elisson ser exakt likadan ut som han alltid gjort. Lika besvärad och plågad, som en nersupen, utmärglad poet. Eller om det är den något mer instrumentella, punkiga indiepopen som får mig att vakna till liv. Hur som helst är det något komiskt med att se på Elisson, och jag tror han själv också tycker han ser sliten ut när han tittar sig själv i spegeln. Det finns en så självklar självdistans i låtarna som gör att jag sitter och skrattar åt det samtidigt som jag älskar det. En vän med Stockholmsrötter som är självutnämnd expert på Göteborgs pop- och rockscen säger att det låter som Håkan Hellström fast så "jävla mycket sämre". Samma person har också yttrat "Asså, det låter ing'e bra det här".

Jag håller absolut inte med. Hästpojken har inga ambitioner eller anspråk. Det känns som ett experiment, där de jävlas med sina gamla fans. Är det det som gör att det känns så otroligt festligt? Var Bad Cash nånsin så här roliga? Jag tycker detta är grymt, Elisson!

Arenarockens renässans skrämmer mig.

Nationell feber. Fullsatt Globen. Utsålt Ullevi x 2. Kritikerhyllningar. Ikondyrkan. Morgonsoffor. Rockare, soulare, indiesnören står och gapar och skriker och applåderar. Och så en ny skiva som natuligtvis är hans "mest ärliga någonsin".

När jag växte upp var Bruce Springsteen det töntigaste jag visste. 15 år senare tycker jag exakt likadant. Under 90-talet var denna muskelrockens profet no 1 ett skrattobjekt. Jag minns en sketch från SNL, där Springsteen och Michael Bolton tävlar om vem som skrivit mest meningslösa låtar. Men något har tydligen hänt. Jag försöker förstå vad. Samma renässans fick Dolly Parton efter att man inte hört något från henne på 10 år. Varför får mediekåren panik när habila 70- och 80-talsikoner skall ut på turné igen? Hade Dolly Parton fortsatt utan uppehåll hade hon knappast setts som en "medveten och sparsmakad artist" idag.

Jag kan förstå att Springsteen är stor hemma i New Jersey, men att hans aldrig sinande, och alltid lika förutsägbara nationalsentimentalism kan attrahera folk utanför staterna är fan en gåta. När jag lyssnar på senaste skivan Magic känns det som att tiden stått stilla och att stentvättade, sönderblekta Levis och en flaska Coca Cola hällandes ner i strupen är det hetaste som finns. Jag hade aldrig en redandblueandwhite-scarf när jag lekte krig. Jag har aldrig gillat stentvättade jeans. Och jag köper nog inga nu heller. Visst fan - jag glömde - Bruce Springsteen och Steven Van Zandt är ju så mycket mer än arenarock. De är ju faktiskt vår tids sanna rockpoeter. De är ju - faktiskt - ärligare än någonsin. Amen.