West 8th St.

Sport

2011-05-17T13:56:00.000-07:00

A Woman's Voice - världens 40 bästa (del 3)

2010-07-10T09:37:00.000-07:00

Var hamnar Annie Lennox på listan, professorn?

Ni trodde det var slut, finito. Men nejdå, vi hittade Professor Pop. Inlåst i en källare på Debaser, kvarlämnad efter ett sensommarquiz från i fjol som slutade olyckligt. Nu utsläppt, helt utan censur. Det handlar om kvinnor, om röster, vi är framme vid näst sista delen i Professorns lista på världens 40 bästa sångerskor...poursuivre!

19) Emmy Lou Harris - Karismatisk är liksom bara förnamnet. Även om de senaste skivorna (tyvärr) varit profillösa, finns det fortfarande mycket i miss Harris katalog att fullständigt frossa i.

Laura, vad ingår i din picknick? (Laura Nyro, Stoned Soul Picnic, 1968)

18) Laura Nyro - en kritikerfavorit, med all rätt. Oerhörd energi och charm, och jag undrar vad som ingår i en Stoned Soul Picnic, som hon sjunger om....

17) Aretha Franklin - Framröstad i fjol av Rolling Stone till århundradets största sångare/sångerska. Respekt.

16) Nico - Vad vore Velvet Undergrounds bananskiva utan henne? Jo, betydligt jävla tråkigare.

Kylie Monogue - Some Kind Of Bliss, 1996

15) Kylie Minouge - Hennes rocksatsning från 1996 med hjälp av Manic Street Preachers sångare James Dean Bradfield utmynnade i den utmärkta men bortglömda singeln Some Kind Of Bliss. Det är inget nytt att skenet bedrar när det gäller Kylie. Hon är mycket mer än bara glitter och glamour. I rätt miljö kommer Kylie mogna ännu mer efter 2010-talet, få mer respekt och, faktiskt, en helt annan publik.

14) Annie Lennox - Gjorde nyligen en cover på Ashs Shining Star. En given P4-hit.

13) Kim Wilde - Hennes You Came är en av de bästa hitsen på Tracks någonsin. Gjorde också en stilig cover på Supremes You keep Me Hangin On. Förresten, kan någon hjälpa mig med en sak? Vill göra klassisk bland-cd med You Came. Men var ska jag placera låten på CD:n? Ska jag kanske börja med den?

Bättre idag än då? (Whitney Houston - I'm Your Baby Tonight, 1990)

12) Whitney Houston - Ett starkt 80-tal, får aldrig glömmas. Men hennes tänkta revival har utvecklats till något av det pinsammaste i musikhistorien, trots att Jonas Game bäddade för Whitney-succé med sin insats förra året. Dock, är det bara jag som tycker att I´m Your Baby Tonight låter bättre nu än när den kom 1990? Vad tycker du?

11) Madonna – Vaddå? Ska Madonna inte vara högre upp? Kanske det. 80-talet är oslagbart. Holiday, Lucky Star, Open Your Heart, listan kan fortsätta…

The Pretenders - I'll Stand By You, 1994

10) Chrissie Hynde, gamla Pretenderssångarskan extraknäcker som djurrättsaktivist. Bara det lyfter vi på hatten för, du är världens bästa sångerska - hittills. I´ll Stand By You.

Whitaker imponerar - men bakgrunden kunde fått mer djup

2009-12-19T17:41:00.000-08:00

Forest Whitaker imponerar stort i sin förmodligen största roll, men berättelsen saknar ett visst djup.

RECENSION: The Last King Of Scotland
England, 2006
Drama
Regi: Kevin Macdonald
Medv: Forest Whitaker, James McAvoy, Kerry Washington m fl.

DET ÄR självklart svårt att ha invändningar mot Kevin Macdonalds Oscarsprisade porträtt över Idi Amin och hans skotske läkare Dr. Nicholas Garrigan(James McAvoy). Miljöerna är fantastiska, fotot likaså och i centrum står en Forest Whitaker som rättmätigt vann en Oscar för bästa manliga huvudroll. Man är nöjd efteråt. Inte mer. För The Last King Of Scotland skulle kunna ha haft en djupare bakgrund, en mer omfattande politisk förklaring än vad som ges.

I STÄLLET får vi nöja oss med relationen mellan Garrigan och den allt mer paranoida diktatorn. Ett äventyr för Garrigan som slutar i en mardröm. Men varför blev det som det blev? Vad slogs Idi Amin mot? Varför hade han så många fiender? Frågorna kräver förförståelse, då filmen i sig inte blir tillräckligt djup.

FM

Vill ha tillbaka två timmar.

2009-12-19T17:33:00.000-08:00

Inte ens billystuket kunde få West8th:s recensent engagerad. FOTO: SVT

Nej. Dansbandshypen har både nått och lämnat sin kulmen bakom sig. Lördagens vinnare The Playtones från blekingska Kallinge var pricken över i:et på en final som redan från början kändes fruktansvärt ljummen. Bloggens favoriter Torgny Melins fick precis som konkurrenterna spela hemska låtar på rad. At the end of the day blev det här en gäspning. En lång sådan. Nästan så att man känner sig bestulen på två timmar.

FM

A Woman's Voice - Världens 40 bästa! (del 2)

2009-05-22T04:11:00.000-07:00

I dag fortsätter West8th-bloggen och Thommie "Professor Pop" Anderton sin presentation av världens 40 bästa sångerskor.
Det har blivit dags för platserna 29-20.
Precis som fallet var på platserna 30-40 tittar svenska stämmor in på listan. Nu mer än tidigare, faktiskt.
Det gör även en viss isländska från Reykjavik.

29) Lucinda Williams
Lucinda Williams bitterljuva countryballader leder alltid till viss eftertanksamhet. Vi skulle vilja se hennes läppa fler skivor. Här delar hon platsen med PJ Harvey, som alltid kommer vara i skymundan. Och alltid borde vara lika stor som Morrissey. Vi väljer att framhålla hennes vackra You Said Something från hyllade Stories From The City, Stories From The Sea från 2001.

PJ Harvey - You Said Something, 2001.

28) Kath Bloom
Sing/song-writern med den sorgsna rösten la musiken på hyllan under sin långa mammaledighet. Är nu tillbaka igen. Tack gode gud för det! It's Fall Again är stor musik! En tacksamhetens tanke skickas härmed till P3 Pop och Sara Martinsson, som lät oss höra den förra året.

27) Björk
Denna banbrytande 43-åring har gjort så mycket för musiken, tyvärr glöms det alltför ofta bort. Venus As A Boy är kanske isländskans största ögonblick.

26) Sarah Cracknell
Sångerskan i Saint Etienne sjunger lätta och mjuka poptoner. Kom igen, vem skulle inte försöka nudda vid henne om man såg henne i en skivbutik letandes gamla soulpärlor.

Saint Etienne - Hug My Soul, 1994.

25) Neneh Cherry
Buffalo Stance (1988) från debutskivan Raw Like Sushi räcker egentligen som motivering. Proffsig utstrålning brukar vara ett tråkigt betyg. Men tillsammans med världens charmigaste röst blir det pophistoria. För nyfikna kan vi säga att P4 fortfarande spelar låten, åtminstone en gång om året.

24) Titiyo
Neneh Cherrys halvsyster har slutat prata med mannen på månen. Men vad vi har förstått kontaktar han henne då och då. Longing For Lullabies och duetten med Marit Bergman, Slow Days In A Row var förra årets trevligaste överraskningar. Senaste albumet Hidden har helt klart kvalitéer.

23) Stevie Nicks
Kanske borde Stevie Nicks ligga högre upp. Turnerar i dag hemma i staterna med gamla polarna i Fleetwood Mac. Turnén heter Unleashed och bara gamla dängor räknas in. Att kalla fröken Nicks för ett levande orakel är en underdrift. En levande legend är mer passande.

Fleetwood Mac - Little Lies, 1987.

22) Susanna Brandin
Mer känd under artistnamnet Winter Took His Life. Väldigt underskattad sångerska från Alingsås, som med låten Lucky Star från 2005 fick våra ögon att tåras innan de vaggades till sömns. Finns det någon rättvisa på jorden upptäcker fler henne.

21) Sophie Zelmani
En svenska som världens 21:e bästa sångerska? Ja, det är ett faktum. Och, ja, Sophie Zelmani är dödstrist på scen. Därför rekommenderar vi att du nästa gång du går och ser henne på Cirkus bara sluter ögonen. Det du som alltid kommer få höra är ett imponerande hantverk som väldigt få, om någon, kan göra bättre. Subtila, harmlösa och enastående Tracy Chapman delar platsen.

Sophie Zelmani - Always You, 2008.

20) Sharleen Spiteri
Söta Sharleen Spiteri har startat en spännande solokarriär. Den tidigare Texas-sångerskan har inte bara en sanslös röst. Hon har också en helt unik pondus och karisma. Vi är många som inte kan släppa Texas första hit från 1989, I Don´t Want A Lover.

A Woman's Voice - Världens 40 bästa! (del 1)

2009-05-20T13:12:00.000-07:00

Rösten. Människans primära kommunikationsmedel. Oumbärlig i vår vardag. Avgörande för vår utveckling. Extra högljudd efter den femte ölen på Kellys.
Ja, ni hajar.

Med start i dag inleder vi på West8th-bloggen vår presentation av, i vårt tycke, världens 40 bästa sångerskor.
Ja, ni hörde. No men's aloud.
I dag får ni läsa om rösterna på platserna 40 till 30.
Vid rodret: Thommie "Professor Pop" Anderton.

40) Martha Reeves
Sångerskan i Martha & The Wandellas, som var stora rivaler till Supremes under Motowns storhetstid. Heat Wave och Nowhere To Run är som rabarberpaj med vaniljsås. Fullständigt jävla omöjligt att tröttna på.

39) Karin Dreijer
Länge har The Knife-sångerskan haft Sveriges mest egensinniga röst. Musikaliskt är göteborgskan ständigt innovativ. Jill Scott, Erykah Badu och Lauryn Hill delar platsen med Dreijer.

38) Kate Bush
Inget fel med Peter Gabriel som Polarpris-triumfant. Men visst vore Kate Bush ett bra roligare namn. Vi tror och hoppas att världens mest bedårande Kate från Kent får priset inom en snar framtid. Vill du drömma dig bort under tiden rekommenderar vi såklart Hounds Of Love-skivan från 1985.

Kate Bush - Cloudbusting, 1984.

37) Barbara Lewis
Ingen äkta r'n'b-diva saknar Barbara Lewis i skivhyllan. Vi noterar såklart att amerikanskan fanns med på nyligen bortgångne Lennart Perssons Sweethearts med den underbara Make Me Belong To You.

36) Nina Simone
Essensen för musiken som konstform. Med sin mörka, nästan barska röst har hon inspirerat vitt spridda artister. The Last Poets, Jeff Buckley och Felix Da Housecat är bara några exempel. Lättillgängliga standards som Feeling Good , till kuslig tysk kabaré som Pirate Jenny. Allt Nina Simone gör blir till guld.

35) Susanna Hoffs
Sångerskan i Bangles fick det tuffare som soloartist. Men hennes lena stämma i Manic Monday (skriven av Prince) är fortfarande ett oslagbart sätt att börja dagen med.

34) Candi Staton
Young Hearts Run Free från 1976 är alltid lika oförglömlig. Staton har fått en injektion sista tre fyra åren. Gör nuförtiden återkommande spelningar i Stockholm inför förväntansfulla åskådare. Sist var Mick Talbot från Style Council med och kompade henne.

Candi Staton - Young Hearts Run Free (nyinspelad version), 1999.

33) Judee Sill
En överdos kokain 1979 i hemmet i North Hollywood tog slut på Judee Sills liv och karriär, blott 35 år gammal. Men folksångerskan har hamnat i ropet igen de senaste åren. Jesus Was A Cross Maker är såklart vårt tips för den oinvigde!

32) Jenny Wilson
Gamla First Floor Power-sångerskan står på egna ben sedan två album tillbaka. Senaste skivan Hardships med den ständiga variationen får oss att vilja ha mer. Souligt, osvenskt och Michael Jackson-inspirerat.

31) Nancy Griffith
Otroligt egensinnig röst som helt klart motiverar platsen. Det obönhörliga mästerverket Love At Five And Dime handlar om kärlek. Aimee Mann, med sin oförglömliga stämma i Paul Thomas Andersons Magnolia, delar platsen tack vare sin punkiga, alternativa stil och sina ironiska, vardagliga texter. Suzanne Vega får också dela på trettioförsta platsen. Mest för att vi tror att Luka-tjejen är Aimee Manns riktiga storasyster. Ett samarbete "syrrorna" emellan vill väl alla uppleva?

30 Mary Chapin Carpenter
Feministiskt iniativ i lastbilsformat. Lättsmält och mjukt. Countryrock precis innan det blev kommersiellt, 1992 någonting.

Mary Chapin Carpenter - I Take My Chances, 1992.

Konstpaus.

2009-05-20T12:27:00.001-07:00

Originalet eller den svenska versionen?
Joel Alme eller hans polare i Hästpojken?
Vi vet vad vi tycker.
Vad tycker Du?

Joel Alme - A Young Summer's Youth, 2008.

Hästpojken - Utan personlig insats, 2008.

Redaktionen

Grabbigt, plumpt, och genialt.

2009-05-01T12:44:00.000-07:00

Utskällt och sågat av de flesta. Hyllat och älskat av West 8th:s tv-nörd.

IBLAND KRÄVS DET motvikt.
Kalla det gärna en slags kvotering.
Sveriges humorelit har länge varit så smal att den får pro-anarörelsen att framstå som glupsk. Det är inget konstigt med det. Vi är ett land med nio miljoner invånare, och våra tv-producenter försöker desperat plagiera amerikanska, brittiska och holländska humorshower in absurdum. Som sagt, inget konstigt med det. Men vi har kommit till ett vägskäl där (tillochmed) 45-plusarna börjar tröttna på att se Johan Ulveson vecka in och vecka ut säga roliga saker i Parlamentet.

Claes Malmberg och Lennie Norman hoppade av SVT:s kritiserade roastingprogram Grillad. "För låg kvalitet" menade Malmberg. Fan, vad bra, menade jag.

Jag vill ha en ännu större utrensning bland det gamla gubbväldet. Jag menar, Lennie Norman och Claes Malmberg satt och krökade i Kanal 5:s Måndagsklubben redan i början av 90-talet. Ett program som höll en sanslöst låg kvalitet, lyckligtvis för Claes Malmberg gick det de flesta tv-tittare obemärkt förbi.

Nu rasar tittarna och tv-krönikörerna (med all säkerhet J-O Andersson, Aftonbladet) mot Grillad. Det kallas "stelt" och "gjort utan värme". Efter att jag nu har sett programmet för första gången (Christer Björkman blev grillad den 1 maj), längtar jag bara efter mer. Jag får gå tillbaka till Nip/Tuck och S.P.U.N.G. för att hitta samma känsla inför att få se ett nytt avsnitt av en SVT-följetong.

Tobias Persson och Aron Flam var riktigt bra. Proffsiga och icke-klämkäcka. Den tidigare polisen Hasse Brontén var nästan lika vass. Jag håller inte med dom som menar att ett roastingprogram måste vara spontant (läs: Claes Malmberg). Det måste finnas färdiga, testade manus att följa för att ett program av denna sort ska fungera. Titta bara på föregångarna i USA så förstår ni. Tack och lov ser vi en ny ståuppgeneration ta för sig. Samma generation som Claes Malmberg f ö sagt såhär om: "Man kan inte sätta en busschaufför utan körkort och be honom köra för Skånetrafiken."

Grillad kommer säkert hamna i granskningsnämnden flera gånger (klart och tydligt står det vem som är ansvarig utgivare i eftertexterna), men svensk komik kommer att tjäna på det. Dom som är trötta på Petra Mede, Johan Ulveson och Lennie Norman kommer definitivt att tjäna på det.

FM

En andra chans.

2009-04-30T09:14:00.000-07:00

Det var fem år sedan senast. Nu kommer Jeff Tweedy & co. tillbaka till Sverige.

FESTIVALSOMMAREN KÄNNS INTE allt för avlägsen.
Och festivalvalet känns rätt givet redan nu.
Vi vill visserligen inte göra reklam här på bloggen.
Men om vi säger så här, i augusti bör man vara i Göteborg.
Och det handlar inte om Lily Allen.

Nej, det här är för alla oss som missade Wilco, sommaren 2004 på
Munchenbryggeriet (Acceleratorspelningen).
Fantastiskt att vi nu får en ny chans att se dem live.

Finstämt med Wilco och "Jesus Etc" (2001).

Wilcos 16 bästa låtar, enligt West8th:s pop- och rockrecensent:

1. I Am Trying To Break Your Heart
2. Kamera
3. Far Far Away
4. Outta Site
5. Say You Miss Me
6. Summer Teeth
7. When You Wake Up
8. Muzzle Of Bees
9. Hummingbird
10. The Lonely One
11. Someday Soon
12. War On War
13. Jesus Etc
14. Sky Blue Sky
15. ELT
16. How To Fight Loneliness

TA

Någon som sett den gamle Håkan?

2009-04-29T03:56:00.000-07:00

För mycket Bruce, för en lång tid, menar West8th:s popnörd.

ZAPPAR RUNT PÅ tv:n en kväll.
Fastnar framför Håkan Hellström som sjunger i SVT:s Popcirkus.
Klädd i gubbkeps och svart skinnväst. Omgiven av blåsmusiker och falsettkörer.
Dom flesta skulle nog beskriva det som "popeufori".

Men något är förlorat.
Håkan Hellström har gått upp i sin store idol, Springsteen, alldeles för mycket.
Och för en lång, lång tid känns det som.

TA

En popmes återkomst.

2009-04-26T10:32:00.000-07:00

Janne Kask för tio år sedan. I dag har han klippt sig.

Enligt flera inhemska medier sägs det att mesen som fågelart håller på att dö ut i våra skogar.
I stället återvänder en popmes.
Förre Brainpoolsångaren Janne Kask är tillbaka med duon Lake Heartbeat, producerade av Studios Dan Lissvik. Sångaren Kask beskriver Lake Heartbeat i en intervju med P3 Pop (30/3) som elektronisk pop, influerad av, bland andra, hans favoriter Prefab Sprout och Pet Shop Boys.
Hur tycker Ni att det låter?

TA

Manlig kärlek.

2009-04-24T17:15:00.000-07:00

Charles Pettigrew (d. 2001) och Eddie Chacon. I början av 90-talet mer kända som Charles and Eddie.

DOKUMENT: Manliga duetter

Vad tycker du egentligen om Charles and Eddies Would I Lie To You från 1992?

Våren 1993 låg den etta på både Trackslistan och på engelska singellistan. Då gick låten mig tämligen förbi. Nu fastnar den och vägrar lämna mig ifred.

Charles and Eddie - Would I Lie To You (1992)

Jag tycker det här är konventionell radiopop, med med drag av både Motown och Staxsoul!

Och när jag tänker efter. Charles and Eddie var kanske 90-talets variant av Sam & Dave, ni vet dom som gjorde klassiska Hold On, I´m Coming.
Charles and Eddie fick mig att tänka på manliga duetter. Vart tog dom egentligen vägen?

Låt oss ta en titt i backspegeln efter männen som älskade att göra det tillsammans mellan 1985 och 1995:

Skojfriskt och retsamt är det i 1985 års The Girl Is Mine mellan Michael Jackson och Paul McCartney.

1987 har vi ett gripande exempel, den forne The Bands-vokalisten Robbie Robertson sjunger tillsammans med Peter Gabriel i Fallen Angel. Daniel Lanois producerade, och det låter storslaget och ödesmättat. Genuint finstämt. Robertson hyllade med låten en bortgången musikkollega och kamrat från The Band.

1989 sjunger poptalangen Jakob Hellman ihop med Perssons Pack i undersköna Tusen dagar härifrån.

1992 har vi ytterligare ett svenskt bidrag. Jag vet att FM gillar den skarpt. Gör mig lycklig nu med Kim Larsen och Mats Ronander. Har spelats i Radiosporten i 17 år i följd!

1994 såg vi Prince Ital Joe feat. Marky Mark slå knockout på oss med United (är väl ett gränsfall om detta är en duett?), året efter kom McAlmont & Butler med Yes (en av världens bästa duetter, och överhuvudtaget en av 90-talets bästa låtar)

Men vad hände sen? För att få svar på frågan skickar West8th-bloggen nu ut en EFTERLYSNING på manliga duetter i popmusiken. Eventuell belöning kan diskuteras.

TA

Tro, hopp och New Order

2009-03-30T10:19:00.000-07:00

Bjuder på goda stunder, menar West 8th:s poprecensent.

KANSKE ÄR avslutningsspåret och den lätt akustiska balladen Run Wild från Get Ready (2000) något av det bästa New Order gjort.
Efter bisarra kärlekstrianglar, fotbollslåtar med engelska landslaget och bitterljuva kristaller sjunger dom om Jesus och erkänner sina synder. Summan av kardemumman? Goda stunder.

Uno Svenningsson, funderar du på att göra en svenskspråkig cover?

Run Wild med New Order, år 2000.

TA

Modern civilisation möter ursprungsleverne.

2009-03-14T17:11:00.000-07:00

Harrison Ford i en av sina bättre roller, enligt West 8th:s recensent. Här i möte med Lukas Haas.

I BACKSPEGELN: Vittne till mord (Witness)
USA, 1985, drama/thriller,
Regi: Peter Weir
Medv: Harrison Ford, Kelly McGillis, Danny Glover, Lukas Haas m fl.

I DAG ÄR MÅNGA trötta på Harrison Ford, kanske med all rätt. Han har inte gjort något bra sedan Jagad från 1993. Men låt oss inte glömma att mannen en gång var formidabel i både roller och valet av filmer. Harrison Fords 80-tal saknar motstycke bland Hollywoods dåvarande filmstjärnor. Efter kultrollerna i Star Wars och Indiana Jones, försökte Ford göra lite mer seriösa roller och filmer. Det ledde till samarbeten med australiensiske regissören Peter Weir, dels med kritikerrosade Moskitkusten, dels med Vittne till mord.

VITTNE TILL MORD ger kanske intrycket av att vara en standardthriller.
Men icke.
Här berättas det lågmält om en pojke från amishsamhället som blir vittne till ett mord. Polisen John Book upptäcker att mördarna finns bland hans kollegor. Han söker skydd i en amishby med den jagade pojken och hans vackra mamma (Kelly McGillis). Modern civilisation möter ursprungsleverne, som gjort för kulturkrockar och fördomar. Det leder inte minst till en hel del komik - och romantik.

TA

"Fascinerande på flera plan"

2009-03-14T16:51:00.000-07:00

Charley Boorman i en av sina första roller.

I BACKSPEGELN: Amazonas smaragdskog (Emerald Forest)
USA, 1985, äventyr/action
Regi: John Boorman.
Medv: Powers Boothe, Meg Foster, Charley Boorman m fl.

EN AMERIKANSK BYGGNADSINGENJÖR förlorar sin 8-åriga son i Amazonas skogar.
Efter 10 år återvänder fadern för att hitta honom.
När jag nyligen såg om Amazonas smaragdskog konstaterade jag två saker; 1: regissören John Boorman har gjort mycket bra saker efter genombrottet med Deliverance (Den sista färden), 2: Amazonas smaragadskog är inte bara barndomsnostalgi, utan en riktigt bra film.

DEN ÄR FASCINERANDE på flera plan. Dels är det ett gripande far- och sondrama, dessutom lyser här ett omistligt starkt rättvisepatos från regissören Boorman. Ett starkt ställningstagande mot västvärldens skövling av skogarna, exploateringen och förtrycket av minoritetsfolken. Dessutom är det ett riktigt spännande actionäventyr.

TA

Fick fäktas mot göteborgsångest.

2009-03-03T15:02:00.000-08:00

Öppnade inte upp för tjejrocken som man kunde tro, menar West 8th:s poprecensent.

DET ÄR MÄRKLIGT vad lite tidsperspektiv kan ge. Nyligen gav Sahara Hotnights ut skivan Sparks, ett album med covers som sägs ha inspirerat dom. Nu är det nästan precis 10 år sedan just Sahara Hotnights hade sitt stora genombrott med debuten C´mon Let´s Pretend. Det märkliga är både vad som hänt och vad som inte hänt under den här perioden.

EFTER 1999, och Saharas framgångar, blommade inte direkt kaxiga tjejrockband fram. Nej, i stället fick vi killar med göteborgsk dialekt. Gossar som ylade om dåligt självförtroende och tristess. Låttexter som självaste Morrissey skulle gilla. Sahara Hotnights kämpade mot Håkan Hellström. Och Håkan Hellström vann.

SÅ INTE SKRIKER jag efter Sahara Hotnights-kopior. Bandet gör sina kopior bäst själva. Men jag efterlyser fler tjejrockband, jag undrar hur det skulle påverka den blågula pop/rock-scenen, vad tror du?

TA

Konstpaus.

2009-03-02T14:46:00.000-08:00

Tears For Fears - Everybody Wants to Rule the World

Jag saknar 80-talet. Gör du?

TA

Poprecensenten tackar retroaktivt.

2009-02-17T18:27:00.000-08:00

Tack!

TACKTAL 1
Tack Ulf Lundell, för att du spelade Slippin' Away med Rolling Stones i ditt sommarprogram 2007. Står i tacksamhetsskuld. Det är med största sannolikhet det sista riktigt gripande som Stones gjorde. Slippin' Away är avslutningsspår på albumet Steel Wheels från 1989. Och notera att det är Keith Richards bakom micken.

TACKTAL 2
Tack Jan Gradvall, för alla ”musikskatter” du skrivit om under åren. Lånade för en tid sedan Reeperbahns samling och i skivans ettui har du skrivit några ord om gruppen. Inbjudande läsning för nybörjare att närma sig Reeperbahns musik. Och du tipsar om två låtar. Den ena - Som druvor - är fantastisk!
Och jag vet att det låter patetiskt. Men jag tycker det här är det närmaste ett svenskt popband någonsin kommit The Smiths.

TA

Grattis i förskott!

2009-02-17T18:16:00.000-08:00

DET MESTA HAR skrivits om Stone Roses rosade debutskiva från 1989. Det finns inte mycket att tillägga mer än att bara konstatera faktum. I april är det 20 år sedan Stone Roses gav ut The Stone Roses på Silvertone Records.
Stort grattis önskar vi på West8th!

Stone Roses - She Bangs The Drums, Blackpool, 1989.

TA

Rutin och understimulans.

2009-02-17T17:39:00.000-08:00

Det bidde nog inte mer efter detta.

RECENSION
OASIS
Plats: Globen
Publik: Över 15 000.
Bäst: Falling Down och Shock Of The Lightning
Sämst: Fotbollsramsorna från ståplatsläktaren.

DET MESTA ÄR sig likt sedan senaste Stockholmsbesöket 2006. Bandet kör i stort sett samma låtlista, med några få justeringar. Dels sex låtar från senaste skivan Dig Out Your Soul, men även gamla fina Slide Away.
Nu spelar det liksom ingen roll.
Oasis går på rutin. Basisten Andy Bell och kompgitarristen Gem Archer ser ut att vara lika stimulerade som väskpackarna på Arlanda en tidig måndagmorgon. Å andra sidan, hur kul är det att spela Wonderwall och Rock N' Roll Star år ut och år in?
Bäst under kvällen är två av de nya låtarna, Falling Down och Shock Of The Lightning, och Noels leende under allsången i Don´t Look Back in Anger. Och hur är då Liams röst?
Den är bättre än det kvällstidningarna skvallrade om från spelningen i Göteborg 25 januari. Ett plus går också till nye, flitige trummisen Chris Sharrock.

MEN JAG FÅR till min stora förtvivlan nu konstatera att Oasis och jag skiljs åt. Det här var förmodligen sista gången jag gick på en Oasiskonsert.

DET ÄR KNAPPAST en nyhet att bandet har förändrats rejält under 2000-talet. Men under kvällen i Globen blir det påfallande tydligt. Oasis spelar en massa ballader, och i det ljuset framstår de som ett bredbent mjukrockband. Kvar finns bara små fragment av det gitarrgnissel många av oss dyrkade. Balladerna och de urvattnade hitsen gör att jag tittar på klockan en gång för mycket. Det ger mig även tillfälle att lyfta blicken i detta hockeypalats. Och jag ser väldigt många unga flickor och pojkar.
Det jag tar med i minnesbanken från kvällen är bilden av de två fotbollshuliganer som stod framför oss under konserten. De hoppade och knöt näven i luften, skanderade Who the fuck is Man U?
De blev irriterade när vi andra intill bara stod stilla, oberörda. Fotbollshuligan 1 väste till oss: ”Fan har ni aldrig varit på en Oasiskonsert förr, eller?”

Jo, det har vi, och nu räcker det. Tack för teet!

West 8th:s poprecensent tycker att Oasis ska spela såhär:
1 Bag It Up
2 The Turning
3 Columbia
4 Go Let It Out
5 Supersonic
6 Out Of Time
7 Songbird
8 Some Might Say
9 Shock Of The Lighting
10 Waiting For The Rapture
11 Falling Down
12 Whatever
13 Cigarettes And Alcohol
14 My Big Mouth

Extranummer:
1 Step Out
2 Roll With It
3 I Am The Walrous

TA

Så hemsk är han inte.

2009-02-17T17:06:00.000-08:00

Nej, för femtioelfte gången, det är inte Robert Englund!

PHIL COLLINS TILLHÖR knappast den typ av artister som går hem bland musikkritiker. Det fnyses om honom - popjournalister rankar hans musik som gourmandkockar rankar mikromat. Och så kommer det att förbli, även efter denna text.
Men, och betoning på men, jag kan inte annat tycka än att de kontexter Phil Collins hamnat i är direkt olyckliga.
I Brett Easton Ellis ökända roman American Psycho lyssnar psykopaten Patrick Bateman nästan uteslutande på Huey Lewis and The News och Phil Collins (eller hans tidigare grupp Genesis). Boken kom i början på 90-talet, samma decennium kom kommersiella radion i gång, och det dröjde inte länge förrän en viss ”lugn” kanal hade just Phil Collins som en av sina ”favoriter”.

SOM FLERA VET brukar sällan idrott och musik fungera i symbios. Visst finns det undantag. Men när det kommer till Phil Collins och idrott finns det knappast några ljuspunkter. Dagarna före det senaste nyåret blev Liverpools lagkapten Steven Gerrard åtalad för misshandel av en discjockey. Än så länge är det mycket lösa trådar i vad som egentligen hände. Men i brittiska medier har det länge florerat att Steven Gerrard var ute och klubbade, och önskade just Phil Collins (hans cover på Supremes You Can´t Hurry Love) och fick tvärnobben av discjockeyn. Det ska ha slutat i fullständiga våldsamheter.
Kanske drar jag för höga växlar av det här. Men jag vill ändå hävda att Phil Collins förknippas med för mycket, tja, låt oss säga obehagligheter.
Man kan tycka vad man vill om Phil Collins. Men, det är inte bara mördare, hemmafruar och frustrerade fotbollsspelare som lyssnar på honom.

Fem pärlor med Phil Collins
- Two Hearts
- Groovy Kind Of Love
- In The Air Tonight
- Against All Odds
- Take Me Home

Tre örhängen med Genesis
- Man On The Corner
- Me And Sarah Jane
- Throwing It All Away

Detta visste du inte om Phil Collins...
Han spelade huvudrollen (!) som bankrånare i den underskattade Buster (1988)... 1975 efterträdde han Peter Gabriel som sångare i Genesis...på John Martyns utsökta Sweet Little Mystery är det Collins som spelar trummor.

TA

Konstpaus.

2009-01-29T08:23:00.000-08:00

Jon Secada - Just Another Day, 1992.

TA: Mega!
FM: Rörande nostalgi!

Men vad tycker Du?

Redaktionen

Ett jobbigt avsked som skapar tomrum.

2009-01-27T19:56:00.000-08:00

Rock- och popartisten Ryan Adams lägger av.

DOKUMENT: RYAN ADAMS

”RYAN ADAMS LÄGGER AV” läste jag i GP för någon vecka sedan. Tydligen har den amerikanske låtskrivaren/sångaren drabbats av en svår öronsjukdom, och nu tvingas han lämna musiken vid 34 års ålder.
Det är onekligen en tråkig nyhet. Ryan Adams är kanske det senaste decenniets främsta begåvning inom rock- och popmusiken, om du frågar mig.
Han kom fram i mitten av 90-talet med gruppen Whiskeytown som kunde ha blivit kanske världens bästa band, om de bara hade fortsatt.

GRUPPEN GJORDE TRE väldigt uppskattade album, Faithless Street, Strangers Almanac och Pneumonia. Det sades att gruppen upphörde på grund av deras alltför dekadenta leverne, för mycket whisky (ja, förlåt då). Om det är sant kan vi låta vara osagt.
Om man ska lyssna på bara ett album från Whiskeytown så är det Strangers Almanac, andra skivan. Amerikansk rock var lite i stå efter den postmoderna grungen, collegeband firade enstaka hits på radiostationer och LoFi-rocken var avvaktande. Förutom Jeff Tweedy (Wilco) och Gary Louris (Jayhawks) var Adams ett tredje ordentligt skäl till att röra på smilgroparna för amerikansk alternativ country/rock under den tiden.

MED SITT WHISKEYTOWN lyckades Ryan Adams föra rocken vidare med tydliga influenser från den goda amerikanska rocken och countrytraditionen, Beach Boys, Big Star, Replacements, och Gram Parssons. Strangers Almanac låter fortfarande smäktande själfullt och sensitivt i mina öron.
Men Ryan Adams satsade på solokarriären. 2000 kom Heartbreaker som skrevs upp av samtliga kritiker. En helt okej debut, men knappast så bra som alla sa. Adams gjorde dock ett smart drag. Genom att spela in en lovande duett med Emmy Lou Harris, Oh My Sweet Carolina, var den mediala uppmärksamheten garanterad.
Och sen har det bara fortsatt. Ryan Adams verkade vara rockens pojke med guldbyxorna. Kopiös kreativitet, och albumen förlöste tätt efter varandra. Sedan utstrålade han en ovanlig kombination av frispråkig intelligens och Bad Boy-karma.

Whiskeytown, med en blott 22 år gammal Ryan Adams, live i St. Louis april 1997 - "Excuse Me While I Break My Own Heart Tonight".

ADAMS EGEN FORM eskalerade fram till Rock n Roll (-2003), som verkade vara ett beställningsjobb från dåvarande skivbolag. Här gick det inte riktigt att känna igen Ryan Adams nya inriktning. En mer kommersiell ådra utkristalliserades i musiken. Under en medioker konsert på Münchenbryggeriet i Stockholm i samband med skivturnén uttryckte han i mellansnacket en klar frustration över dåvarande skivbolag.
Men Ryan Adams tar revansch musikmässigt. Han börjar samarbeta med The Cardinals och ger ut Cold Roses, en dubbelskiva från 2005. Låtarna är bättre snickrade, och han lyckas förena rock med alternativ country. Och det är bara att hålla med David Letterman: ”a great album”.

HÄR FANNS DET framtidshopp och året efter gav Adams ut två skivor: en med The Cardinals: Jacksonville City Nights och ett soloalbum, 18. Kreativiteten blev sedan Adams svaghet, skivor gavs ut som servetter, och någonstans där tappade jag intresset. I stället lyssnade jag på de äldre Whiskeytownskivorna, och det gör jag fortfarande.
Mycket kan sägas om Ryan Adams. Om hans eländiga Sverigespelningar, hans oberäknliga humör, hans Oasiscovers och ditten och datten.
Men enklast är nog att säga att Ryan Adams avhopp från musiken innebär ett stort tomrum.

Ryan Adams och Whiskeytowns Topp 10:
1) Dear Chicago
2) La cienga smiles and says goodbye
3) My winding wheel
4) Turn around (Whiskeytown)
5) Crazy about you (Whiskeytown)
6) If he couldn´t have you (Whiskeytown)
7) New York New York
8) Harder now than it´s over
9) Dance all night
10)Mockinbird

TA

Jönköpings storband överraskar live.

2009-01-25T15:34:00.000-08:00

På denna bild var de inte så värst många.

KONSERT
I'M FROM BARCELONA
Plats: KB, Malmö.
Publik: Högst 300.
Bäst: Sångaren Emanuel Lundgren.
Sämst: Enligt Wikipedia är dem 28 stycken, i går räknade jag till 20. Men vafan, de är fortfarande för många!

När jag får frågan om jag vill gå och se I'm from Barcelona blir jag direkt lite medvetet disträ. Jag har länge placerat detta band i samma typ av fack där jag lagt Magic Numbers och en sådan som Jens Lekman. Trallvänlig musik utan nerv. Och musik utan nerv är som pytt i panna utan stekt ägg, man tröttnar innan man tagit första tuggan.

Men denna kväll blir jag positivt överraskad, det här var faktiskt en rockigare inramnning än väntat. Sångaren, skåningen Emanuel Lundgren, ska ha mycket av credden för sin humor. Men jag gillar låtvalen också, här finns tempo och frenesi. När det närmar sig låt sex-sju blir jag livrädd att bandet ska spela min mardröm "We're From Barcelona" - och det gör dem också. Men dem gör det i en uptempo-version, som fungerar felfritt framför de 300 (?) i publiken.

Det här blev faktiskt rätt vackert till slut. Kan det vara så att I'm from Barcelona kommer till sin rätt som liveband mer än som avskalat lallande ur högtalarna på ett café med blommiga tapeter? Ja, så måste det vara.

FM

Så jävla befriande.

2009-01-20T15:06:00.000-08:00

Äsch, hon ser så jävla snäll ut att vi inte orkar skriva något dumt i bildtexten.

Anders Dahlbom, Sonic och Expressen, sågar Lalehs nya skiva totalt.
Själv har jag inte lyssnat på Me and Simon, så det är inte det. Jag personligen har inget emot Laleh, och inte (alla) dem på listan nedan heller.
Men något inom mig jublar och utbrister "inte en sekund för sent". Det finns ett par kulturberikare som är helt "untouchable" i detta land. Laleh var en sådan.
Bara för att man är söt och naiv ska man inte få fripassage hur som helst.
Tack Anders Dahlbom, så oerhört befriande.

Kvar finns dock fortfarande:
- Håkan Hellström
- Broder Daniel
- Kent
- Marcus Birro
- Lars Vinterdäck (Tack Fritz-Krister)
- Henrik Larsson (ja, fotbollsspelaren)
- Lukas Moodysson
- Magnus Betnér

Smutser

Unik action i postmodernt 80-tal.

2009-01-16T19:31:00.000-08:00

Keanu Reeves och Patrick Swayze i fartfylld surfaction från 1991.

RECENSION - I BACKSPEGELN
POINT BREAK
1991, USA
Regi: Kathryn Bigelow

Skådespelaren Patrick Swayze är döende i cancer, det vet säkert många av er om. I Fokus julnummer uppmuntrades läsare att ägna julen framför DVD-boxen av tv-serien Nord och syd. 80-talserien som gjorde just Patrick Swayze till stjärna. Själv väljer jag actionfilmen Point Break från 1991 regisserad av Kathryn Bigelow.

Point Break är i mitt tycke en av 90-talets bästa actionfilmer och överhuvudtaget kanske något av det bästa som gjorts i genren från Hollywood.

Swayze är surfaren Bodhi, en man som söker kickar och livets goda, och är emot systemet. Han är mystiker, intresserad av filosofi och religion och använder sig av kriminella medel för att leva och hitta kickarna. Kickarna hittar han bland vågorna på surfingbrädan eller i luften med fallskärm. Keanu Reeves blir hans antagonist, FBI-agenten Johnny Utah som är före detta lovande quarter back. Utah infiltrerar sig som surfare för att komma åt misstänkta bankrånare som tros vara bland Bodhi och hans surfarkompisar. Utah lyckas anpassa sig och komma in i miljön. Kanske lite för bra, när han blir förälskad i Bodhis ex (Lori Petty, var tog du vägen?) och dessutom får svårt att välja mellan rättvisan och kickarna?

Eftersom Point Break drar ner på tydligheten av vem som är skurk/hjälte blir den som actionfilm unik. Men det är helheten som gör det: det postmoderna 80-talet med mycket rosa och turkost, musiken, skådisarna (Gary Busey, Jamie Le Gros, Lori Petty, och så glimtar Anthony Kiedis förbi några sekunder, Red Hot Chili Peppers frontman) och actionscenerna är blytunga! Swayze och Reeves gjorde också mestadels alla stunts själva. Bara förtexterna är ett kapitel för sig!

TA

Sluta upp med popmusik, del 1 - Vem gråter för White Lion?

2009-01-16T19:01:00.000-08:00

West 8th:s popnörd ville sluta med popskiten - i stället snöade han in på ett glammigt metalband från 80-talets New York.

JAG HAR KOMMIT till insikt. Jag måste sluta med popmusik, som andra försöker sluta röka. Popmusiken är skadlig eftersom den tycks hålla mig kvar i barnstolen och hindrar mig från att växa upp. Och popmusiken skänker knappast mig några dyrbara vuxenpoäng, om man säger så.

Under jullovet (bara att skriva jullovet (suck), här görs inga vuxenpoäng) försökte jag sluta upp med popmusiken. Det höll en vecka ungefär.

Under den ”tysta tiden” fick jag bara höra kommersiell radiomusik på extrajobbet. Det intressanta blev sedan att se vad som lämnades kvar i huvudet efter arbetsdagen. Efter vissa dagar hörde jag ingenting i huvudet. Och kanske ska man vara orolig, det kanske som att dödförklaras. Drömmer du inte, då är du död.

EFTER SISTA ARBETSDAGEN hörde jag ZZ Tops Rough Boy snurra i skallen. Och så har det fortsatt i några veckor nu efteråt. ZZ Top har knappast varit en rastplast under min aktiva musikresa. Någon enstaka gång har jag väl spelat dem, men inte mycket mer. Men så nu etsade denna låt sig fast och det med besked. Låtens intro ockuperade min hjärna och det där eviga malandet av samma riff om och om igen. Och den maler på i huvudet som något man ältar. Den vägrar att försvinna. Och jag vet inte hur låten ska definieras. Är det powerballad? En radiodänga? Ett mellanspår?

Närmaste vi kommer till någon klarhet av ZZ Tops Rough Boy är kanske att beskriva den som ett ältande.

Andra s.k. överraskningar, Bryan Adams Summer Of ´69 låter faktiskt riktigt bra, Guns N Roses Don´t You Cry är en av 90-talets bästa rocklåtar, Slash - vad hände med dig?

OCH SIST, men inte minst, hårdrocksgruppen White Lion och deras bidrag till den hedrande powerballadtraditionen. 1989 gjorde de When The Children Cry, en akustisk ballad som, hör och häpna, inte har åldrats någonting alls. Jag tycker faktiskt den känns relevant idag, med krigen och alla konflikter. Och jag vet att jag är pretto som skriver så. Men den är faktiskt – gripande. Jag tror på sångaren, dansken Mike Tramps svårigheter då han tvingas förklara varför barnen föddes till denna grymma värld, av elände och misär. When The Children Cry var, och kan i skrivande stund vara, tidernas bästa powerballad. Varför? Jo, för den undviker storskrikande gitarrsolon. Vi slipper se en video med en supergitarrist som står upp på en klippa eller bergstopp och spelar utan förstärkare och elektronik (förstås). Här i White Lions låt är det bara en lågmäld akustisk gitarr. Det känns nästan nordiskt sorgset lågmält, och inte så vräkigt och bekräftelsetörstande. Den här låten hade aldrig någon Bon Jovi eller Vince Neil ställt upp på.

Sen är det väl värt att nämna att White Lion följde upp Tracks-hiten When The Children Cry med en låt som lustigt nog hette Cry For Freedom. Många näsdukar, och kanske blev det för mycket för de vita lejonen. De grät för en hel värld. Vem gråter för dem nu?

TA

Elegant - men aldrig arrogant.

2009-01-04T15:46:00.000-08:00

På Club Week-Ends takterass finner du Berlins bästa utsikt.

RECENSION / KLUBB
CLUB WEEK-END (electro/pop/house)

DEN RANKAS OFTAST som en av Berlins fem bästa klubbar. Club Week-End på Alexanderplatz.
På nyårsnatten firade delar av West 8th-redaktionen det nya året på den 12:e våningen i skyskrapan, med den bästa utsikten i hela stan. Klockan 01.30 stod undertecknad med sällskap i den inte alltför avskrämmande kön, efter att ha ringt in 2009 med en miljon andra på Brandenburger Tor. Det arkitektoniskt sterila Berlin avslöjar lite för ögat, och hintar aldrig vad som väntar innanför portarna. Alexanderplatz bakom oss var ett lämnat slagfält. Nästan tomt.
Vi blir insläppta. 40 euro i inträde, men vi tittar på människorna och valet är inte svårt. Gästkön bredvid är lång. Nu väntar hissen upp. Väldigt proffsig garderob, något man annars kan vara orolig över när det är nyårsklubbande och flera hundratals personer på samma ställe.

Club Week-End, Berlin.

CLUB WEEK-END ÄR egentligen tre våningar stort. Längst upp finns en Skybar som har öppet däck trots minusgrader. De närmaste två trapporna nedåt bjuder på rymliga, men ändå knökfulla dansgolv, barer och väggsoffor. På ena golvet hc-trance med ett utbrett mörker. På det andra mer lättillgänglig dans, där även belysningen andas party.
Priserna är generösa. Vodka och RedBull för 5 euro, samma pris för en stor öl.
Club Week-End är mer dans- och partyberlin än till exempel det dekadenta och mytomspunna Panorama Bar på Berghain. Stället är välkänt även utanför Tyskland. Vi möter kanadensare, danskar och italienare. Glädjen är stor och spontan. Folk är snygga men aldrig arroganta. De är lyxiga men roliga. Och alla älskar de att dansa.
Vid 05.00 lämnar vi och går den superkorta biten till Alexanderplatz Station. Hemma i Charlottenburg på några minuter. Så jävla bra är Berlin - och så jävla ösigt var Club Week-End.

Alexanderplatz 5, 10178 Berlin
Kommunikationer: U-Bahn (U2) eller S-Bahn (S3,S5,S7,S9), destination Alexanderplatz.
Öppettider: Tors-Lörd 23.00 - Open End.
Skybaren är öppen dagligen från 19.00.

FM

Sean Penn lyssnar på Lyle Lovett!

2008-12-27T11:56:00.000-08:00

Favorit till Sean Penns karaktär i Tolken, (2005).

I FILMEN TOLKEN (The Interpreter) från 2005 stänger Sean Penns Secret Service-agent av jukeboxen på en skränig bar. Han sätter i sladden och slänger i ett mynt i den färgglada musikmaskinen. Det tar inte många sekunder innan ljuv musik fyller lokalen. Samtidigt går Penn och slänger in några mynt i en telefon. Han ringer ett samtal, och parallellt med Lyle Lovetts If I had a Boat hör vi en kvinnlig röst från en telefonsvarare. Hon låter glad och förälskad tillsammans med Lyle Lovetts vemodiga melankoliska countryballad. Men då vet vi också att allt inte är fridfullt.

DET VILAR NÅGOT mörker över Sean Penns karaktär vilket filmen sedan förklarar.
Men det har ringa betydelse. Det är dessa minuter, Sean Penn ensam i en knökfull bar, telefonsvararen och Lyle Lovetts mästerliga låt. Det är dessa minuter vi alla ska minnas. Det är dessa minuter som gör filmen Tolken värd att se!
Och för er som inte har hört If I had a Boat, ja, ni har något gott att se fram emot. Årets försenade julklapp, till er själva, blir att lyssna på Lyle Lovett! Här, varsågod, direkt från hans album Pontiac (1987).

TA

Satiren balanserar mellan humor och drama.

2008-12-27T09:08:00.000-08:00

Josh Brolin är enastående i rollen som George W Bush, enligt West 8th:s recensent.

RECENSION
W.
2008, USA
Regi: Oliver Stone

OLIVER STONE ÄR tillbaka i gammal god form med filmen W efter halvdana filmer som Alexander och World Trade Center.
Och det är kanske inte så frapperande att det är just en film om George W Bush som får bli Stones återkomst.
Oliver Stone kan sina grejor när han gör filmer om amerikanska politiker. JFK om Kennedymordet, och den smula underskattade Nixon är väl värda att se om!

Vad kan man säga om W? Många har kritiserat filmen för att den kommer för tidigt, då president Bush huserar i Vita huset året ut. Jag tillhör inte den skaran. Inte efter den intervju jag läste i en brittisk tidning med Oliver Stone, där frågan om varför han gjorde filmen just nu var central.
Stone berättar att han vill påminna amerikanerna om vad som händer just nu och belyser därför också varför det ser ut som det gör. Men han lyfter också på något sätt ett varningens finger för framtiden.
Eller som Stone själv uttrycker det: ”som regissör får man ett ansvar att göra filmer som är en spegel av samhället”… (bra snackat, Oliver!)
Favoriten Josh Brolin i huvudrollen är suverän, han har George W Bush kroppshållning, gester, mungipa, dialekt. Han spelar inte Bush, han är honom från tåpp till tå.

W. (2008).

W HANDLAR OM ynglingen George W Bush från Texas och hans väg via droger, festande, motgångar, baseboll, fängelsevistelser och religiösa väckelser till sin plats i Vita huset, och positionen som världens mäktigaste man.

Förutom en del lysande satiriska och metaforiska scener då Oliver Stone fullständigt överträffar sig själv i berättande, finns det en i grund och botten gripande dramahistoria. En historia som nyanserar bilden av George W Bush, om en förlorad son som står i skuggan av en framgångsrik storebror och hela tiden förväntas göra fadern stolt. Men han misslyckas igen och igen och föräldrarna håller inte inne med sin besvikelse. George junior är en olycklig man. En loser som hela tiden vill visa att han duger och att han är värd att älska. Men så blir det inte.

Läs mig rätt. W är ingen snyfthistoria och ”tycka-synd-om-film”. Snarare en satir och en ganska realistisk sådan, om hur en administration bestående av medvetna konservativa väljer en ”kille med begränsat intellekt, men en sådan man skulle vilja sitta ner och ta en öl med”.
W balanserar mellan humor och drama, och lyckas faktiskt under nästan hela tiden!

Att filmen inte får svensk biodistribution är häpnadsväckande, och nästan skandal!

TA

De var aldrig några riktiga skådisar.

2008-12-26T14:55:00.000-08:00

Blev aldrig vad kritikerna förutspådde.

DOKUMENT: Cory Feldman och Corey Haim

I SEPTEMBER TIDIGARE i år visades Lost Boys 2 – The Tribe på Fantastisk Filmfestival i Lund och festivalen gästades av en av skådespelarna, Corey Feldman.
Feldman siades gå mot en ljus framtid då han först var barnstjärna och medverkade i flera kända serier som Mork and Mindy (med Robin Williams) och Cheers (Skål på svenska med Shelly Long och Ted Danson). Men det var först 1984, som 13-åring, som Feldmans riktiga filmgenombrott kom efter en roll i Fredagen den 13:e, del 3.

COREY FELDMAN FORTSATTE medverka i succéer, i Spielbergproducerade skräckkomedin The Gremlins, och i ungdomsäventyret The Goonies, som idag har kultstatus. Men framförallt var han med i den utmärkta Stephen King-filmatiseringen Stand By Me (1986). Feldman spelade alltid smått överenergisk (kanske skulle det kallas bokstavsbarn idag), ständigt retandes, fräck, rapp och den minst ”normale” i alla filmer. Feldman hade på 80-talet en namne, tillika hans rival som side-kick och sedermera bästa vän, Corey Haim. Haim hade också haft en roll i en uppskattad Stephen King-film, Silverbullet (1985). Haim fick sitt rejäla genombrott i ungdomsdramat Lucas, där han spelar begåvad men mesig student som försöker vinna snygga hejaklackstjejen framför fotbollslagets kapten, spelad av en ung Charlie Sheen.
Lustigt nog hade både Haim och Feldman glasögon i sina mest ansedda insatser. Haim som Lucas och Feldman som Teddy Duchamp i Stand By Me.
I backspegeln ser jag i alla fall ett lite kravlöst 80-tal. Feldman och Haim var inga riktiga skådisar. De var ungefär som de bloggare som kallar sig journalister i dag. Men sen om de har ambitionen och begåvningen är en annan sak. Jag gillade i alla fall Feldman och Haim. Det var mest tjejer som gjorde det under mitten av 80-talet.

DE VAR MED i tjejtidningar som Frida, Okej och Acke. Men på något sätt var det inget att bry sig om. Haim och Feldman kändes oslagbara och blev lite av outsiders, de var ju inte som dom balla killarna i ”brat pack-gänget” (Sheen, Dillon, Swayze, Lowe, Estevez). Haim/Feldman gav töntar som försökte skola om sig till populära två ansikten. Och det kändes som kampen fortsatte även utanför filmrollerna. Att bli accepterad och få rätt status i Hollywood.
1987 gjorde de tillsammans Lost Boys då de skulle bekämpa tuffingen Kiefer Sutherlands vampyrgäng. Här var Corey och Corey fortfarande töntar, men de hjälteförklarades då de var på de godas sida och ville rädda storebror Michael (Jason Patric) från att bli renodlad vampyr. Lost Boys beskrevs 1987 som rysare/skräck på videotopplistorna och i tidningarna. Den sågades av flera kritiker. Idag är den allt annat än läskig, men den har klart kultstatus.

Corey x 2 intervjuas på Urban Rush (på kanadensiska Shaw TV), 2007.

ÅRET EFTER GJORDE Haim/Feldman Nu är det kört, (License To Drive) som idag är en ganska skrattretande komedi. Men för en 9-åring på den tiden så fanns det element i denna bagatell som lockade. Snabba bilar, oneliners, kavajer med stora axelvaddar, hockeyfrisyrer, Billy Oceanmusik och ”drömflickor”, i det här fallet en tidig roll för Heather Graham. Filmen handlar om Les Anderson (Haim) som försöker bli ”populär”, och för att bli populär bland tjejerna på High School, vad göra? Jo, ordna körkort och bil snabbast möjligast. Som polaren Dean (Feldman) säger i filmens inledning till Les:
"The only difference between him and you, Anderson, is that he has a license and you don´t”.
Dean pekar längre bort mot gatan och mot en fräsig sportbil där en kille i solbrillor hämtar upp drömtjejen Mercedes. Varken Dean eller Les har bil, de sitter själva på något som liknar en mountainbike…

DRIVKRAFTEN FÖR Les Anderson blir sedan att fixa lappen, och det hör även till filmens (enda) handling.
Ja, det är en B-film och en ganska medioker komedi med dagens mått mätt. Men det finns ändå lite hjärta och charm som jag idag kan sakna i mer ”hårda” komedier som American Pie.
Så vad händer?
Jo härom året satt jag och zappade framför teven och såg av en händelse Filip och Fredrik som besökte just Corey Feldman i hans hem, någonstans i L.A. Och det var bedrövligt. Vedervärdigt. Overkligt.
Min forne idol visar sig vara homofob, strikt konservativ och rätt IQ-befriad. Jag får revidera, om inte en hel världsbild så i alla fall vissa världsdelar.

NOG HAR JAG förstått att det inte stått rätt till sedan 1990. Feldman blir ihop med Drew Barrymore, och de verkar inte hysa någon kärlek annat än till droger. Och här någonstans blir också Feldman bofast i B-filmernas värld. Hjärndöda filmer med surfare och bikinibrudar och skämt som kallas skämt men som ingen i hela världen förstår. Corey Haim sägs försvinna djupt in i drogerna och får läggas in på klinik. Det senaste man hörde från honom var inte från honom. Det var från The Thrills låt Whatever happened to Corey Haim?

Så kanske var det ingen större miss att man inte befann sig i Lund den där aftonen då Lost Boys 2 visades och Corey Feldman besökte Sverige. Eller så var det just det? Man kanske hade fått revidera några världsdelar ytterligare…

Fotnot: Corey Haim har en liten roll i Lost Boys 2 och satsar nu på en tv-serie med Corey Feldman.

TA

Thomas Andersson listar världens 20 bästa kvinnliga skådisar.

2008-12-19T15:49:00.000-08:00

Kristin Scott Thomas bland världens tre bästa? Ja, tycker West8th:s recensent. Men vad tycker du?

FÖR EN TID sedan diskuterade vi på West8th-redaktionen om att presentera en lista över de bästa kvinnliga skådespelerskorna. Vi befann oss i optikbutiken med bara genusglasögonen på. Vi valde bågarna men ironiskt nog hade vi ofantligt svårt att spotta ur oss skådespelerskor. Vi var som Dante och hans vilsenhet i Svarta skogen.
Nja, kanske inte riktigt så. Men ni vet, utan kompass och klar riktning i skogen, kan man säga.
Varför är det så att man utan att blinka droppar manliga (amerikanska) skådisar som om det vore lika självklart som klockan, medan arbetet att ta fram kvinnliga skådisar ses som ett jobb?

Hursomhelst, i dag kommer West8th:s ständige filmanalytiker Thomas Andersson med sin lista. Lite längre fram i jul kommer sajtens övriga medarbetare att presentera sina listor på samma tema. Men håll nu till godo med denna tidiga julklapp!

1 Julianne Moore – Magnolia och Safe är filmer som är klart sevärda, och inte minst tack vare fröken Moore. Och den ganska utskällda Hannibal är knappast hennes fel. Moore tangerar agent Sterling med minst lika stor glans som Jodie Foster.

2) Faye Dunaway – Ok, det är kanske mossigt, men kolla hennes tidiga meriter: Bonnie & Clyde och inte minst Äventyraren Thomas Crown!

3) Kristin Scott Thomas – Vad tog du vägen efter att du snackat med hästar tillsammans med Robert Redford?

4) Cate Blanchett – Förmodligen en av världens bästa skådisar någonsin! Har bara en enda skönhetsfläck som jag ser det, Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull. Heaven och Elisabeth rekommenderas annars varmt!

5) Ellen Paige – Ja, det är väl nästan obligatoriskt att ha henne så här högt uppe efter årets kometfilm , Juno!

6) Joan Allen – Jämte med Gene Hackman är Allen en väldigt solid birollsskådis, som man dock ser alldeles för sällan. Ice Storm och Nixon hade aldrig varit så bra utan Joan Allen!

7) Diane Keaton – nu vet jag att det kliar i skägget på vissa läsare, men Anne Hall räcker som motivering för Keatons plats på listan!

Räcker detta som motivering? Diane Keaton mot Woody Allen i Annie Hall.

8) Meryl Streep – var förmodligen världens bästa skådis en gång i tiden! Även om jag inte sett Mamma Mia, och kanske aldrig ser den, så är detta en karaktärsskådis!

9) Frances McDormand – en mångsidig skådis som man inte kan beskylla för att bara ha ett ansiktsuttryck! Bröderna Cohens Fargo - var vänlig och se!

10) Sigourney Weaver – Naturligtvis.

11) Alexandra Maria Lara – Tyska som utmärkt sig genom Undergången. Hon hade även en liten roll i Anton Corbijns film om Joy Division, Control.

12) Juliette Binoche – Frankrikes bäst betalda aktris genom tiderna kunde fått Laura Derns roll i Jurassic Park, men tackade nej.

Juliette Binoche i Lasse Hallströms prisade Chocolat (2000).

13 Maggie Gyllenhaal – Min favorit, och borde kanske egentligen äga listan. Sherry Sherry Baby är en fantastisk film genom hennes intensiva rollporträtt!

14 Anette Bening – Mänsklig och vacker som få. Borde fått Oscar för American Beauty, där hon spelade skjortan av hyllade Kevin Spacey.

15 Robin Wright Penn - Den före detta modellens insats i Forrest Gump är av den naturen att hon fortfarande, 14 år senare, fortfarande tillhör topp-15.

16 Jodie Foster - Skör som en tråd, men vi älskar henne. Jag vill framförallt uppmärksamma det idag lite bortglömda rättegångs- och våldtäktsdramat The Accused.

17 Mary Stuart Masterson - Stekta gröna tomater. Period.

Mary Stuart Masterson lär Mary-Louise Parker hur det går till på landet i Stekta gröna tomater (1991).

18 Laura Dern - Måste såklart vara med på en topp 20-lista!

19 Laura Linney - Underskattad flummare. Kommer medverka i ett par mästerverk innan vi summerar hennes karriär.

20 Isabella Huppert - Pianisten är en av de bästa franska filmerna. Någonsin.

Kommentera gärna listan! Vilka saknas? Vilka hör inte hemma i detta finrum? Vilka är bifogade? Vi vill höra!

TA

Hjärnan bakom skräcken.

2008-12-19T14:56:00.000-08:00

John Williams har flera samarbeten med Steven Spielberg på CV:et.

I VECKAN SÄNDES en repris av Vetenskapsradion i P1 och dess utmärkta program om filmmusik. En specialist på ämnet hade analyserat John Williams musik till Steven Spielbergs Hajen (Jaws 1975). Och specialisten kunde intyga och visa att musiken knappast var ett hafsigt verk.
Nej, Williams hade lärt sig ett och annat om hajar och med musikens hjälp ger han information om hajens syfte och hur den fungerar. Musiken byter takt och tempo och på så sätt får vi information och stämning som inte bilden kan ge.

Med detta vill jag bara ännu en gång lyfta fram John Williams bidrag till Spielbergs mästerliga skräckfilm. Utan musiken, ja vad hade filmen egentligen varit? Jo, förmodligen ganska bra, men inte alls lika intensiv eller skräck- och oroskapande! Samarbetet Spielberg/Williams har generat flera stora filmögonblick.

Steven Spielbergs åtta bästa stunder enligt West8th:s recensent:
1)Hajen (1975)
2)ET (1982)
3)Jakten på den försvunna skatten (1981)
4)Närkontakt av tredje graden (1977)
5)Jurassic Park (1993)
6)Catch Me If You Can (2002)
7) Schindler's List (1993)
8)Always (1989)

"Oroskapande", menar West8th:s recensent.

TA

Konstpaus.

2008-12-19T14:22:00.000-08:00

Bättre än Beatles? Ja, menar West8th:s popnörd.

I SINA BÄSTA stunder vinner Nya zeeländska popmakarna Crowded House över...hör och häpna...Beatles! Med 4-3 i förlängning!

Bröderna Finn och deras kompisar kom till popmakten i slutet av 80-talet med hitsen Don´t Dream It´s Over och Better Be Home Soon.
Ok, de vann kanske aldrig popmakten, men jag ser få band som gjort så mycket grejer som dels håller för musik i radiosportsändningar och dels lever ett liv utanför det.
Skivorna Woodface och Together Alone är klart värda att lyssna in! Mina favoritlåtar heter Fall At Your Face (1991 på Woodface) och Distant Sun (1993, Togother Alone).

Crowded House - Distant Sun (1993)

TA

"Dansk pölseversion av Deer Hunter."

2008-12-19T13:36:00.000-08:00

Nikolaj Lie Kaas och Ulrich Thomsen i Susanne Biers internationella genombrottsfilm.

RECENSION
BRÖDER
2004, Danmark
Regi: Susanne Bier

EN FILM OM två omaka bröder. Michael (Ulrich Thomsen) är föräldrarnas favorit. Han är major, har en vacker fru och två döttrar. Han är driftig och vänlig. Lillebrodern är familjens svarta får. Jannick (Nikolaj Lie Kaas) är kriminell och har svårt att hålla i pengarna och i flaskan. Nyligen har han kommit ut från fängelsecellen. Men brödernas roller, eller statuspositioner, förskjuts då Michael får rycka in i en krigsaktion i Afghanistan. Han rapporteras ganska snart död. Då börjar vändningen för lillebrodern Jannick. Likt att den enes död blir den andres bröd. Det blir Jannick som får ta hand om Michaels familj, hustrun Sarah (Connie Nielsen) och deras två döttrar. Det visar sig sedan att Michael har överlevt krigsinsatsen, men till vilket pris?

REGISSÖREN SUSANNE BIER gjorde innan mästerliga Bröder, filmen Älska mig för evigt. I den filmen ställde hon frågan: Är det möjligt att älska någon för alltid? Bröder blir som en fristående fortsättning på den filosofiska gåtan. Filmens tema: Att ställa kärleken mot det yttersta. Hur mycket är man beredd att offra i kärlekens namn? Vad menas med att älska någon oavsett vad som händer? Frågorna behandlas, och dessutom undersöks själva begreppet kärlek, utifrån olika aspekter som kan spela in: trygghet, lojalitet, trofasthet, omsorg.

Bröder visar varför Danmark slår Sverige med 7-1, enligt West8th:s recensent.

BRÖDER KAN LÅTA smetig och sentimental, men låt er inte luras. Det är en dansk, och jag vill understryka dansk, pölseversion av Deer Hunter. Bier balanserar och undanröjer de allra lättaste klichéerna och schablonfällorna.
Men det är ingen svår film.
I stället är det en film för vem som helst. I grund och botten utstrålar filmen humanism och visar hur vardagslivet luckras upp. Alla kan relatera till detta. Och trots det lite mörka och kanske till synes dystra dramat, finns här en del humor också. Storheten med Bröder är att Bier lyckas träffa rätt dramaturgiskt med en diskbänksrealistisk historia.

Bröder visar varför Danmark vinner över Sverige med 7-1 när det gäller film. Och det kan enkelt förklaras med två enkla ord: STARKA MANUS.

För övrigt var det Bröder som på ett sätt fick Bier att packa väskan till Hollywood. Efteråt gjorde hon Efter bröllopet, och kort efter sin första amerikanska film, Things We Lost in the Fire.

TA

I backspegeln: Kärleksberättelse som upprör

2008-12-17T09:30:00.000-08:00

Varför kysser dem bara inte varandra? West 8th:s recensent har svaret.

RECENSION
Återstoden av dagen
1993, England
Regi: James Ivory

EFTER ATT MAN har sett Återstoden av dagen ställer man sig frågan: blev det verkligen som Butler Stevens ville? Korrigerade han det misstag han en gång gjorde i sitt liv?

Jag är inte riktigt säker på det. Men du som ser den ikväll eller imorgon, har kanske en annan åsikt. Den vill jag gärna höra eller läsa om!

Nåväl. Återstoden av dagen bygger på en roman av den japanske författaren Kazuo Ishiguro. När filmen kom våren 1994 på svenska biografer var det inför en enigt bugande kritikerkår. Och med all rätta!

Detta är en film som skildrar en kärleksberättelse som jag vet upprör folk. En del jag pratat med anklagar filmen för att vara larvig och meningslös. ”Varför kysser han, Hopkins, inte Thompson för? Så är allt avklarat!”, menar belackarna.

En scen från Återstoden av dagen med Anthony Hopkins och Emma Thompson.

FÖR EGEN DEL gillar jag just berättelsen om den extremt lojale butlern Stevens (Anthony Hopkins) som inte visar känslor eller åsikter. I stället viger han sitt liv åt att tjäna sin herre, lord Darlington (James Fox) till priset av sina egna värderingar, behov och känslor. Men är det möjligt att hålla efter ett själsliv för evigt för en så kallad större sak? Den frågan testas då Mrs Kenton (Emma Thompson) blir medarbetare med butler Stevens på Darlington Hall

Det jag nu har märkt, och inte gjorde 1994, har att göra med Anthony Hopkins. Visst är han bra här, men frågan är: hade det varit bättre att se honom här innan masken och mördandet i När lammen tystnar (-91)?
Hopkins är en bra skådespelare, inget tvivel om det. Men han är en av dessa aktörer som sällan är någon annan än just Hopkins. Det känns emellanåt lite märkligt att se Lector, förlåt mig Hopkins, i Återstoden av dagen. Samtidigt vet jag inte vem som hade gjort rollen som Stevens bättre.

EN ANNAN IAKTTAGELSE jag gjort nu är den om den mångsidiga berättelsen. Det är främst ett personporträtt men också ett försök att skildra en historisk tid, 1940-talet och dess andra världskrig. Och kriget påverkar onekligen händelseutvecklingen på Darlington Hall. Bland annat hamnar Mrs Kenton och Stevens i en moralisk diskussion. Lord Darlington avskedar nämligen två judiska tjänsteflickor, till Mrs Kentons stora bestörtning. Hon hotar med att själv säga upp sin tjänst om flickorna inte får stanna. Detta påverkar även den så alltid neutrale Stevens. Nu tvingas han välja och faktiskt komma med en åsikt.

TA

West 8th i backspegeln: Skådespeleri och dialog som ren konst

2008-12-13T17:59:00.000-08:00

Troy Bishop, Huckleberry Fox och Debra Winger.

RECENSION
Ömhetsbevis
1983, USA
Regi: James L Brooks

EN AV 80-TALETS absolut bästa filmer, alla kategorier.
Ömhetsbevis (orig.titel Terms Of Endearment) är Simpsonsproducenten James L Brooks sensationella långfilmsdebut från 1983, och den vann rättmätigt hela fem Oscars, bland annat för Bästa film.
Men den största lysande stjärnan fick ironiskt nog klara sig utan priser.
I en imponerande ensemble fullkomligt lyser nämligen Debra Winger och bjuder här en av filmhistoriens enskilt starkaste rolltolkningar.
Winger spelar Emma, en naiv, sprudlande men harmlös ung kvinna som bestämmer sig för att gifta sig med sin första stora kärlek Flap (Jeff Daniels), trots sin mor Auroras (Shirley MacLaine) bestämda avrådan. Flap är engelsklärare, och minst lika naiv och hoppfull som Emma i sin jakt på det ljuva, kärleksfyllda livet.
Paret lämnar Aurora och Texas för Flaps nytilltänkta lärarjobb i Iowa. Men i samband med att hemmafrun Emma blir gravid för tredje gången börjar slitningarna bli allt tydligare i relationen, och mamma Aurora får via daglig telefonkontakt med dottern allt mer rätt i sina förutsägelser.

SAMTIDIGT GÅR DEN drygt 50-åriga förtjusande, men ensamstående Aurora hemma i Texas och väntar på en karl som kan överraska henne. Hon anar inte att grannen på andra sidan häcken har precis allt som hennes andra kavaljerer saknar; humor, oförskämdhet och en stor portion sexlust. En roll som förmodligen var skräddarsydd för Jack Nicholson redan tidigt på planeringsstadiet.
Nicholson gör heller ingen besviken som den före detta astronauten och livsnjutaren Garrett, som får Aurora på fall över en eftermiddag.

Ömhetsbevis.

MAN KAN SÄTTA så många olika etiketter på Ömhetsbevis. En film om relationer som är så starka att inget i världen kan förgöra dem, en berättelse om starka, goda personer som försöker överleva vardagstristessen på sina egna sätt.
Ömhetsbevis är, oftast, skådespeleri som ren, skär konst. Debra Wingers insats är så imponerande att bara prestationen i sig griper tag, och jag har svårt att se att filmteamet kunde hålla ögonen torra under scenerna.

Ömhetsbevis återkommer hela tiden till den naiva, nyfikna människan. Det speglas genom den ständigt lika positiva Emma Hortons jakt på glädje, hennes avgrundsdjupa kärlek till barnen, och till slut hennes kamp för att överleva. Men det speglas också genom hennes nyfunne älskare, bankiren Sams (John Lithgow) längtan efter kärlek, det speglas genom den lite bortkomne och olycklige Flap, och det speglas genom den upp över öronen i Garrett förälskade Aurora.

TROTS ATT James L Brooks i vissa Hollywoodkretsar anses vara en levande legend, har han faktiskt bara fem långfilmer på sitt samvete. Brooks och Matt Groenings livsprojekt Simpsons har tagit den mesta av tiden de senaste 20 åren.
Men de få filmer Brooks regisserat vittnar alla om en mästare som lever för dialogen. I Ömhetsbevis sätter han en standard som inte många fler än han själv nått upp till sedan dess. Hans sätt att till synes helt obekymrat skölja över den allvarliga scenen med varma, fantasifulla, upplyftande och mänskliga kommentarer är ett kännetecken som även genomsyrar hans senare filmer som Livet från den ljusa sidan (1997) och Spanglish (2004).
Brooks har en osviklig kärlek till de mänskliga detaljerna, och det är det som gör Ömhetsbevis till en fulländad pärla i filmhistorien.

Shirley MacLaine fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, och en av de nominerade konkurrenterna var alltså motspelerskan Debra Winger.
Jack Nicholson vann sin Oscar för bästa manliga biroll, i sin tur i konkurrens med John Lithgow.
James L Brooks vann Oscar för både Bästa regi och Bästa manus efter förlaga.
Filmen vann Oscar för Bästa film.

1996 kom en uppföljare, Aftonstjärnan, med enbart Shirley MacLaine och Jack Nicholson kvar från föregångaren.

FM

Rörande och realistiskt.

2008-12-11T04:29:00.000-08:00

Mickey Rourke som Randy 'The Ram' Robinson.

RECENSION
The Wrestler
2008, USA
Regi: Darren Aronofsky

THE WRESTLER AV Darren Aronofsky (Requiem For A Dream och The Fountain) var Stockholm filmfestivals bästa film och är tveklöst en av årets bästa filmer!
Mickey Rourke gör en fantastiskt trovärdig rollprestation som den sargade wrestlingbrottaren "Ram". Hans hälsa har börja svikta och en strippa Candince (Marisa Tomei) uppmanar honom att ta upp kontakten med sin dotter (Evan Rachel Wood). Lika svårt som det är för Ram att dra sig tillbaka från brottningen är det att få ordning på privatlivet...

The Wrestler.

THE WRESTLER ÄR rörande och realistisk. Den bärs i synnerhet upp av det magnifika skådespeleriet från Rourke och Tomei. Dessutom visar också Aronofsky att han är en skicklig berättare genom sättet han använder bilder och form på. The Wrestler vann Guldlejonet i Venedig 2008 och är ett måste!

TA

Supremeklass?

2008-12-09T12:18:00.001-08:00

Med anledning av signaturen Maccas kommentar på förra inlägget publicerar West8th här singeln som slog fullkomlig knockout på Top Of The Pops för tio år sedan. Året var 1998, Frankrike blev världsmästare i fotboll på hemmaplan och jag levde livet en sommar i Torquay utanför Exeter. Den här postar vi för dig, Macca!

Spice Girls - Stop

Fotnot: Det där med Top Of The Pops och knockout har West8th inte fått bekräftat.

FM

Konstpaus.

2008-12-08T14:44:00.000-08:00

Boyzone - Love You Anyway

Det är med all säkerhet ett av Irlands töntigaste band någonsin. Men låt oss för en stund ignorera denna video, som slår helt nya rekord i cornyness, och bara lyssna på Love You Anyway. Är det bara jag som får Motownvibbar? För allmän kännedom; jag skämtar inte. Det här ÄR en bra låt. Den första någonsin från pojkbandet från Dublin.

FM

Konstpaus.

2008-12-08T14:33:00.000-08:00

Del Amitri - Here And Now

Bästa youtubeklippet, förutom trailerklippet av Oliver Stones W och Darren Afronskys The Wrestler, är solklart denna liveversion av Here And Now med skotska pop/rockgruppen Del Amitri. Klippet genomsyras starkt av en "skulle ha varit där"-känsla. Here and Now är Del Amitris motsvarighet till Steve Miller Bands The Joker, ni vet den låt som huserade i början på 90-talet i jeansreklamer."

TA

Ett försvarstal: Kevin Costner och Bodyguard

2008-12-08T14:09:00.000-08:00

En smörig plåga eller bara en missförstådd film?

Nyligen såg jag The Bodyguard på TV4 Film. Och den berörde mig mer nu än när den gick upp på biograferna, 1992. Kevin Costner visar hur bra han är i den typen av hjälteroller som inte bär muskelpumpade attribut och stilar med oneliner efter oneliner. Han är bara tyst. Och ser kroppsligt ut som en fotbollsspelare, ja, en fotbollsspelare från 80-talet, ganska smal men vältränad.

Costner har fått så mycket skit att jag bara vill försvara honom. Visst, jag är inte dummare än någon annan. Jag kan erkänna att han gjort felsteg på senare år. Men hans facit från genombrottet Silverado 1985, De omutbara, Ingen utväg (-87), Bull Durham och Drömmarnas Fält (-89), Dansar Med Vargar (-90), JFK (-91), Robin Hood - Prince Of Thieves (-91) och Bodyguard är ett jävla tungt facit! Samtliga filmer är sevärda och mycket tack vare Kevin!

Han har ju jämförts med James Stewart och likheter finns, inte minst i gentlemannastilen och kläderna och i dialekten.

I Bodyguard spelar Costner Frank Farmer, en tidigare livvakt till Reagan. Farmer lever med samvetet från en attack på den dåvarande presidenten och arbetsgivaren. Men Farmer försvarar sig yttre sett med att hävda att han inte var där, då det hände. Han var nämligen på sin mors begravning.

Costner är helylle - som alltid. Men jag tänker inte dissa för det. I en av de första scenerna sitter han hemma på gården och lyssnar på Four Tops Walk Away Reneei bandspelaren och kastar kniv. Han får besök av Whitney Houstons säkerhetschef som vill anlita honom. Farmer visar honom att han är ett säkert kort med vapen och säger bara "we´ll see" om han kan göra ett bra jobb...

Det är den där lågmälda stilen, som han ofta blir utskälld för, som jag gillar. Flera säger att han är en torrboll, men det är han inte!
Bodyguard har skönhetsfläckar, men det är mest i manuset. Vissa partier, som när Farmer är med Rachel(Whitney Houston) i Florida, är svaga. Och liksom slutfinalen på Oscarsgalan då Farmer räddar Houston. Det finns liksom inget motiv varför hans tidigare kollega Portman ska försöka döda sångerskan.

Dessutom är det flera logiska luckor som duggar tätt... Men nåväl.
Sammantaget är Bodyguard en bra romantisk thriller med flera snygga partier, och när den är som bäst är den tät och spännande. Och se den för vad den är! En underhållningsfilm, 100 procent mainstream. Ingenting annat.

Minns ni med samma förtjusning som West 8th:s filmrecensent?

Den känns nu väldigt mycket 90-tal i musiken och kläderna. Och jag gillar att det utspelar sig mellan en svart kvinna och en vit man. Och med tanke på att producenten/manusförfattaren Lawrence Kasadan skrev filmen för Steve McQueen och Faye Dunaway, blev det egentligen inte så tokigt.

Filmens slut är också mycket, mycket bra. Costner står på flygplatsen med bruten arm och brutet hjärta. Hans kärlek, hans arbetsgivare Rachel Morrton lämnar honom med flyget. Efter en öm kyss till tonerna av I Will Always Love You...

I nästa klipp sjunger Rachel på en nattklubb med en annan livvakt. Och Frank Farmer har en ny arbetsgivare, någon kommunalpolitiker...
Bodyguard blev sågad när den kom 1992, och jag tyckte inte heller om den. Jag tyckte den var smörig. Men idag, med ett ”vuxet öga” och kanske mindre prestigeladdad syn på den, betraktar jag den med kärlek som till en gammal vän. Förstående, med värme och humor. Och, faktiskt, beundran.

TA

Recension: Fourth - The Verve

2008-12-08T13:43:00.000-08:00

The Verve, Fourth, 2008, Sony Music

Det är inte bara finanskris just nu. Britpopen faller rekorddjupt också. För några veckor sedan kom eländiga Oasis Dig Out Your Soul. Nu hör jag The Verves Fourth, som inte heller övertygar.
Singeln Love Is Noice överraskade och fick mig att tro att Fourth ändå kunde låta okej. Men det var bara en illusion.

Fourth är ett sömnigt album och saknar gnista och popmusikens essens: melodier. Öppningsspåret Sit And Wonder är märkligt anonym och förtjänar inte sitt goda rykte. Flera låtar börjar som Ashcrofts soloskivor, trivsamt och habilt men med en avsaknad av refränger.

Öppningsspåret Sit And Wonder får ett svalt mottagande av West 8th:s recensent.

Och man väntar och väntar på den stora triumfen. Den där låten. Gåshuden. Inspirationen. Verklighetsutflykten. Stanna upp och lyssna-låten.
Men den kommmer nästan aldrig. Avslutningsspåret Appalacian Springs räddar Fourth från katastrof och lämnar The Verve med en viss värdighet. Förenklat, väldigt förenklat, skulle man kunna kalla Appalacian Springs för The Verves motsvarighet till Rolling Stones Moonlight Mile från Sticky Fingers-plattan. Det är så nära The Verve kan komma svunnen gloria, år 2008.

Albumet Fourth tenderar nämligen stundtals att bli en byta-spår-skiva, och sen är det slut. Jaha.

Bara genom att se titlarna på låtarna, kan kanske den kritiske musikintresserade redan på förstadiet räkna ut vad det är frågan om.
The Verve har tappat formen. Tio år senare. Det som var 1997 års bästa band är idag som vilket band som helst. Magin är borta. Ashcrofts röst låter också i vissa spår omgjord, han vill leka Mick Jagger eller varför inte Jim Morrison. Vad spännande.

TA

En blandad glädjekompott från ett land i väst.

2008-11-28T16:17:00.000-08:00

Det talas om Frankrike, Italien och Spanien. Känns sofistikerat och friskt.
Men vad skulle kunna gå fel om du grejade ett Green Card efter tre månader och permanentflyttade till görgoa, varma, oproblematiska USA?

1989. Kolla in färgerna. Och såklart dansen som börjar 2.17 in. Hon den rödhåriga spralliga heter Katie Pierson. Vi återkommer till henne.

1990. Fortfarande odödlig. Dansen när de håller varandras ryggar blir bara coolare för varje gång jag ser den. Snart 20 år sedan. Så kommer folk aldrig dansa igen. Word to your motha!

1991. Jag fastnar alltid för Katie Piersons (B52:s) helt fantastiska, nästan absurda glädjeuttryck. Här gästar hon ett av de absolut största banden sista 25 åren. Och just det, kolla dansen. Man vill ju bara kramas.

1996. Det finns definitivt något att beundra med det här klippet. Jag eftersöker debatt kring objektets storhet, en storhet jag f ö själv understryker.

1996. En av världens bästa hiphoplåter nånsin. Min gamla kompis, som spelade in låten på att blandband till mig, kallade detta för gladhiphop om jag minns rätt.

1996. Samplingen av Kool & The Gangs Winter Madness är en av de bästa nånsin. Rent glädjegung. En tung favorit.

1999. Det fanns något oskyldigt och oförstört med kristna Sixpence från Texas. Min syrra älskade filmen som kom med låten. Tror att det kan ha handlat om en highschoolrulle a´la sent 90-tal. Nu minns jag, Freddie Prinze Jr spelade i huvudrollen.

1999. Självefterfrågad favorit i repris på West8th-bloggen. Jag diggar framförallt munspelet 2.05 in i låten. Får mig att vilja flytta till Ohio och bo i Columbus i 12-13 år nånting.

1999. Visst, jag är lättflirtad när det gäller millenieskiftets amerikanska radiopop. Men när jag lyssnar på detta känns det som att jag aldrig mer behöver dricka kaffe i hela mitt liv. Ruset sitter i. Konstant. Så, varsågod och halshugg mig. Jag ler ändå. Och flyger ikapp den där söta tjejen med vingarna.

FM

Recension: Dig Out Your Soul - Oasis

2008-11-17T01:03:00.000-08:00

Dig Out Your Soul, Oasis, 2008, Big Brother Records

Oasis nya album är deras svagaste hittills. Jag försökte hela förra veckan att botanisera och tänka positivt och annorlunda, men det går inte. Dom har förlorat låtarna. Som jag ser det finns det bara två låtar på hela skivan som håller, psykadeliska och Chemical brothers-vänliga Falling Down och gubbrockiga Waiting For The Rapture, båda framförs av Noel.

Dessvärre misstänker jag att det här är spiken i kistan för mitt Oasisintresse. Liams bidrag på skivan är skrattretande: Ain´t Got Nothing On Me (fan inte en till Meaning Of Soul, och här försöker han vara samhällskritisk mot tysk polis. Va fan, lägg ner Liam!), Soldier On (Coral hyllade den, jag tycker det är ett sömnpiller), I´m Outta Time (Lennon-härmningen är total men det låter mest som en sämre Robbie Williams).

Singeln Shock Of The Ligthning är inte på något sätt bra men i sällskapet av albumets 11 spår är den faktiskt godkänd och ska man välja en singel, så måste det bli den. Oasis låter mer Kasabian än vad Kasabian låter Oasis. Synd att man förlitat sig på orgel och psykadelica. I grund och botten kanske låten hade gjort sitt genom mer förlitan på akustiska gitarrer och elgitarrer, och kanske piano.

Bröderna Gallagher verkar uttråkade och gör bara musik för musikens skull. TIll varje pris. Framförallt saknar de fingertoppskänsla och omdöme för vilka låtar som håller klass. Ge ut det vi har, känns det lite som. Och kanske var det så här Rolling Stones resonerade efter 1982:s Tattoo-skiva och gör än idag (även om jag tycker att Steel Wheels från 1989 och Voodo Launge från 1994 är helt okej plattor)?

Andy Bell står för skivans bottennapp och det gör mest ont. Den man som en gång i tiden firade triumfer i shoegazerkungarna Ride och gav oss den bästa britpopsingeln i modern historia, Step into my world (1997). Bells bidrag till senaste Oasisskivan heter The Nature Of Reality, och går inte att lyssna på. Bara titeln borde egentligen säga allt, men jag vill ju så gärna följa devisen: "Don´t judge the book of the cover", men aj aj ,det gick inte den här gången... heller. Kula Shaker-parodi...Sitarer jam, nej för fan...

Falling Down - en av få höjdpunkter på Dig Out Your Soul enligt West8th:s recensent.

Bag It Up låter som ett rivet Foo Fighters-spår, men den lyfter aldrig. Spår 2, The Turning är en snygg låt och låter radiopopvänligt men melodin kommer aldrig. Introt och verserna är dock helt okej. Synd att melodin inte finns, och synd att Liam får upprepa "Cum On, Cum On, Let Your Reptile Baby", och det låter mest...ingenting.

Kanske är jag fast i 1995, storhetstiden, för jag saknar melodierna, känslan. Sett ur 2000-talets Oasis-formkurva har det varit upp och ner.

Standing On The Shoulder Of Giants är en okej platta. Det var skilsmässoalbumet, och Noel stod inför ett regimskifte med nya medlemmar och en experimenterande musikalisk period. Mark Spike, producent, la in loopar och flirtade med klubbmusik. Allt var inte bra men flera låtar är underskattade, bland annat Stone Roses-inspirerade Who Feels Love, och här gjorde dom också sin egen "Strawberry Fields Forever" i Go Let It Out.
Det är Oasis modigaste skiva och den mest missförstådda. Men redan här anar man vart det barkar: Liam ska skriva låtar, Noel förlorar melodierna och texterna blir istället mer substansfyllda. Men varför väljer man textrader som "get your shit together girl" och känsla, melodier eller textrader som "you know that feeling you get, when you feel older than time, you ain't exactly sure if you've been around" och ett riff och refräng som låter som Metallica?

Heathen Chemistry från 2002 har flera bra låtar, men här finns en del onödiga grejer, och det är uppenbart att Noel har haft skrivkramp, och Liam och de andra får rädda en utebliven skörd med sina egna "plantor". Men de är inte fruktbara, även om Liam skriver sina bästa låtar: Songbird och Better Man. 2005:s Don´t Believe The Truth gav en viss förhoppning inför framtiden. Noels bidrag är överlägset bäst, även om jag tyckte det var sisådär att ge ut gamla övergivna b-sidor nu som albumspår (Let There Be Love och bandets klart sämsta singel genom tiderna, Lyla). Obegripligt. Men här går ändå att ana att bandet är inne i en splittrad musikalisk period: Velvet Underground/Dylaninfluenser, och The Kinks och Beatles. Andy Bells öppningsspår Turn Up The Sun skvallrar om att Black Rebel Motor Cycle Club har haft en vis inverkan. Men det är en bra låt!

...men 2008:s Oasis är blekt...

Idag förstår jag inte längre vilka Oasis gör musik för, annat än för sig själva. Något jag aldrig trodde jag skulle behöva skriva....

Det enda som påminner om 1997 är att Verve vinner 2008 mot Oasis med 3-1 i skivmatchen. I pausvilan 0-0. The Verves Love Is Noice är ingen märkvärdig singel, monoton, men den överträffar Oasis Shock Of The Lightning. Oasis blir för mig som en förlorad son, som jag har haft för höga förväntningar på, och Verve är lillebror som överraskar och slår i underläge, och kommer som undsättning när storbror ramlar...

TA

Recension - i backspegeln: Spanarna

2008-11-15T18:28:00.000-08:00

Spanarna (Stakeout)
1987, USA
Regi: John Badham

Vissa saker kommer aldrig få någon förklaring. Jag kommer aldrig få veta varför Pontus & Amerikanerna bara la av, varför ICA-anställda i Ljungskile aldrig hört talas om rotselleri eller hur folk på allvar kan tycka att Magnus Betnér är rolig.

Sen var det det här med Emilio Estevez. Vi kommer aldrig få veta vad han egentligen gör i Hollywood. För även om farsan heter Martin Sheen, och brorsan heter Charlie Sheen, så är ju Emilio Estevez totalt likgiltig för skådespeleriet som konst.
Emilio har ett ansiktsuttryck.
Det använder han. Alltid. I alla filmer, i alla scener.

Nu är det inte Estevez fel att Spanarna (Stakeout) är en av 80-talets mest onödiga filmer. Vi har redan varit inne på att Estevez bara har ett ansiktsuttryck, så det känns inte snällt att ta upp det igen.
Nej, det är inte Estevez fel att filmens dialog känns som något hämtat ur en pilsnerfilm med Erik ”Bullen” Berglund. Det är inte heller Estevez fel att hans spanarkollega, den gubbsjuke, plumpe Chris Lecce (Richard Dreyfuss) sitter och läser Playboy, för att sedan smygtitta när Madeleine Stowe slänger kläderna och hoppar in i duschen. Och för all del, det är inte Estevez fel att filmer av denna sort blev kultförklarade under hela 80-talet (den tidigare så hyllade John Badham gjorde även en uppföljare, Spanarna 2, sex år senare).

Nej, Spanarna är stundtals en osannolikt usel film, helt oberoende av Emilio Estevez tillkortakommanden. Att en av världens mest bedårande aktriser (Madeleine Stowe) skulle börja sin karriär med att (helt ologiskt) bli kär i en småfet, mustaschprydd polis (Dreyfuss) med total avsaknad av stil känns i dag, tja, lite märkligt.

Kultfilm? Kanske det. Men vi kommer aldrig få någon förklaring till varför.

FM

Recension: Lockdown

2008-11-14T18:36:00.000-08:00

Lockdown
2000, USA
Regi: John Luessenhop

Underskattat fängelsedrama med Master P i både producent- och skådespelarrollen. Avery Montgomery (Richard T Jones) får felaktigt skulden för ett mord och hamnar i fängelse tillsammans med barndomsvännerna Dre (De'aundre Bonds, filmens sensation) och Cashmere (Gabriel Casseus från New Jersey Drive), där gängen och drogerna styr. Under tiden som Avery försöker överleva och hålla sig för sig själv, hamnar Dre och Cashmere i dåligt sällskap. Utanför jobbar Averys fru Krista (Melissa De Sousa) för att få maken frikänd.

Lockdown är på inga sätt unik bland föregångarna. Sedan Lock Up (1989), men framförallt Blood In Blood Out (1993) kom och gjorde genren rumsren, har det funnits ett gångbart format för skildringar inifrån murarna. HBO:s Oz har bara gjort genren än mer fängslande.
Med hjälp av en rad skickliga skådisar lyckas debutanten John Luessenhop förmedla en rå och naken skildring, och han gör också avkall på det mesta av den sensmoral som alltför ofta smyger sig in i den här typen av berättelser. Med tanke på den oförminskade Prison Break-hype som vällt över oss i två år, och som verkligen är allt som Oz inte var, känns den åtta år gamla Lockdown som en enda lång skitig befrielse i höstnatten.

FM

En ny tid.

2008-10-29T20:10:00.000-07:00

Säga vad man vill om det. Ingen kan påstå att sportjournalistiken är oumbärlig för vår framtida samhällsutveckling. Men dess kaxighet och det allt större utrymme den får är ju faktiskt intressant. På gott och ont. För 10 år sedan var det väl ingen som på allvar övervägde att bjuda in en "sportreporter" till en debatt.

En del tycker att sportjournalister tar sig själva på för stort allvar. I den här debatten undrar jag vilken som egentligen tappat fotfästet. Författaren Björn Ranelid är en retorisk mästare. Han kan hylla sig själv oreserverat i en femminutersmonolog utan att för den delen se slagen ut. Hade jag representerat sportjournalistiken och sportstjärnorna (som Fredrik Ljungberg) i en debatt mot Ranelid hade jag varit livrädd. Men Fotbollskanalen.se:s Olof Lundh gör det sakligt och stabilt, även om han inte får komma till tals hälften så mycket som BR.

Olof Lundh mot Björn Ranelid om olika konstformer i Kvällsöppet.

Även Sydsvenskans Anja Gatu lyckas väl ändå att få viss upprättelse för den så utskällda sportjournalistiken. Och det är ju bara ytterligare ett bevis på att sportjournalistiken - på gott och ont - berör även i de lite finare rummen. Men ni får vänta en bit in i programmet. Aftonbladets Robert Laul känns som vanligt fladdrig. Patrik Sjöberg säger en sak på tjugo minuter. Yannick Tregaro verkar skämmas över sin egen GP-artikel. Hans Chrunak har jag alltid varit tveksam till. Han verkar, precis som Lars Lagerbäck, tro att citat går att ändra på i efterhand - om man bara skriker tillräckligt högt. Är man skarp förstår man ju att Chrunak vet att han sa precis vad Expressenreportern skrev. Magnus Nyström, som förvisso inte alltid är den smidigaste, tar också trovärdigheten ifrån en Chrunak som verkar tycka det är skitkul att vara en del av media (SVT:s simexpert), så länge man inte sitter med i Debatt. Nåja, Anja Gatu gör det bra på slutet. Patrick Ekwall är för trygg för sitt eget bästa. Han är ett mysterium för mig (även om jag som många andra dårar suttit och kollat mig blind på Ekwall vs Lundh-avsnitt), och i ärlighetens namn borde han väl lägga av med tv snart. Hans blogg är betydligt mer intressant och, faktiskt, välskriven. Trevligt att Lars Lagerbäck också var med, även om vissa saker han påstår haltar en del.

Debatt om sportjournalistik

Här finns ett frö...

2008-10-26T13:18:00.000-07:00

till något som kan bli enormt, tror jag.

En akustisk "David Lynch-inspirerad" I'm Good, I'm Gone med Lykke Li.

...Samma 22-åriga Lykke Li i en park i L.A. med Dance, Dance, Dance.

West 8th listar.

2008-07-12T17:23:00.000-07:00

Jason Mraz - försöker lära sig d-ackordet, men hamnar närmare ett avancerat gh.

Riktigt jävla inne:

1. Titiyo. 40-taggaren rockar som fan. Det går inte att tröttna på Kleerup-låten. Monoton, kylig och skön vårplåga som jag började lyssna på alldeles för sent. Kleeurp - en snubbe att gilla - även om alla andra också gör det.

2. Jonas Bjurström, mittfältaren i Trelleborgs FF kan mycket väl vara allsvenskans bäste mittfältare. Den bäst bevarade pärlan i hela Sverige. Jag var först med detta, ok?

3. Mix Megapol Malmös nattsändning. Jävligt tveksamt, jag vet. Men lördagnatt hemma framför datorn. Ensamhet, självömkan - och Roxette o Christer Sandelin på radion. Då var man sju, åtta något. Den problemfria tiden.

4. H&M:s priser. Slår aldrig fel. Tack för alla lönsamma samarbeten i Afrika o Indien. Yes!

5. Olof Lundh - En jävla hjälte. Och har nästan alltid varit det. Född och fostrad i Lund med därtill passande efternamnet. Som förpliktigar. "Lunds enda statarfamilj" sa Mats Olsson. "En av de finare familjerna" sa Patrick Ekwall. Jag vet inte vad som stämmer. Men tack Lundh - Bois- och Leedsfantasten - 2.02 lång - för din stil, dina historier o din kunskap! Ha en schysst sommar!
Olofs CV:
Skjutjärn på JMG - Check!
Skjutjärn på GP - Check!
Skjutjärn på Expressen - Check!
Skjutjärn på TV 4 - Check!
Bäst kontaktnätverk i hela jävla Fotbollsverige - Check så in i helvete!
Birro kanske alltid kommer försvara Totti - Jag kommer alltid försvara Olof (om nu nån jävel skulle bry sig).

6. Mange Schmidt. Skrällen! Har kallat denna nolla (?) "sopa" fler gånger än någon annan. Men den senaste singeln är mer självdistanserad än vad som e hälsosamt. Dessutom får man rätt uppenbara 80-tals-dancehall-vibbar med synten i bakgrunden - tack!

7. Kate Ryan. På gränsen, men belgisk eurodance får för lite ljus på sig.

8. Michael Essien. Behöver man aldrig motivera. Aldrig någonsin. Att han spelar i Chelsea beror på pengarna. Men kan man klandra honom? Fråga Razak Omotoyossi.

9. Guns N Roses - Appetite For Destruction (1987) - sälj den till mig Martin!

10. Carl Lind, Borås Tidning. Det här är ett av de bättre reportagen jag läst. Från en mörk decemberkväll i Hästveda.

Riktigt jävla ute:

1. Jason Mraz. Behöver inte motiveras. Jag gör det ändå: Jason Mraz är hela jävla sinnebilden för mainstream -multinationellproducerad , ligga-alla-till-lags-musik som hjärntvättar den redan rädda och osjälvständiga världsbefolkningen. Nu handlar det om en sofistikerad, "softish" stil som varenda jävel gillar. Tröttsamt är en schysst kommentar i sammanhanget. Ibland e nordamerikanerna tröttare än vad man befarade. Inte Timbaland då. Han är pigg.

2. Radopratarna på Mix Megapol Malmö. Behöver definitivt inte motiveras. Och jag gör det inte.
2 a) De här inslagen med "lyssnare" från Veberöd och Svalöv m fl som talar om varför de lyssnar på "Mix Megapol"...

3. Djävulen Bär Prada. Till slut såg jag den. Och den var katastrofal.

Det är bra att vara först.

2008-06-26T17:37:00.000-07:00

Jag har varit först med ett par saker. På rak arm:

...Jag var förmodligen bland de första att upptäcka att kalles kaviar funkar utmärkt även på toast...

...Jag var jävligt tidig med att nämna IMDB i speciella kontexter. Vi snackar alltså sent 90-tal här, vid internets genombrott...

...Jag var inte först med att hylla Jonas Game...men han är bra...

...Jag var först med att hylla Tim Borowski...men störst är att jag upptäckte Bastian Schweinsteiger redan 2004...

...Jag var förmodligen först i Sverige med att sitta och dricka Gevalia EBONY (ett kaffe man blir hög av)i mängder framför mitt Championship Manager-spelande...vi snackar tidigt 2000-tal...

...Jag VAR tidigast i min klass med att kolla på Seinfeld. En serie som lite senare upptäckets av hela världen. Andra serier jag upptäckte/hyllade först är bl a Nip/Tuck och Nightstand with Dick Dietrick...

...Jag var tidig och indie med att baissa både Cameron Diaz (överskattad/talanglös) och Angelina Jolie (talanglös/överskattad)...

...med mera...

Mudcrutch.

2008-06-24T13:09:00.000-07:00

Precis som jag trodde var det Tom Petty jag hörde i "Vaken" på vägen hem härom natten. Men det var jag själv som fick ta reda på det - inte Susanne Tellinger. Pettys nygamla projekt Mudcrutch är något så egendomligt/intressant (?) som popinfluerad sydstatsrock. De första 10 sekunderna påminner om andra albumet från gruppen som i dag heter Ceasars. På den tiden (1999, 2000?) var Ceasars Palace ett favoritband. Jag kommer i håg att jag satt med min vän i hans bil och tjatade om att få höra Cherry Kicks-skivan varenda gång vi skulle köra nånstans. Och oftast fick jag höra den trots att min vän redan hade lyssnat sönder den. Han var alltid tidigare än mig med allting.

Jag ska inte säga att det finns några större likhetstecken mellan Tom Pettys lätt pretentiösa vemod och Jocke Åhlunds & Cesar Vidals punkångestpop (fan vad bra skrivet). Men har det någonsin funnits så är Scare Easy låten att leta i. Både musikaliskt och textmässigt.

Trista repriser - orka liksom.

2008-06-22T17:01:00.000-07:00

Mycket skriverier om Miss Li och hennes turnerande med Lars Winnerbäck. Fattar inte riktigt den stora grejen med Miss Li. Ingen kan ju ta ifrån henne att hon e grym på piano. Men hon känns som en direkt kopia av Kate Nash. I dagens MySpace-värld skulle jag till och med tippa på att Linda Carlsson sneglat rätt mycket på http://www.myspace.com/katenashmusic de senaste åren.

Men vad fan vet jag? Kanske är tvärtom eller absolut ingenting.

Vakens programledare kunde pratat lite tydligare.

2008-06-22T16:11:00.000-07:00

Nu är jag jävligt förbannad.

Efter att ha sett den (väntade) besvikelsen Spanien-Italien sluta med (förväntade) straffar satte jag mig i bilen och körde med ilfart hem. En sträcka som ska ta 1 timme och 15 minuter körde jag in på 45 minuter bara på ren vilja. Jag kände mig som en kung där i natten i en bil som inte var min. Plattan i botten och genomsnittshastighet på 130 km/h.

Speciellt på slutet då, mitt i Vaken-sändningen på P3/P4, en fantastisk låt las ut i etern. När låten gått halvvägs var jag hemma. Strategiskt valde jag att sitta kvar i bilen med tändning och allt skit på bara för att få höra programledaren Susanne Tellinger berätta vilken låt lyssnarna nyss fick höra. Jag var SÄKER på att det var en av mina gamla hjältar sen barnsben, Tom Petty.

Men det var det inte. Problemet är bara att jag fortfarande inte vet vem det är. Tellinger valde nämligen att avsluta det med "Easyhutch med Buddcrush" ... "Easyhutch med Buddcrush" existerar inte enligt Google. Är irriterad. Så in i helvete. Mailade precis dem på Vaken. Väntar på svar.

Slog sönder en glasram i hasten till datorn. Fy fan vad livet e orättvist.

Timbaland - USA:s svar på Uno Svenningsson.

2008-06-21T10:44:00.000-07:00

Sköna melodislingor. Töntiga texter. Bättre som producenter än artister.
Är jag fel ute?

30-40 pers på Hästpojken.

2008-03-21T16:07:00.000-07:00

Ja, det är sant. Inte mer än 40 pers löste biljett för att se Martin Elisson och Lars Malmros när de spelade på Mejeriet, Lund i fredags. Man blir lite mållös - eller var det väntat? Kan inte bestämma mig. Dock kan inte Pop-Lars vara nöjd.

Ikväll spelar de på Debaser, Malmö. Jag tippar på mer folk då.

Är det inte rörande...

2008-03-08T17:45:00.001-08:00

...när man hittar en låt som man haft fragment av i huvudet i snart 10 år, men inte kunnat varken text, titel eller artist till...Jag tackar tillfälligheterna och Google.se. Minns ni den "post-alternativa" cowrocken? Minns ni 1999? Minns ni att denna låt höll ZTV-tittarna i ett kort men fast järngrepp? Just denna (och enbart denna) låten får mig att förlåta millennieskiftet och Blink 182, Am Hi-Fi, Tal Bachman, Good Charlotte m fl för en stund. Lyssna en gång och ha överseende med mig...

Blessid Union Of Souls -

Hey Leonardo (She Likes Me For Me).

Det finns nåt att älska med Hästpojken.

2008-03-08T04:38:00.001-08:00

Jag vet inte om det är att Martin Elisson ser exakt likadan ut som han alltid gjort. Lika besvärad och plågad, som en nersupen, utmärglad poet. Eller om det är den något mer instrumentella, punkiga indiepopen som får mig att vakna till liv. Hur som helst är det något komiskt med att se på Elisson, och jag tror han själv också tycker han ser sliten ut när han tittar sig själv i spegeln. Det finns en så självklar självdistans i låtarna som gör att jag sitter och skrattar åt det samtidigt som jag älskar det. En vän med Stockholmsrötter som är självutnämnd expert på Göteborgs pop- och rockscen säger att det låter som Håkan Hellström fast så "jävla mycket sämre". Samma person har också yttrat "Asså, det låter ing'e bra det här".

Jag håller absolut inte med. Hästpojken har inga ambitioner eller anspråk. Det känns som ett experiment, där de jävlas med sina gamla fans. Är det det som gör att det känns så otroligt festligt? Var Bad Cash nånsin så här roliga? Jag tycker detta är grymt, Elisson!

Arenarockens renässans skrämmer mig.

2007-12-15T14:52:00.000-08:00

Nationell feber. Fullsatt Globen. Utsålt Ullevi x 2. Kritikerhyllningar. Ikondyrkan. Morgonsoffor. Rockare, soulare, indiesnören står och gapar och skriker och applåderar. Och så en ny skiva som natuligtvis är hans "mest ärliga någonsin".

När jag växte upp var Bruce Springsteen det töntigaste jag visste. 15 år senare tycker jag exakt likadant. Under 90-talet var denna muskelrockens profet no 1 ett skrattobjekt. Jag minns en sketch från SNL, där Springsteen och Michael Bolton tävlar om vem som skrivit mest meningslösa låtar. Men något har tydligen hänt. Jag försöker förstå vad. Samma renässans fick Dolly Parton efter att man inte hört något från henne på 10 år. Varför får mediekåren panik när habila 70- och 80-talsikoner skall ut på turné igen? Hade Dolly Parton fortsatt utan uppehåll hade hon knappast setts som en "medveten och sparsmakad artist" idag.

Jag kan förstå att Springsteen är stor hemma i New Jersey, men att hans aldrig sinande, och alltid lika förutsägbara nationalsentimentalism kan attrahera folk utanför staterna är fan en gåta. När jag lyssnar på senaste skivan Magic känns det som att tiden stått stilla och att stentvättade, sönderblekta Levis och en flaska Coca Cola hällandes ner i strupen är det hetaste som finns. Jag hade aldrig en redandblueandwhite-scarf när jag lekte krig. Jag har aldrig gillat stentvättade jeans. Och jag köper nog inga nu heller. Visst fan - jag glömde - Bruce Springsteen och Steven Van Zandt är ju så mycket mer än arenarock. De är ju faktiskt vår tids sanna rockpoeter. De är ju - faktiskt - ärligare än någonsin. Amen.

Marcus Birro är inte pretto. Inte pretto alls.

2007-11-14T13:11:00.000-08:00

Marcus Birro räddar den italienska fotbollen. Jag vill påpeka att detta INTE är ett tal till nationen - utan bara ett inlägg på ett internetforum:

"Ärligt Talat!! En människa dog i dag, skjuten i nacken genom rutan på sin bil. Det sägs att det var en olycka. Vi här kan garanterat inte veta. Men just nu har vi en skyldighet mot förnuftet och kärleken i våra kroppar att hålla tonen dämpad!!! Sänk tonen. Jag ber er! Sänk tonen. I detta nu vet vi inte vad vi står inför; men en sak är säker! Det kommer hända något! Som jag ser det är fotbollen bara ett symptom på en sjukdom, den italienska statens oförmåga att bringa säkerhet, tålamod, heder och rättvisa till sina medborgare. Fotbollen är spriten för ett fyllo. Finns inte fotbollen finns något annat. Så ser jag det. Det här är en av de svartaste dagarna på länge. Jag sitter på ett hotell i Mölndal och känner mig helt...nedriven. Som om allt man försökt byga upp liksom bara slås i bitar. Men jag står kvar här och försöker bringa någon ordning i allt kaos. Jag vägrar tro att den italienska fotbollen är död. De får bära bort mig, sist av alla."

Oerhört starkt. Fast allt Marcus byggt upp slagits i bitar, så står han upp för det han tror på. Det är så vackert. Så äkta. Tack Marcus Birro för att du finns där för oss.

Bokmässan: Resumé

2007-09-30T15:45:00.001-07:00

West8th hissar och dissar åtta personligheter från Bok & Bibliotek 2007. På ett härligt, ytligt vis.

I särklass:

Folke Rydén, journalist och filmare, bl a för SVT.

Det är jävligt stort att se Folke irl. Mannen har karisma och pondus som osar 30 år av internationell erfarenhet. Hans intelligenta, populärvetenskapliga smil känns igen från tiden som USA-korre. Den mannen har en jävla koll helt enkelt. Poppis bland damerna.

Respekt:

Tobias Regnell

Sveriges största punkentreprenör. Startade Offside och sket i jantelagen. Bidrog mer än de flesta till den svenska fotbollshypen. Overkligt initierat magasin. Från lilla Sverige. Om lilla allsvenskan. Mannen är ett geni.

Erfaren:

Jan Guillou

Jo, det var rätt stort att träffa honom. Ja, han hade uppkavlade armar. Nej, han hade inte skjortan nerstoppad i ett par stentvättade 501:or från 86. Han hade en alldeles för stor skjorta för det. Ja, han lutade sig framåt mot disken så att han riskerade att ramla om inte hans enorma biceps hjälpt honom med balansen.

Dåligt omdöme:

Mark Levengood

Levengood är en trevlig prick, ingen kan ju säga något annat. Men att kindpussas inne på Piratförlaget med Sveriges mest meningslösa person, Henrik "Malin Baryards kille" Johnsson är ju liksom inget W8th imponeras av.

Självmålet:

Kristina Kappelin

Mitt problem med Kappelin är de enkla poäng hon tar bara för att hon bor i Rom och talar italienska. Hon kallar sig journalist, men hennes alster består av kafémöten och att översätta La Reppublica. Nu släpper hon en bok som enligt henne själv inte handlar om italiensk mat. Titeln? "Rom - maten och människorna".

Den unge och förvirrade:

Ronnie Sandahl

Tyckte mest synd om honom. Kan inte vara kul att bli så totalt ignorerad när man pratar om sin så omtalade bok. Bara Kappelin fick mindre uppmärksamhet. Men det kan ha berott på att Fredrik Belfrage tystade henne för gott.

Mysteriet:

Fredrik Belfrage

Fredrik Belfrage hamnar i den kategori mediepersonligheter som alltid funnits och som, av någon anledning, aldrig ifrågasatts. Mannen är värdelös. Trist. Dåligt klädd. Omodern. Menlös. Lokal. Gammalmodig. Traditionell. Ändå anlitar Piratförlaget honom som konferencier (utfrågare av författarna). Bara hans infantila hemsida får mig att ilskna till.

Vem satte honom till livet?:

Henrik Johnsson

Orkar inte ens ta upp frågan om vad fan han gjorde i Piratförlagets monter, eller på Bokmässan öht. Han kollade i alla fall inte efter böcker. Han kramades och kindpussades med folk på Piratförlaget. Han var där, liksom. Jag har fortfarande inte förstått vad det är han gör för något. Man ser honom på tv ibland. Men vad är det han gör? Vet någon?

Farväl Ronnie.

2007-09-30T15:09:00.000-07:00

Jag tycker ofta att Ronnie Sandahl har haft träffsäkra krönikor i Aftonbladet under åren han varit där. Men jag tror att hans bok och uppståndelsen runt den stigit honom åt huvudet. Idag såg jag honom stå och berätta om sin bok på Bokmässan. Och det var stentrist.

Lille Ronnie inför ett tiotal personer (bara män i 30-40-årsåldern!) pratade om omtolkningar, om ångest (surprise), om rädsla, och allting var bara så tråkigt att lyssna på. Jag stannade inte ens. Men då han hade en mick var det svårt att tränga ute hans falköpingsstockholmska i hallen. Han försökte tydligen med några skämt emellan metaforerna, jag hörde dock inga skratt från publiken.

Jag har inte läst hans bok om dem som aldrig sa hora. Men den respekt jag hade för honom har nog försvunnit bara genom den scarf han bar runt halsen. Han såg ut som en svensk kille från en västgötsk by som vill leva franskt och sitta och beskriva sina tankar för något popsnöre som lyssnar på Belle & Sebastian. När jag tänker efter är det säkert det han gör också.

Jag längtar tillbaka till hans krönikor om en McChickens förträfflighet och genialiteten med Daily Mirror.

Farväl Sandalen.

Mysiga Carro.

2007-08-26T15:45:00.000-07:00

- Vi var kanske lite barnsliga jag och mina kompisar. Vi hängde inte på stan som många andra i vår ålder. Vi hängde i Tipshallen.
Tävlade ni när ni lekte idrott?
- Aldrig. Det handlade mer om att komma på nya grejer och försöka lära sig dem.

Från dn.se

Som jag alltid misstänkt var Carolina Klüft en klassisk tönt i sina unga år. Skillnaden från oss andra är att vi till slut blev rätt coola ändå. Undrar hur länge det tar för Klüft att fatta att skitgubbe inte längre är ett normalt fredagsnöje när man är 26. Skall bli intressant att se rubrikerna första gången hon tar sig en fylla. Men. Det lär dröja som jag ser det. Vi pratar trots allt om en kvinna som fortfarande anser det vara fult att svära, som är förlovad med sin bästis och som niger när hon tar emot VM-guld.

Tacka vet jag Zizou. Giganten som spöade småglin till rasistpack i Marseille på 80-talet, rökte cannabis på rasterna och avslutade med att sänka Materazzi inför tre och en halv miljard tv-tittare.

Strage håller min jävla rygg.

2007-08-24T16:14:00.000-07:00

Det är en av mina sista kvällar i Malmö. Stans mest "seriösa" svartklubb är scenen. Fyllan har gjort mig på destruktivt-efter fem-humör. Tiden går sakta. Jag märker efter ett tag och till stor förvåning att en ung kvinna står och försöker föra en konversation med undertecknad över den billiga skitölen.

Av någon anledning ser hon inte desperat ut, trots att klockan närmar sig sex. Jag vet inte hur jag skall hantera situationen men vägrar tro att hon överhuvudtaget skulle ha något intresse av att stå där och prata med en ångestfylld, bitter och sentimental man närmare 30 än 20.

Jag väntar bara på rätt tillfälle att få förstöra hennes entusiasm. Jag är klädd i nån slags kavaj/rock som egentligen ser för jävlig ut. Men det är mörkt därinne på svartklubben. Kavajen/rocken ser kanske till och med cool ut. Hon frågar mig vad jag lyssnar på för musik. Jag hör henne knappt på grund av en konstant och horribel hemmagjord house. Men jag svarar, tja, sista skivan jag lyssnade på var Nate Dogg, G-Funk Classics. Hon ryggar tillbaka. Blir illa till mods. Entusiasmen slocknar som på kommando.

Hon säger, du ser inte ut som nån pimp. Jag skrattar lite. Men inte med henne. Skrattet är hånfullt och jag skäms samtidigt som jag skrattar. Jag påbörjar en klassisk monolog som jag kört vid tidigare tillfällen framför spegeln. En som bygger på Fredrik Strages försvar av West Coast och G-Funk och allt det där. När jag pratat klart är klockan halv sex. Tjejen står knäpptyst framför mig, hon tittar ner på sina gula converse och undrar vad fan hon gjort i sitt liv. Jag säger typ inget mer, när en alldeles för snygg ung kvinna tittar på mig. Tjejen borde inte titta åt sådana som mig, för det skapar problem för hennes familj och brorsor. Men kanske hörde hon hur jag malde på med att Dr Dre är ett jävla geni och att Fredrik Strage brukar gråta när han hör Let Me Ride (det där sista byggt på mina föraningar).

Den unga kvinnan kommer efter 10 sekunders smått trånande blickar fram. Hej, kan jag få ditt nummer, säger hon fort. Du är alldeles för snygg för mig, säger jag, vad skall du med mitt nummer till? Vi kan väl prata lite istället? Jag hinner inte prata, min kompis vill gå nu! Jag tar den unga kvinnans nummer och hon tar mitt. Hon går med orden "Du är söt. Väldigt söt". Jag funderar en kort stund. Sen hejdar jag henne. Gå inte nu! Vart bor du? Kan vi inte gå hem till dig och ta en drink eller något? Snacka lite liksom. Du vet.

Det är nästan ny dag ute, klockan är kvart över sex på morgonen. Fåglarna kvittrar. Men jag går med en gussilago söderut längs Bergsgatan i halvfart. Jag funderar vad fan jag håller på med. Jag vet att jag kan åka på storstryk vilken sekund som helst. Men vi klarar oss till hennes lägenhet. Jag ler så smått. Och jag har fan Fredrik Strage att tacka för allt.

"Minns Ådalen..."

2007-08-10T14:08:00.000-07:00

Filmrepliken är en av få som etsat sig fast hos mig. Innan Lasse Åberg blev folkkär och Stig-Helmer, gjorde han Repmånad - en stilstudie i det svenska 70-talets snällhet och litenhet.

Filmen låg alltid framme för oss i uppehållsrummet när jag själv låg inne. Men då repmånad var det sista jag nånsin ville göra lovade jag mig själv att aldrig se filmen - åtminstone inte innan muck.

När det sedan var dags satt jag nästan och myste för mig själv. Denna bagatell till produktion, ändå med så mycket glädje, humor - och politik.

Nu var det länge sedan jag såg den. Och med en rädsla för en allt mer nyanserad och vuxen syn vågar jag knappt se den igen - allt det magiska riskerar att raseras. Det enda jag egentligen vill är att höra Ingvar Andersson aka Kapten "Beethoven":s klassiska finskånska fras: "Minns Ådalen...minns Ådalen..."

"Så dåligt är det faktiskt inte..."

2007-08-06T15:21:00.000-07:00

Jag kan se framför mig hur denna intervjun gick till. Vi:s reporter försöker avsluta lite snyggt när denne märker att Håkan inte kan släppa "ryktena" om hans falsksång. Det hela blir mer och mer obehagligt... Reportern börjar kura på sig samtidigt som den första tåren rinner nerför Håkans kind...

Reportern: Men, Håkan, skärp till dej nu! Släpp det där. Det är ju bara rykten...
Håkan: Det e så orättvist! Så jäävla orättvist! Så himla dåligt är det faktiskt inte!
Reportern: Snälla Håkan, skall vi fortsätta tala om ditt stipendiat eller... är du redo för det, tror du?
Håkan snyter sig och börjar så smått att vissla för sig själv...
Reportern: Håkan!...Håkan!...Vad gör du? Kan vi fortsättta...?
Håkan: (börjar sjunga mellan visslingarna) ...Jag ville vara en speleman...Att kunna spela som såna kan och göra människan go och glad...Det skulle... (reportern avbryter bryskt!)
Reportern: Men! Alltså, vad är det här??!! Du...du.. du skall väl inte göra ännu en Fred Åkerströmtolkning?... som han tolkat av Ruben Nilsson... som han tolkat av Bellman...va, inte ännu en väl?
Håkan: (sjunger i sin enfaldhet)....Jag ville vara en tunna öl...Då slapp jag höra på kossans böl....
Reportern: (i desperation) Neeeej!! Neeeej!! Snälla Håkan, jag skriver vad du vill... Jag skriver vad som helst...Jag skiter i dessa rykten....Snälla, bara håll tyst!!...Snälla!!
Håkan: (är nu omutlig)....Sen tar väl björnen min gamla ko...Och ölet surna väl kan jag tro....

Reportern: (lyfter från stolen och springer i pinad ångest ut ur rummet) ....Ahhhh!! Ahhhh!!... Aldrig mer!! Aldrig mer!!

En vecka senare ringer Håkan sitt skivbolag och säger sig vara redo för nästa "tolkning". Önskevisa blir det, av Fred Åkerström. Efter Ruben Nilsson. Efter Carl-Michael Bellman.

Välkommet och starkt av J C Oates.

2007-08-04T14:08:00.000-07:00

Vi är säkert många som växt upp till den amerikanska high-schooldrömmen. Via filmer och tv-serier om det underbara, coola, balla, utflippade och sexiga skollivet i USA. Joyce Carol Oates ger oss i Big Mouth & Ugly Girl istället en samtida baksida om livet i och utanför skolkorridorerna, och det känns genomgående väldigt starkt och tilltalande.

Länge har man saknat en berättelse som kan skildra den ensammes trägna väg under unga år utan att dränka det i sentimentala och förmildrande sidobanor. Oates ger oss en verklighet som känns mer naturlig och dyster än det mesta vi tidigare sett och läst från dagens amerikanska skönlitteratur.

Vi följer den envisa och starka "Fulan" och hennes vän Matthew - som snart skall få statuera exempel inför de amerikanska normerna. De kämpar mot en hopplös uniformitet, mot grupptryck och rigida lärare. De är inte snygga, de får inte gå på festerna, de ses som abnormala och svåra och så fortsätter det. Men huvudkaraktärerna blir aldrig frustrerade av sin omgivning utan lever istället sina liv och låter snarare omgivningen frustreras. En smal känga mot 2000-talets medelklassuppfostran och patriotism i ett land där misstänksamhet och oro allt mer frodas mot de yngre...

Ungdomsskildringen når långt över 20-strecket. Detta är en stark roman. I en värld där allt tydligen alltid blir bra till slut känns det befriande med en historia att vakna upp nykter till. Tack Joyce!

Titel: Big Mouth & Ugly Girl
Författare: Joyce Carol Oates
Utgiven av, år: HarperTempest, 2003

Är det mig det är fel på?

2007-05-23T10:07:00.001-07:00

Nej, Jag tycker inte det. Se här. Denna man har, som han själv så ofta påtalar, skrivandet som yrke. Eller än mer, han är poet. För att citera honom i sin egen blogg:

"Som poet och författare har jag bara två regler. Det jag skriver, både mina böcker och det jag skriver här och på min andra blogg på min hemsida, ska vara begripligt, kommet från hjärtat och av känsla. Och det ska vara totalt icke-ironiskt."

Nog för att jag aldrig fattat storheten med Marcus Birro, men jag har alltid trott att det är mig det är fel på. Men nu faller bitarna på plats. Som jag alltid hävdat är Marcus Birro dödstrist, mer pretentiös än Göran Greider och Kristina Lugn tillsammans, och fullständigt hopplös på att uttrycka sig. När jag läser en mening av honom känns det som att jag kommit över nån versöversättning från renässansen som någon haft jävligt svåra problem att tolka.

Komplicerat, forcerat, svårhanterligt. Ja, för att uttrycka det i extrema icke-Birro-ord: Vem vänder du dig till? Egentligen? Du bloggar för fan på svenskafans.com, om inte jag (trots allt bara en medelsvensson, med ibland för mycket fotboll på hjärnan) kan relatera till dina "kupade händer" , hur fan tror du då alla 14-18-åringar som utgör svenskafans huvudgrupp reagerar? Se här, jag bjuder på ett till:

"En stad i kaos bär sin heder som vatten i kupade händer."

Nej, mina vänner, citatet ovan är inget Schulman-ironiserande över Ronnie Sandahl, detta är ack bara en vanlig mening i Marcus Birros bloggande.

Jag skulle kunna sluta här. Men jag måste bara bjuda på ytterligare ett Birro-statement, och mina vänner, nu blir det riktigt tungt:

"Fotboll, kärleken till laget, är som god tröst i kupade händer, framräckt åt en genom ångestmörkret, genom en natt som aldrig vill ta slut."

Detta är ingen ironi. Ni läste väl det första citatet. Marcus Birro hatar ironi!

På hans svenska fans-blogg skall han tydligen reflektera över den italienska fotbollen. Tvivlar på att han överhuvudtaget är insatt i den. Hans bloggande nämner bara lite italiensk "grinta" med jämna mellanrum, som för att motivera varför han har en fotbollsblogg. På svenskafans.com kan man numera också se en banner på högra sidan, "Svarta vykort" av Marcus Birro står det.

Snälla. Vilken jävla avtändning.

Brittiska poplegender på 3 min.

2007-05-18T15:53:00.001-07:00

Möt min vän från Lancaster, Manchester. Hans år i Sverige har präglats av ständiga grillningar, utfrågningar och djuplodade attacker på hans arv, på hans börd. Vi pratar naturligtvis om den brittiska senmoderna popen.

Då personen ifråga inte lärt sig ett ord svenska, trots 12 månader bosatt i landets pedagogiska säte no1 har jag förbundit mig att hålla honom anonym, då han annars aldrig skulle kunna kolla upp i vilka sammanhang jag namnger honom.

(För att göra det så autentiskt som möjligt, och då min working class-cockney är av sällan skådad klass, återges här intervjun på originalspråket)

West8th: "Thanks for your time mate, listen, Blackburn Rovers lost today, reflection?"
Xxxxxx: "Fuck off. Thought this should be about music?"
West8th: "Right. I'm kind of a nostalgic person. I fancy 80's music, especially the british tunes. If I say Depeche Mode, what do you say then?"
Xxxxxx: "No one really listens to them today. I know they're still hugh in Germany and stuff, but no, in England they're passed it."
West8th: "New Order?"
Xxxxxx: "They're really big at the moment. Someway they've blended the nostalgia with freshly produced pop, which makes them succesful all around the country basically"
West8th: "Kate Bush?"
Xxxxxx: "Legend!"
West8th: "Iron Maiden?"
Xxxxxx: "Not my kind of music, but I'll tell u this. There are a lot of old metal fans all around UK, you just don't see them on the telly and stuff very often"
West8th: Morrissey?
Xxxxxx: Actually, I just hate the guy. The fun thing is in Sweden it's emo to be a fan of him. That's so funny. In England he's like a mainstream legend. No one dislikes him, that's why I do!"
West8th: "You've been very helpful."
Xxxxxx: "Sure I have. What was the scoreline again?"

Ensam under discokulan.

2007-05-18T15:14:00.000-07:00

Jobbar Du sent?
Kommer Du hem till ett gungande kvarter av fester, förfester och massa snorungar (studenter) som skränar på östermalmsmanér, och brudar som "whoohoooo":ar värre än BB-Jessica?

Är du fredagsdeppig?
Inget kan få dig på bättre tankar?

Du har ett lass på skrivbordet, och du har inte kunnat se golvet på en vecka ... West8th känner för Dig... West8th tror på Dig...

Släpp tugget, stäng fönstret, bry dig bara om dig själv och vältra dig i den enda melankolin som vänder humöret till det bättre, och ger dig energin att fixa biffen även efter en tuff arbetsvecka... West8th har lagt upp bollen... Du behöver bara dansa vidare...

Det känns bra.

2007-05-18T08:11:00.001-07:00

Ibland överskattar man sitt moderlands smak. Vad hade folk räknat med? Att det sitter en massa nostalgitörstande gladglammare där ute, från Minsk, via Belgrad till Dublin? Jaja, nu borde de i alla fall lärt sig. Jag hoppades att The Ark skulle sluta sist, framförallt av tre anledningar:

- Så att svenskarna fattar att vi, ni, Björkman, Salo m fl ligger helt jävla fel i tiden, gällande schlager.

- Så att The Ark, ett allt mer falskt och plastigt band, kan komma ner på jorden igen, och förhoppningsvis sakta men säkert förmultna i sidoporojekt (jag glömmer dock aldrig We Are The Ark)

- Så att jag slipper se Ola Salo på ett (bra) tag.

Japp, det gick. Att skicka ett svenskt finalbidrag under 2000-talet sämre än Stenmarcks Las Vegas.

Annars? Tja på rak arm...

...Jag gillade Frankrike (träffsäkra referenser), Ukraina (distanserat och intelligent), Irland (att deras bästa bidrag på flera år kom sist är faktiskt tråkigt), Serbien (gripande kultursamtid, t o m nästan värdig vinnare), stundtals Finland (bra framförande, men sjukt urvattnad idé), Georgien (fick mig vilja gå på hc house/revival-klubb) och så Ungern (starkaste rösten, och (tyvärr) längsta låten)... Allt annat var, tja, jävligt uddlöst.

Men alltså... i SVT:s morgonsoffa på måndagen efter sitter Ingela "Pling" Forsman (vilken värld lever hon i?), Christer Björkman och ... Markus Larsson, Aftonbladet (f.d. rockjournalist, nu schlagersörjare) och indirekt idiotförklarar hela Europa. "Europa är inte mogna för kvalitet", "Sverige har för få grannländer", "Vi måste acceptera att lite av den goda smaken försvunnit".... ja, gott folk, vad säger man..

...Var det bara JAG som tyckte Worrying Kind var så sjukt mossig att man satt och smågäspade? Trodde verkligen Rottneboysen och svenska kritiker- och producentetablissemanget att det där var tidlöst? Tänk om, gör rätt...

Men, jag måste erkänna att det känns skönt att ha rätt...

Jag vill ju dansa som Dave Gahan.

2007-03-16T18:54:00.000-07:00

Men det är inte vad detta kommer handla om. Satt och lyssnade på nattliv i P3, och så spelades plötsligt Chorus med Erasure. Kom på mig själv att jag satt och gungade till det. Var, hur och när lyssnade jag på Erasure senast? Jag fick tänka ett tag. Men sen klarnade det. Året var 1990, jag var typ nio. Och hade lånat ett band (CD hade inte funnits så länge) av en kompis. Kommer ihåg att jag satt hemma och älskade det, varenda låt. Så vackert, så harmoniskt, så lättsamt. Så oförargligt, fånigt 80-tal. Drag-poppare? Så hade jag aldrig kallat dem – men så blev de ihågkomna. En Abba-gimmick som folk skrattade åt. En desillusionerad bög, och en kille med en synt, typ. Visst hade de sina hängivna fans. Men Erasure slog för sent. De fick trängas med new wave-rockare och powerballader. När det enda de ville var att göra folk glada och låta dem dansa som om det var 1984 igen.

Blekt, blekt, blekt...

2007-03-10T18:03:00.000-08:00

Ingen av finallåtarna var outstanding, vilket väl varit fallen häromåren. The Ark lämnar Globen som segrare, men jag tror t o m Europa tycker deras bidrag känns halvmossigt. Speciellt med tanke på att 60-70-talsdängor redan kammat hem rätt många finalsegrar sista åren. Fräscht? Inte speciellt.

Själv bevittnade man finalen med uteslutande 50- och 60-talister vilket sällan är friktionsfritt. Min favorit var Måns - vars taskiga scenografi, rökmaskiner och gröna neonljus sabbade hans chanser att utmana vinnarna. Lundapågen var en frisk fläkt, som hade kunnat hämta säkra poäng från både Medelhavet och östblocket i Helsingfors.

Min lista:

1. Cara Mia - Måns Zelmerlöw
Medelhavs-pastisch med stor potential, men fick tyvärr katastrofal respons hos juryarna. Tycker den unge skåningen gör det riktigt bra, och denne var en av få positiva överraskningar ikväll. Många ser kanske låten som en bagatell - med mer smakfulla färger på scen tror jag den hade kunnat leverera i Hartwall.

2. A Little Bit Of Love - Andreas Johnson
Är inget jättefan av den gamle hockeyliraren. Kunde åtminstone stå ut med honom för några år sedan. Men hans cheeziga 60-talspop i schlagern förra året gjorde mig smått illamående. Visst, detta är lite samma koncept, men här stressar han inte fram någon tröttsam tra-la-la-refräng, här viker han av något och plötsligt blir det intressant. Hans grymma och vackra följe, med färger så varma och stiliga att man smälter, gör att han slår 3:an på mållinjen.

3. Trying To Recall - Marie Lindberg
Borde självklart lämnat glasögonen på katedern. Annars är jag rätt svag för denna vackra countryhistoria. Hade Marie släppt på kantigheten, strålat ikapp lite mer, och, ja, inte ansträngt sig så jävla mycket för att se ut som det hon försörjer sig som, hade hon förmodligen fått fler juryröster. Trevligt inslag.

4. Samba Sombero - Anna Book
Innan ni halshugger mig; betänk följande: Om Linda Bengtzing framfört Samba Sombero, tror ni att hon fått lika dålig kritik? Tror ni hon fått lika lite poäng? Låt oss se nyktert på detta, Anna Books låt är charmig, klassisk svensk gladschlager och dessa brukar alltid hamna på topp-5. Ikväll faller ABC-Booken offer för de ack så tråkiga sångdivorna som bara koncentrerar sig på nästa ton istället för att skapa något som ialla fall liknar koreografi.

5. The Worrying Kind - The Ark
Från och med The Ark och neråt kommer framförallt ett adjektiv vägleda min kritik: blekt. Jag värderar fortfarande We Are The Ark som en av de bästa svenska rockskivorna som någonsin producerats. Men Ola Salo och grabbarna blir mindre unika för varje år som går. De gör ingenting för att bryta mönstret, de fortsätter på den glammiga, bowie-influerade rocken, om än ännu mera pompös än tidigare. Belöningen: tja, de vinner svenska folkets hjärtan, men tappar trovärdigheten hos sina tidiga fans mer än vi trodde var möjligt.

6. För Att Du Finns - Sonja Aldén
Gjorde det bättre i Globen än i delfinalen. Vackert framträdande, stark röst, utstrålning och gedigen refräng. Hos mig går det inte att göra detta mycket bättre. Det är inte revolutionernade, inte spektakulärt, knappast rörande. Det är A4-format a´la Celine Dion, och det är väl bra så.

7. Jag Tror På Människan - Tommy Nilsson
Tommy Nilssons rock (alltså hans jacka) är behållningen. Den är förmodligen skräddarsydd. Alltså, cred till den långe fembarnspappan som är en av få som kan bära upp en sådan utan att se fånig ut. Annars då? Tja, när man kan få igenom en titel som "Jag tror på människan" i en melodifestival anno 2007 tycker jag likväl vi kan välkomna Loa och Arja igen. På 18 år hoppades man ju att herr Nilsson noga övervägt olika låtskrivare. Plus till Tommy för hans riktigt fina röst. Förtjänade inte att bli nollad.

8. Vågar Du, Vågar Jag - Sanna Nielsen
Hela Sannas placering grundas på hennes väldigt osäkra framförande. Nervös? Hon sjöng väldigt lågt låten igenom, och gjorde det mycket sämre än i delfinalen. Fredrik Kempes tidlösa schlager är i grunden inte dålig, och med en självsäker tjej vid micken hade den säkert tävlat om högre placeringar. Sanna Nielsen kan göra det mycket bättre. Detta var ett steg bakåt för skånskan.

9. When The Night Comes Falling - Sebastian
Så ointressant att jag inte förmådde bry mig nämnvärt. Om man som jag har väldigt svårt för glad, meningslös 60-talspop (se ovan ang Andreas Johnsons bidrag i fjol) vill man bara trycka in en kloroformdoppad trasa i käften på Idol-snubben. Jag ville strypa Björn Kjellman och Andreas Johnson förra året. Hade jag orkat bry mig hade Sebastian varit mitt offer iår.

10. I Remember Love - Sarah Dawn Finer
Jag måste tacka Sarah för att hon ställde upp i melodifestivalen! Folk brukar ibland fråga vad jag lyssnar på för musik. Jag brukar svara: "Allt, typ. Från Depeche till tidig Snoop". Men det e slut med det! Under de få sekunder jag lyckades hålla mig vaken bländades jag av MTV-strålkastarna som Dawn Finer envisades med att ha runt sig, över sig, ja, t o m bakom sig. Jag har just lärt mig vad jag skall svara när det gäller musiksmak i framtiden: "Allt, typ! Utom svenska wanna be-divas a´la Whitney och Mariah". Jaså, hon sjöng bra? Gääsp...

Till sist...:

...Årets bästa bidrag var utan tvekan Caroline af Ugglas starka Tror På Dig i Gävle. Förmodligen skrämdes tittarna av Carolines tydliga Joplin-överspel - men Heinz Liljedahl visar att han är Sveriges bäste musik- och låtskrivare. Tack Liljan!

...Kristian Luuk har hållit en jämn nivå, det ger jag honom. Godkänd insats under kvällen, som blev bättre ju närmre slutet vi kom.

Ibland behövs inga ord.

2007-02-17T06:08:00.000-08:00

Magiskt. Vemodigt. Oförstört.

Lördagen är räddad.

2007-02-14T13:27:00.000-08:00

Såg till min förtjusning att TV6 tar sitt ansvar som "b-rullarna vi missade alt. dissade från sena 80-talet"-kanalen. Känns skönt. När det gäller långfilmer vet man alltid vad man får på denna berikande frekvens. Det borde vissa tänka på.

När jag var yngre och växte upp i min kärnfamilj hade vi Filmnet. Dåtidens skrytkanal. Minns att de visade Rovdjuret 2 var och varannan kväll. Och trots att jag satt som klistrad framför kanalen missade jag av nån anledning denna milstolpe i Gary Buseys karriär. Tror t o m jag dissade den. Nu vet man ju bättre.

Skönt när man växer upp och inser hur patetisk man en gång var.

Lördag 21.30 , TV6.

Vic Mackey trollbinder mig!

2007-02-13T15:12:00.000-08:00

Folk i min närhet talar inte mycket (läs: alls) om The Shield. Vet inte varför. Men jag tror knappast det beror på den sena sändningstiden på TV6. Tror istället det beror på den väldigt blygsamma publicitet och uppmärksamhet den fått på svenska kultur- (ja, den borde belysas på kultur), nöjes- och tv-sidor. De senaste åren har mest Six Feet Under, Desperate Housewifes och nu Prison Break, samt diverse tävlings/kändis/doku-serier på olika kanaler diskuterats.

Polisserier får alltså aldrig mycket utrymme i spalterna. Ofta kan det väl vara berättigat. Men i princip är det jävligt fel. De krim-serier som sedan blir någorlunda omtalade och hyllade är såklart aldrig den kvalitet som The Shield innebär. Nej, jag gillar inte CSI speciellt mycket. Botox-pannor, blondiner och Longorias utan en enda skråma letar DNA-källor i högklackat o urringat, till ljudet av diskret bros-dance. Alltid samma historia, nån playboy har fest, en ung tjej med kort klänning od:ar, och sedan är det igång. Förutsägbart är liksom knappt förnamnet.

The Shield är så långt ifrån förutsägbart det går att komma. En polisstation i L A, med allt vad det innebär; etniska konflikter, stress, påfrestning, verkligheten på gatan, i hemmen. Klippningen, fotot, ljuset. Ingenting döljs eller förskönas. Ingen är någon tidigare supermodell. Ingen går omkring med nykammat, luftigt hår. Ingen kommer med kitschiga repliker. Ingen har läppstift. Ingen är någon jävla hjälte.

Jag bara älskar det!

Axlund replikerar

2007-02-07T10:38:00.000-08:00

Från dagens Metro:

"[Pil som pekar neråt i negativ mening] Folk som inte har någon humor så fort det inte handlar om bananskalssnubbleri och förväxlingskomedi á la Stefan och Krister. Ironi är kul och Kristian Luuk ett geni."

Ok, Petra Axlund, frilansjournalist, jag håller med dig om precis allting utom sista fyra orden. Kristian Luuk må vara övermänsklig på att skriva manus, men som väntat är hans återhållsamma, subtila humor för tråkigt i 2 timmars-sändningar, ja även i Sen Kväll Med Luuk tröttnar jag när han snackar.
Men - missförstå mig inte.

Jag älskar svensk 90-tals-ironi mer än livet självt. Killing-gänget är fortfarande mina gudar. Med det vill jag ha sagt att jag hoppas på Henrik Schyffert som nästa stora happening-ankare, Sveriges bästa komiker. Och nästintill omöjlig att bli trött på. Fråga bara Olle.

Sofia Berntson inte ens en andra chans?

2007-02-04T05:53:00.000-08:00

Fattar ingenting. Såg precis reprisen av Melodifestivalen. Ok, tyckte faktiskt ABC-Boken var bäst, Tommy Nilsson (fan va lång mannen är) köper jag också...men hallå, med en ok ljudmixning borde "Hypnotized" solklart gått till en andra chans. Minst...

Vilka var det som röstade på Lanto? Stig fram, och synda!

Luuk skall ha cred för att han har en väldigt begåvad brorsa, datar en snygging och var en del av den tidiga ironin på ZTV och Hassan - men jag har alltid hävdat att han inte är en naturlig entertainer. Faktiskt långt därifrån, d v s rätt trist som person.

Ja, jag vet att Olle Ljungström och Luuk är kompisar...förlåt Olle..

"Skönt å va hemma..."

2007-02-03T15:48:00.000-08:00

Mejeriet, Lund. Tingsek på känd mark igen. Denna gång inför mer folk än nånsin tidigare. Den fullpackade lokalen gjorde Södra Sandbysonen märkbart rörd mellan låtarna. O den väldigt unga medelåldern till trots; Tingsek snackade gamla minnen från 90-talets början. Om Kattes snobbar. Om S:a Sandby-cupen. Topparna var i början, föll sen en aning.

I vita brallor, vit skjorta och vattenkammat var Tingsek inställd på ett komplett gig utan kruseduller. Inga gäster, inga creds. Och skivan är så gedigen till perfektion att det blir smått omöjligt att överträffa på scen. Snyggingen levererade som vanligt, men utan större överraskningar, West 8th delar därför bara ut 3 8th:s av 5 möjliga. Men det har Magnus bara egna kanonsläppet att skylla.

Kvällens 3 bästa:

1. Right This Way - Sån otrolig närvaro, så vackert. Starkast under kvällen.

2. Proud To Be Part Of These Days - Magnus tar James Brown, blandar med Van the Man, och kör den genom ett skarpt, rent 2000-neofunk - publiken i extas!

3. Good Way Of Life (feat. Emmi) - Duetten drogs av överraskande tidigt, Emmi kompar utmärkt och tar lagom mycket utrymme. Smart val för att få grejerna att rulla!

Tingsek borde...

1. ...ha kört hårdare efter inkallningen. Där fick den något slätstrukna low key-soulen för mycket utrymme och rocktempen på golvet sjönk asevärt.

Skjutjärnet som lever myten

2007-02-02T10:28:00.000-08:00

Ofta när jag ser på amerikanska tv-serier och filmer och en schablonsprungen (mediekåt) nyhetsjournalist porträtteras på typiskt, känslokallt manér, tänker jag alltid på originalet Geraldo Rivera - tv-journalisten med den karaktäristiska mustaschen, den dramatiska rösten och ständiga måltavlan för kritik från USA:s finare nyhetsbyråer.

Geraldo är en sån person som man direkt utbrister "Åh, men han känner man ju igen!", när han väl dyker upp. För han är så typisk, så oslagbart passande för rollen. Men hur ofta ser vi i Sverige egentligen honom? Varför känns det som att vi känner igen honom?

Näst efter Jerry Springer Show var Geraldo USA:s mest kontroversiella talkshow under slutet av 80- och början på 90-talet (se Geraldo-klippen nedan). Men till skillnad från Jerry Springer var Rivera en seriös tv-reporter innan han startade sin talkshow, och intensiteten i Riveras program kändes äkta. När showen lades ner 1998 satsade Rivera återigen allt på journalistiken.

Han ordnade ett lukrativt kontrakt med NBC som reporter, och täckte mycket omfångsrikt 1997-98 otrohetsanklagelserna mot Bill Clinton. Geraldo blev dock inte långvarig på NBC.

Med en ständig fixering över att alltid vara i händelsernas centrum, blev USA:s intervenering i Mellanöstern en kaka omöjlig att motstå. Rivera hoppade över till Fox News och blev korre i Kabul, senare också i Irak och Bagdad. Klantiga översteg av reportern gjorde att Geraldo ersattes och fick åka hem till staterna igen. Han var dock långt ifrån bränd.

2005 gjorde han ett högst subjektivt reportage med den då åtalade Michael Jackson, där man kan se hur Rivera gång på gång påtalar hur fin Jackson är med de små barnen, ett reportage som nästan uteslutande visade bilder på hur Jackson lagar mat, kramar och tittar på tv med barnen. Rivera sade sig vara säker på att Jackson var oskyldig och skulle frias, vilket också blev fallet.

Idag är 64-årige Geraldo kvar på republikanvänliga Fox News, och kör sitt halvtimmeslånga nyhetsmagasin Geraldo At Large på kvällarna. 64 år är ingen ålder för en nyhetsveteran i USA, och sista kapitlet är knappast skrivet för den gamle New York-juristen.

Geraldo Rivera må vara en snygg, sensationstörstande reporter "the old fashion way". Men han är idag mest känd för sina klavertramp som ständigt förföljt honom genom karrirären. Allt från Al Capones mystiska valv 1986 (som blev en förnedrande besvikelse för GR), till hans lite udda val att avslöja en topphemlig amerikansk militäroperation i direktsänd TV (vilket fick honom utkastad från Irak) och all den bokstavliga stryk han åkte på av sina egna gäster i Geraldo.

Han är tv-personligheten som lever myten. Närmast tänker jag på Kelsey Grammers tolkning i 15 Minutes. D v s ett hårdnackat, äregirigt skjutjärn men också hopplöst utskrattad, förlöjligad och utestängd från den absoluta nyhetseliten i USA.

Geraldo Rivera - detta är West 8th:s hyllningsdokument till Dig.

"If they're going to get us, it's going to be in a gun fight. It's not going to be a murder. It's not going to be a crime. It's going to be a gun fight." (Geraldo, bärandes på ett vapen, rapporterar live från Afghanistan, december 2001)

Amerikanska nynazister gästar Geraldo, 1988

del 1, http://www.youtube.com/watch?v=a7CpmpHWQSk&mode=related&search=

del 2, http://www.youtube.com/watch?v=lWvcIgV7ppY&mode=related&search=

del 3, http://www.youtube.com/watch?v=2aXFp3A1AGA&mode=related&search=

del 4, http://www.youtube.com/watch?v=0pWRoGjC9Rw&mode=related&search=

del 5, http://www.youtube.com/watch?v=d97XeA-Ouko&mode=related&search=

del 6, http://www.youtube.com/watch?v=IZ_148cUHFo&mode=related&search=
del 7, http://www.youtube.com/watch?v=48gk-Cps5ug&mode=related&search=

Geraldos egen summering av Al Capone-fiaskot 1986, 2006

http://www.youtube.com/watch?v=P84OKTUx6LY

Comedy Central driver med en något självförhärligande Geraldo, 2006

http://www.youtube.com/watch?v=yEj6sHkEbQw&mode=related&search=

Non-arguably Sweden's finest

2007-01-27T04:47:00.000-08:00

I´ll never get fed up with Olle Ljungstrom. Those albums never seems stop spin at my place.

If you're as me originated or fluent in Swedish you really enjoy getting his so masterly written & composed songs as a break from the Eng/Am tunes. Saying that, he's never really made it big in Sweden, bit strange to me.

Well for this late January sunny, cold days I'd propose En Apa Som Liknar Dig, released in 2000 it was actually one of the so seldom acclaimed records by Olle. Beautiful songs all the way.

In My Father's Den

2007-01-27T03:39:00.000-08:00

Måste tacka pappa och hans sambo som häromkvällen bjöd hem på middag och hade hyrt I min faders spår.

Har i ärlighetens namn aldrig litat på min fars förmåga att välja nåt intressant från videohyllan. Men, vilken film!

Australien och Nya Zeeland, två länder där de absolut mest talangulla filmskaparna huserar. Sällan man ser något dåligt därifrån.

Sånt foto, sådana miljöer, sådana skådespelare (Matthew Macfadyen). Och Patti Smith i sitt tidiga essä, som ett stilistiskt duntäcke över historien, för att förklara varför allt måste vara så vackert och avskyvärt på samma gång.

Japp, det är riktigt jävla bra.

Blood Money

2007-01-27T02:56:00.000-08:00

Mobb Deeps senaste fullängdare Blood Money har ju kommit ut sen ett tag tillbaka. Har fortfarande inte kunnat köpa hela skivan, men ett par smakprov går att få från deras hemsida och det bådar gott kan jag säga.

Var på Rocks men inget nytt från Queensbridge-grabbarna hade kommit.